Låt mig börja med att skriva att jag är ett stort fan av musik. Naturligtvis gillar jag viss musik mer och viss musik mindre men på det hela taget så musik=OK i min stora bok.
Helst uppskattar jag musik som framkallar berättelser, antingen via texten eller genom de känslor som tonerna förmedlar. Det fridfulla livet, den desperata flykten eller varför inte en vandring bland mystiska gränder?
En variant jag inte uppskattar är julmusik. Tål den inte, kan inte fördra den. Mariah Carey, All I want for christmas is for you to shut up!
Nu är inte julmusik särskilt dålig (för det mesta) men däremot har en överprovokation gjort att jag instinktivt avskyr den. Som ett allergiskt barn som är inlåst på Marabous nötlager blir det en överexponering med lidande, anafylaktisk chock och död som följd.
Jag skulle kunna uppskatta ”Baby, its cold outside” framför en brasa på julafton med ett glas whiskey i näven med snön som faller utanför OM jag inte fått den nedkörd i hörselgången sedan 3 månader tillbaka.
Jag kunde fnissa åt den, erkänt överspelade, ironin i ”Juligen” när man klär granen OM inte denna trudelutt tillsammans med sina gelikar hållt fast mig på ett varuhusgolv och utfört ett grovt audiologiskt våldförande på min hjärna i syfte att..ja det faktiska syftet är okänt men jag misstänker att konsulter ligger bakom.
Låt mig nu, mitt under detta kåseri, göra känt att jag vet att våra vänner de butiksanställda har det svårare än jag. Samma 3-4 låtar på repeat dagen lång och en av dem är ofrånkomligt ”Feliz Navidad”. Att fler inte hugger kunder med presentsaxen är ett julmirakel i sig.
Jag vet detta, men det faktum att andra lider mer gör inte min smärta ogiltig.
Kvinnan ser det inte på samma sätt. Men ni vet ju sedan tidigare att hon är den typen av person som sitter i ett tomt badkar i september och injicerar ren jul i ögongloberna för att alla övriga vener redan kollapsat av överdriven julighet. Det är hon som i januari väser som Gollum om jag gör ens en ansats att plocka ned en enda tomtejävel samtidigt som hon febrilt slickar inuti en plastpåse där de sista pepparkakssmulorna tog slut för länge sedan.
Men ett förhållande är byggt på kompromisser. Och då jag försöker hålla julen stången till åtminstone november medan Kvinnan vill ha jul året om gömmer jag helt enkelt alla julprylar i januari och hon får inte plocka fram dem förrän hon hittar dem.
Vissa år har jag klarat mig till december. I hemmet alltså, i världen utanför börjar julsångerna redan ljuda och jag hör ”Bjällerklang” närma sig med vaselinburken.
Kjellbergs Kuriosum 