Semestervalet signeras värst med utebliven vanprydning

”Kept you waiting, huh?” som de brukar säga, i alla fall de som pratar engelska och av dem har jag inte empiriska data av hur många som sagt meningen ovan. Men någon engelsktalande har sagt det någon gång och der har jag ju faktiskt gjort, låtit er vänta alltså.

Det har varit lite skralt med nya inlägg under en tid och det har sina skäl. Först och främst har jag haft semester. De där få veckorna per år när man får återhämta sig från den nödvändiga ondskan av resten av året, hämta kraft för att kunna gå hårt ut i månadskiftet augusti/september och säga i fikarummet att man måste ha semester efter semestern, höhö*.

Därför är det bra med en blogg, den är världens minst auktoritära arbetsgivare.
”Men du, ska du inte skriva något? Det var ganska länge sedan så det kanske vore….Okej, det var inget.”

Jag tänkte börja skriva igen veckorna innan valet, men då såg jag alla valaffischer och blev deprimerad. En kulturogärning hade begåtts! Och det vet man ju från diverse kultursidor (vilka nog kan vara lite jäviga) att den som begår kulturogärningar är inget att rösta på.

Inte en enda partiledare log med hela munnen. Ingen visade gaddarna och inbjöd till den kreativa kulturhändelse som är vanställning av valaffischer.

Visst, man kunde ju rita annat men hur ska man våga sig ut på ett stormande hav utan en säker hamn? Vad är ett hakkors i pannan utan glugg? Var finns konsten i djävulshorn utan glugg? Om man, på en miljöpartist säg, ritar dit en joint, var skall den vila om inte i en redigt tilltagen tandglugg?!

En socialdemokratisk lokalpolitiker bjöd förvisso på några tandrader, men en tandrad, photoshoppad och blekt på privatklinik, ger ingen tröst i ett hav av ihopknipna läppar. Liberalernas Johan Pehrson bjöd i och för sig på något halvhjärtat ”jag har bitit av godisklubban och stoppat in den under läppen”-flin, men för vanställningsändamål dög det inte alls.

Förstår ni då, go’ vänner, att efter en sommar där man grundat en ny religion, administrerat all administration, avbokat Gotlandsresor och funderat på att på allvar mörda större delen av Disneys röstskådespelare sedan man efter 5 timmsrs bilfärd fått veta att Anhanget sov när låtarna spelade på repat om och om igen, att man efter en sådan sommar, när man får detta uppbrott från traditionen och allt vad liten glädje man kan få från detta spektakel bortslitet från sina händer, förstår ni då att man tar semester någon vecka extra?

Och bloggen är fin, den säger bara ”Men….eh….okej”.

*”Höhö” behöver inte utstötas och gör heller ofta inte det, däremot är det underförstått att ett ”höhö” följer dylika meningar

Nostalgi i nörderi

Ni vet att de mest konstiga händelser kan få en person att minnas saker som denne helt hade glömt bort? Som att se en tjock duva triggar igång minnet av att när jag var mycket liten, satt på min brors axlar och nästan bröt nacken av denne när jag kastade mig mot McDonalds ingång? Eller när ljudet av en polishelikopter som cirkulerar runt Valsta får en att minnas alla kvällar från förr när det inte cirkulerade polishelikoptrar, en väldigt nostalgisk känsla.

När vi nu talar om nostalgi så får jag ofta hjälp att minnas då jag har en god vän som jag hatar. Jag hatar honom inte på riktigt då han är väldigt trevlig och snäll men på ett mer principiellt plan då han är så förbannat duktig på allt som har med tecknande att göra.

Alla har den där kompisen, eller hur? Som när man lyckats kladda ihop något fint kommer med en prefekt kopia av Mona Lisa dagen efter: ”Usch, då. Denna blev helt misslyckad och så är jag inte färdig med den!” och dessutom är så jävla ödmjuk så det är mycket svårt att tycka illa om dem. Men man kan lyckas bara man tar hjälp av avundsjukans grönögda spöke.

Men nu till saken. Min vän Emil är en nörd, en sådan där riktig urnörd som vet vad alla karaktärer i Starzinger heter på 4 språk och äger minst 3 av skeppen. Men det är inget fel med det då jag själv kan ställa upp i vilken frågesport som helst om Star Wars universumet och vinna stort. I varje fall kunde jag det innan de raserade 75 års världsbyggande över en pengadispyt.

En av sakerna som träffar Emil rakt i nostalgihjärtat är, som ni kanske förstått av rubrikbilden på detta inlägg, He-Man.

Den slemme Hordak, ledare för den subtilt namngivna Evil Horde.

He-Man and the Masters of The Universe. En 130 episoders leksaksreklam som lades ned så fort leksakerna inte längre sålde bra längre (även en film med Dolph Lundgren men den talar vi jävligt tyst om). Men inte fan brydde vi oss om det när vi var små. Det var enkelt, häftigt och av någon anledning väldigt homoerotiskt vilket ju får ses som en bedrift i 80-talets USA.

Så här runt 2021 får ni ju förstå att man blir lite nostalgisk för den tid när problemen löstes på 24 minuter genom att ta av sig kläderna och svinga vassa föremål. När en kör brölade ”HE-MAN!” och trumpettonerna drog igång visste man att nu jäklar skulle allt lösa sig. En gigantisk sten kastades ner i en vulkan, ett jättemonster slungades iväg över horisonten eller några små pärlor krossades till pulver.

Den där sista kom över mig för några dagar sedan. Episod 14 säsong 1, Colossor vaknar. Skeletor förvandlar folk till sten och det är permanent när solen går ner! En kamp mot tiden! Lavamonster, oländig terräng och om jag drar mig till minnes, en gigantiskt koloss som vaknar! När bränner de av kören och trumpeterna? När He-Man använder sin övermänskliga styrka för att krossa några pärlor ner i en skål.

Mitt yngre jag satt säkerligen som ett frågetecken, det var som om Darkwing Duck skulle sagt ”nu blir vi farliga” medan han gjorde frukost, helt ur fas med resten av avsnittets narrativ. Vilket han säkert gjorde någon gång, men jag minns det inte.

Om vi sammanfattar dagens inlägg har vi lärt oss följande. Emil är en nörd som är alldeles för bra på att teckna för sitt eget bästa. De som skrev He-Man avsnitten på 80-talet borde ha planerat bättre och även jag är en nörd och kan störa mig på saker som inte har någon som helst värde för något. Men det finns folk som stör sig på att jag stör mig på detta och det gör mig uppkäftigt glad.

Trapjaw, en Evil Warrior om ni inte redan begrep det. Man ska ju inte döma hunden efter håren men man ser direkt att den här jäveln inte är snäll.

Sjukt konstigt

Konst är ju väldigt subjektiv och man ska akta sig ganska noga för att komma med fördömande åsikter. Det är så man ska göra men när jag såg den här samlingen i en facebookgrupp för”svåra föremål” kunde jag inte göra så utan var tvungen att noga fundera på hur fan folk tänkte när de valde att ha denna konst upphängd på Sveriges sjukhus. Denna lista handlar egentligen inte om konstverken i sig, utan deras utseende i sammanhanget ”upphängt i sjukhuskorridor”.

1. Helan och Halvans halshuggna kusiner

Betänk följande. Du ligger på sjukhus, kanske i svår sjukdom. Du och läkarna kämpar tillsammans, medicinerna tar och operationen lyckas. Du är frisk, du ska hem till dina nära och kära, du får ha riktiga kläder på dig. Du tar din väska från sjukhussängen och går ut i korridoren, det är då du stirrar rakt på de här två lirarna. En lite mindre, antagligen killen med planen, med världens tjockaste fluga och hans 1700-talslakej i peruk med mer muskler än sinne. Den lille killen är förbannad, det syns. Kanske är de Liemannens praktikanter och ditt tillfrisknande har gjort att de missat sin chans att visa framfötterna? De kan också vara från en vadslagningsfirma för just detta sjukhus, nu är de speciellt bittra över att du trotsade oddsen och överlevde.

En annan tanke är att de hänger på Nya Karolinska och bara är fångna i en min av våldsamt överraskad jovialitet över hela den härvan..

2. Barnförbjudet uttryck

Tänk vad lätt det är att göra konst. Bara lite målarfärg (jag hoppas innerligt att det är målarfärg) på senapsgul botten. Motivet låter jag mig inte ens gissa mig till, även om någon påpekade att det, med största välvilja, kunde se ut som en kyckling. Min tanke är att de kanske hängt den på psykologin, om man som patient påpekar att någon kletat en kuk som slår knut på sig själv och ejakulerar på väggen så blir det tvångströja men om man säger att det ser ut som en kyckling får man gå? Eller tvärtom?

Andra alternativet torde vara urologen.

3. Handlet

Jag säger det rent ut. Något gick sönder, någon försökte laga det och det gick inte bra. Jag föreställer mig att en konstnär satt och skulpterade på en naken Hamlet i den kända scenen med Yorriks skalle när hon fick ett telefonsamtal i ett annat rum (konstnärer är så fattiga så de har ingen mobiltelefon, det är sedan gammalt) och bad sin vän hålla ett öga på ateljén. Lång historia kort; Katt smet in, jakt, förrymt barn, kaxig duva, hel skolklass och KRASCH. En skulptur av en politiker som tigger pengar i naturlig storlek faller omkull och krossar naken-Hamlet. Vännen får panik och slänger ihop bitarna samtidigt som han hör konstnären på väg tillbaka från sitt samtal, det är vännen och en tub superlim mot klockan.

Han lyckas få ihop delarna och kasta ett skynke över skapelsen, som sedan tas till Stora Sjukhuset för att avtäckas. Skynket försvinner, tystnad. Någon längst bak bland de församlade börjar säga ”Vad fa..” men blir hyschad. Handlet är ett faktum och en fixerad del av avdelningen.

4. Gruppterapi

Det här är det enda konstverket jag låtit behålla sin faktiska titel då jag misstänker att konstnären hade en väldigt svår tid någon gång under sin levnad. Det måste vara enda skälet till att avbilda sin gruppterapi som Voldemorts släktträff.

MEN. Jag undrar lite över tjommen längst till höger i bild som sträcker sin hand bakom personen bredvid för att klämma personen bredvid denne på rumpan. Ni kanske vill ha det till att det läggs en tröstande hand på ryggen men så mycket anatomi kan jag att jag vet att det där är INTE ryggen. En solklar rövklämning.

Jag är inte pryd, och vågar man inte vinner man inget. Jag har tagit några chansningar under mitt liv under raggningarnas fana. Men om man använder gruppterapin för att ragga sexpartners då har man inte kalkylerat alla riskerna. Eller så har man det men är jävligt dålig på matte. Jag undrar även över person nr.2 från höger. Hur känner sig denne när herr Sveas längsta arm sträcker sig runt för att antasta en annan? Lättad? Besviken? Grymt obekväm. Det här mina vänner, är konst. ”Gruppterapi” väcker hundratals frågor, men ger inga svar!

Det finns fler exempel på mystisk konst runtom Svedalas vårdinrättningar, så nästa gång ni har ärenden där råder jag er att ta en extra titt på väggarna. Det är en gratis freakshow, fabel och skräckfilm i ett.