Att det skulle sluta såhär

Jag är förådd! Huggen i ryggen av den som säger sig älska mig mest! 15 års förhållande slängt utför ett stup ned i det iskalla saltvattnet med tyngder om fötterna!

Den person jag såg framför mig gå nedför altargången till orgelns melodi har hällt 4 liter färg på den vita klänningen hon skulle bära. Okej, det är en lögn. Kvinnan vill inte ha vit klänning, jag vill inte ha orgelmusik. I den aspekten är vi väldigt överens.

Därför är den grova skändning jag har blivit utsatt för så oförståerlig. Det skulle ju vara jag och hon, hon och jag. Mot världen, mot resten, mot anhanget. Men nej.

Nu sitter hon där i soffan, äckligt självgod och helt obrydd som en apmätt katt efter att ha blivit inlåst på mjölklagret. Jag sitter också i soffan, men nedtryckt och med ett hål i inuti mig, som mjölkpaketen kattan hade sönder.

Finansiellt förstörd, känslomässigt kränkt och socialt skadeskjuten.

Ni kanske säger att jag överreagerar, men vad fan, det var ju MIN salmiakbalk! Jag hade sparat den sedan helgen! Jag hade längtat hela dagen och eggat mig själv med tanken på den där lilla kvävningsrisken till ammoniumklorid!

Ganska ruttet gjort i min mening.