När världen viskar ”gammal”

Man blir äldre. Det är ett faktum i livet att det tar slut. Man brukar traditionellt få ett par fingervisningar när ens tid börjar rinna ut, en utekväll med polarna lockar inte lika mycket och skulle du ändå gå ut är dagen efter hundra gånger tyngre än när du var yngre. Mat blir det mer petigt med, äter du fel sak är det du som sitter på porslinstronen med tarmras resten av dagen.

Och vi ska inte prata om hur du tappar kontakten med teknologiska framsteg, populärkultur och av kändisar känner du bara till de som hamnar på löpsedeln när de dör.

Inte jag förstås. JAG kan fortfarande dra ut på krogen, stänga, släcka och larma alla ställen i stan innan jag raglar hem, sover 2 timmar och går upp och lagar Double-Chili-Butter-Bacon-Bombs med ost och vispgrädde till frukost.

Jag har koll på både AI, VR och AR samt TickTack, tackar som frågar. De senaste filmerna har jag koll på och kan ner på detaljnivå förklara varför de är skitdåliga jämfört med allt som kom innan, och har jag koll på filmerna har jag koll på kändisar så som Tingelelelin, Josefine Wyczachyuxa OCH jag VET att Camilla Läckberg är Lokatten i Masksinger, för det har C+ sagt.

Men även jag blir påmind om att åren går ibland. I fredags var det 1:a april. Lurardagen. Och aldrig har mina anhang lyckats lura mig. Plastfolie över dörröppningen/på toastolen genomskådar jag lätt. Tejp över halva kranmunstycket? Tillåt mig att självbelåtet skratta, Ha ha.

Men i fredags kom jag hem, jag hade handlat och skulle fixa mat. Knäcker matlagnings-Krusovichen och tar en klunk när jag ser klockan. Helvete, Kvinnan ska vara på jobbet om 2 timmar!

Skickar burken åt helvete, här tarvas fokus! Med blodsmak i munnen steker jag kotletter med ena handen, med den andra potatis. Med fötterna vispar jag bea och rödvinssås och hur i jag gör potatisterriner är rejält privat, men inte är det med arslet.

”Vad sent du kom hem, älskling” påpekar Kvinnan, ”gick inte du tidigare från jobbet?”

Jag stannar upp mitt i en särskilt komplicerad vispning. Jo, det stämmer. Jag gick tidigare, förvisso stannade jag och handlade men aldrig att det tog över 2,5 timme att komma hem.

I soffan skakar nästan det äldsta Anhanget sönder av återhållet skratt. Hon reser sig, plockar ned vägklockan och vrider tillbaka den. Hon går fram till spisklockan och återställer även denna till korrekt tid. Hon kastar en blick på mig över axeln, med ett elakt flin som sträcker sig hela vägen upp till örat.

”April, april pappa.”

Jag är lurad. Jag är så helvetets jävla aprillad av mitt äldsta Anhang så ni fattar inte. I 12 år höll jag ut, och om en 12-åring kan, varför skulle inte en 11-åring kunna? Och om till och med en 11-åring kan lura mig, varför skulle inte en 39-åring?

Anhanget och Kvinnan har mig under Damokles svärd. Jag är sårbar, jag är rädd. Jag, JAG är slut, det här är min signal att jag är för gammal. Dags att börja samla på udda statyetter och gå runt i morgonrock även utomhus.

Men jag tänker högaktligen skita i den signalen. Jag mulade det äldsta anhanget(igen) med nyfallen snö från vår balkong och satte igång med att planera min hämnd. Nästa år blir det inte några futtiga pasta under toaringen, nästa år är det inte 1:a april, det är vedergällningens dag.

För så barnslig är jag. Fortfarande. Och tacka alla gudar för det!

Att det skulle sluta såhär

Jag är förådd! Huggen i ryggen av den som säger sig älska mig mest! 15 års förhållande slängt utför ett stup ned i det iskalla saltvattnet med tyngder om fötterna!

Den person jag såg framför mig gå nedför altargången till orgelns melodi har hällt 4 liter färg på den vita klänningen hon skulle bära. Okej, det är en lögn. Kvinnan vill inte ha vit klänning, jag vill inte ha orgelmusik. I den aspekten är vi väldigt överens.

Därför är den grova skändning jag har blivit utsatt för så oförståerlig. Det skulle ju vara jag och hon, hon och jag. Mot världen, mot resten, mot anhanget. Men nej.

Nu sitter hon där i soffan, äckligt självgod och helt obrydd som en apmätt katt efter att ha blivit inlåst på mjölklagret. Jag sitter också i soffan, men nedtryckt och med ett hål i inuti mig, som mjölkpaketen kattan hade sönder.

Finansiellt förstörd, känslomässigt kränkt och socialt skadeskjuten.

Ni kanske säger att jag överreagerar, men vad fan, det var ju MIN salmiakbalk! Jag hade sparat den sedan helgen! Jag hade längtat hela dagen och eggat mig själv med tanken på den där lilla kvävningsrisken till ammoniumklorid!

Ganska ruttet gjort i min mening.

Alla hjärtans skrämmande dag

I ”The Before Times”, när jag var en yngre Kjellberg och just hade börjat betaga Kvinnan, så inföll alla hjärtans dag. Det var inte så märkvärdigt i och med att den hade infallit långt före detta år och kommer även infalla långt efter, men det var vår första gemensamma.

Jag tänkte att det var lika bra att sätta ribban direkt. God hemlagad middag, blommor och en liten present som jag i skrivande stund inte kan påminna mig vad det var. Men jag tyckte något fattades.

Unge Kjellberg funderade, kanske var mer godis svaret? Men gelehjärtan smakade (och smakar än idag) skit, choklad var redan inhandlat i för dagen stadfäst hjärtform. Vad tusan skulle till? Lite erotik såklart!

Sagt och gjort, unge Kjellberg skulle bjuda på en striptease. Att han inte visste hur man dansade, hade någon taktkänsla och kroppsform som en otränad clownen Manne gjorde dock att han fick hålla det på den skämtsamma bogen. Så ett par kaninöron och en bollsvans inhandlades.

Jag tror inte Chippendales kommer höra av sig för unge Kjellbergs insats, men det fick den unga Kvinnan att skratta, och som bekant är halva slaget vunnet när dylikt inträffar.

Snabbspola fram 15 år. Förbi hopflytt, barnafödande, kräks, bajs, skratt, ett par middagar, lite gräl, en hel del kyssar med mera, och föreställ er en tidig morgon.

En morgon då klockan ringer 05 och jag smyger förbi en sovande Kvinna för att dricka kaffe innan jag byter om och går till jobbet.

Saken är den att mina kläder ligger i sovrummet. Jag smyger in och tar en skjorta, och för att inte behöva tända lampan ställer jag mig vid dörren, där ljuset strilar in från rummet intill. Där står jag och knäpper min skjorta. En viktig detalj är att Kvinnan har sin huvudända precis vid dörren. Kvinnan hör något som låter, hon öppnar ögonen och cirkeln sluts med nästan högtidlig stämning, ty det hon ser är en av ålder och försummelse förfallen, otränad clownen Manne i de tidiga stadiet av påklädande, en omvänd striptease.

Hon skriker till förstås, skulle inte du? Sedan skrattar hon, jag skrattar också. Jag tänder lampan och Kvinnan skriker till, jag skrattar vidare.

Efter 15 år tycker jag det är lite vackert.

Addendum: Bollsvansen förolyckades i hopflytten, men kaninöronen hängde med länge som först kuriosa, sedan kattleksak innan de slängdes i någon vårstädning perioden 2017-2018

Hotande positiv pajexplosion

På mitt jobb har jag en arbetskamrat, C+. Jag kallar henne C+ dels för att ni inte ska tro att jag polar med ett politiskt parti, dels för att hon är en sådan där +-människa. Taggad på jobbet, problem är till för att lösas och det finns inga dåliga kläder förutom de som hon tycker är fula.

Jag tror att satte vi denna kvinna på ett plan till Ryssland så skulle Putin skita i Ukraina och åka på solsemester till Florida tillsammans med Biden bara för att slippa få whiplash av all positivitet.

Men ibland stöter hon på patrull.

Jag satt och avnjöt min matlåda, som ju alla människor vet av hävd består av gårdagens middag, samtidigt som jag i mitt stilla sinne grumsade över att jag skulle bli tvungen att betala 100 bagis för mat på lunchrestaurangen följande dag.

Vi skulle nämligen äta Tacopaj till kvällsmat. Anhanget älskar Tacopaj. Det är paj, det är taco och de älskar det på en ”tar du sista biten hugger jag dig med gaffeln i ögat, gubbjävel”-nivå. Det skulle således inte bli mycket mer än smulor kvar till en mager matlåda.

C+ kom in i lunchrummet och såg min girighets mörka moln cirkla runt mitt huvud. Hon frågade vad som stod på? Jag tog en tugga av den sista maten jag antagligen skulle få på 24 timmar, svalde och förklarade läget.

Jag fick en blick som förklarade att C+ tyckte jag var lite eljest, men samtidigt såg man hjulen snurra där innanför. Hon spratt till sådär som positiva människor ofta gör när de kommer på något (utom min kära syster, som oftast gör någon Anderssonskans kalle-imitation när hon får en idé, men det är en annan historia) och slog handen i bordet.

”Gör två pajer! Då orkar de inte äta upp allt och så har du så det räcker i matlåda i flera dagar!”

Jag fick medge, det lät inte helt dumt. Så jag tog fram telefonen och slängde iväg ett mess till Kvinnan, det var nämligen hon som skulle stå för matlagningen den dagen, och beställde en extra paj. Svaret från Kvinnan kom omgående.

”Nä.”

Jag såg på C+ med en ”nu då?”-min. C+ kände att hon var fångad i en ostoppbar energi möter oflyttbart objekt-situation och valde i sin vishet att släppa ämnet och retirera tillbaka till sitt kontor.

Hur gick det för min matlåda då, undrar ni? Jo, det visade sig att Kvinnan hade börjat göra två pajer varpå jag glatt förklarar C+ plan.

Kvinnan stirrar på mig i tysthet, sedan tar hon ordlöst stekpannan och tömmer dess innehåll i soporna.

”Jag och C+ ska minsann prata.”

Jag är förvirrad, orolig och lite rädd. Men den pajen vi fick räckte till matlådan iallafall.

Pandemin kommer ikapp

Så hade det till slut hänt. Undertecknad hade klarat sig riktigt bra undan pesten, som Prospero i Röda Dödens Mask såg jag på när fan och hans moster blev smittade och dansade glatt vidare i mitt slott. Om man med dansade menar gick till jobbet och slottet var pendeltåget alltså.  Min poäng är att jag klarade mig. Tills förra veckan när jag började märka att jag blev mer och mer ensam på jobbet. Från dag till dag blev vi färre i ren Ti små cyklister-stil. Alla med samma mystiska meddelande. ”Jag mår inte bra.”

Det var inte en optimal situation, särskilt inte då jag är rykande färsk på jobbet. Men jag bet ihop och jobbade på, men så började jag känna mig trött. När jag kom innanför dörren hemmavid och satte mig i soffan tyckte jag det var alldeles för varmt i lägenheten (och om ni känner till SigtunaHem förstår ni hur jävla konstig DEN känslan var) och pang. Frossa, feber, snor i mängder som skulle göra Slimer avundsjuk. Ingen var ens förvånad utom jag.

Så hela familjen i karantän i 5 dagar, 2 pigga små anhang, 1 lättsnörvlande Kvinna och så jag, i ett evigt pågående dödsögonblick.

Ni som är föräldrar vet att det inte finns något sådant som ”att vara sjuk” med ungar hemma. De ska ha mat, de ska roas, det ska helst hållas någon form av rutiner. Kort sagt är det som att ha världens sämsta mellanchefer.

Jaså, du har precis hostat lungorna ur dig och man kan steka ägg på din panna? Men du kommer väl och jobbar ditt pass eller?”

Vad fanns det för val? Tillsammans med Kvinnan fick jag göra mitt bästa för att se till att min avkomma inte tog livet av varandra genom att ta livet av mig själv. Kändes det som i alla fall. Jag var bland annat ansvarig för att väcka Anhanget och släpa dem till frukostbordet. Jag hade påpekat att det inte var en bra idé men Kvinnan insisterade.

Till saken hör att min yngsta dotter, i ett utbrott av utmärkt föräldraskap från Kvinnans sida, fått se en zombiefilm och har en irrationell, men inte helt oväntad, rädsla för de vandrande döda. Det räcker att man lägger huvudet på sned så upplever hon visst obehag. Nu är alltså det första hon ser och hör när hon vaknar på morgonen en 35-åring som ser ut och låter som han legat i ett kärr i ett par dagar. Reaktionen var väntad. Ett gallskrik som ekade genom hela huset. Hundar började skälla, bilar tjöt och skator flög i väg från hustaken. Allmänt tumult som naturligtvis väckte det äldre Anhanget samt fick fart på Kvinnan. Båda undrade vad i helvete jag höll på med. Jag mumlade febrigt något om väckningsoptimering av medellösa inneboende, ingen förstod eller höll med. Jag blev bannlyst från väckning i mitt nuvarande tillstånd.

Jag må vara sjuk, men inte är jag dum inte.

Och den varar än till påska fast ännu längre!

Så var julen, denna kärlekens och gemenskapens högtid över för denna gång. Paketen är öppnade, maten uppäten, raketerna sprängda och rimmen rimmade. Nu ska vi alla återvända till någon slags verklighet och släpa oss hela vägen till midsommar när högtidsbubblan åter igen sluter sig om oss.

Några av er kanske åberopar påsken som en förbisedd högtid men då förklarar jag så gärna att påsken är inget annat än ett test inför midsommar.

Tycker jag fortfarande om sill och nubbe? Går ägg verkligen att äta? Har jag lust att leka lekar och orkar jag stå ut med släkten? Det här är inte frågor du kan komma dragandes med på midsommarafton! Man måste börja lite försiktigt sådär till påsk, känna på vattnet så att säga.

Om du verkar behållit din tolerans för att ha trevligt under påsken, då kan du lugnt åka till midsommarfesten och bråka i 3 timmar om kubbregler med små människor som inte fattar hur blodigt allvaret är. Inledningsscenen i Blade från 1998, så blodigt är det!

Men än så länge kan vi luta oss tillbaka till minnen från julen som stöd i verkligheten. Som när jag låg sjuk och Kvinnan röt:

”Men dö då! Så jag kommer åt att städa!”

Det, mina vänner, det är julefrid!

Udda skulder

Kvinnan fyllde år och skulle då få en present. Vad önskade hon sig? En kryssning i Karibien eller en ny tomteprydnad. Jag greppade raskt tomtealternativet och sa åt Anhanget att börja jobba med kryssningen, de frågade mig hur det skulle gå till. Och det är det här med frågor från barn som jag tänkt avhandla idag.

Pappa, varför är himlen blå? Pappa, hur stort är medelhavet? Hur kommer det sig att onda saker händer goda människor, Pappa?

En miljard mer eller mindre tunga funderingar. Och de tar aldrig slut! Jag vet det för jag ringer själv ofta upp min far.

Pappa, hur kokar man oxtunga? Vad tusan fyller en karburator för funktion, Pappa? Funderade du någonsin på att strypa mig för att jag frågade så mycket, Pappa?

Och man svarar på allt, även om man inte vet drar man till med en gissning, för man vill sin avkomma väl och ge dem kunskap att möta världen med (dock hävdar jag bestämt att kunskapen att koka oxtunga hjälper mer än kunskapen om hur stort medelhavet är).

Man svarar på deras frågor utan baktanke eller krav på ersättning. En förälder är, per definition, ett barns personliga Wikipedia och det är som det ska vara. Men.

MEN!

Men om då t.ex. en far frågar sitt barn något, oavsett hur dumt, är barnet fanimig erforderligt att svara utan krumbukter.

Jag skaffade en tomte till Kvinnan. Presenter, luva och rock, hela paketet. Hon fick till och med ha den framme i november, ett big no-no i vårt förhållande men jag kände att hon behövde något extra efter att anhanget klantade till kryssningen.

Jag såg den alltså varje dag. Och ju mer jag tittade på den, desto mer insåg jag det.

Mönstrad pälsrock, skrikig mössa, illmarigt leende. Jag hade anskaffat en jäkla hallicktomte! Jag skickade bilder till F som genast bekräftade att det absolut rörde sig om en kopplarnisse.

Jag kunde ha påpekat det sutenöriska utseendet för Kvinnan. Men istället kläcktes en idé.

Jag gick in till det minsta anhanget och frågade om jag fick låna en barbiedocka. Anhanget tittade på mig, höjde ett ögonbryn.

”Udda fråga…varför det?”

Blodtrycket höjdes direkt. ”Udda”? ”UDDA”?! Hur understår sig flickan, som bara några dagar tidigare vänt sig mot mig under middagen och frågat ”ser råttgift ut som knark ungefär?”, att beskriva min fråga som udda?!

Eftersom jag behövde hennes kompanjonskap i detta dolde jag mitt tilltagande förtret och svarade ”jag ska jäklas med mamma” och barnet hade langat fram ett urval av dockor innan jag ens hunnit avsluta meningen.

Jag valde en docka som såg ut som ett 16 år gammalt metamfetaminoffer med byxor som knappt dolde baken och djupare urringning än vad jag skulle släppa ut min 16-åriga metamfetaminmissbrukare med. Sans skor.

Misär under misteln

Såldes på Lekia under 10-talet för 399.90. Komplett med minikjol. Ta från det vad ni vill.

Jag placerade dockan bredvid tomten och effekten var slående. Kvinnan märkte inget först, hon ställde till och med fram andra tomtar som kunde agera kunder åt torskhandlartomten.

Sagan fick ett sorgligt slut när jag en morgon hittade dockan i en position som definitivt kunde kallas död. Nedkastad från hyllan, bruten rygg och frånvarande ögon. Kanske hade hon undanhållit pengar från tomten, kanske hade han bara haft en dålig dag och hon var ett offer för omständigheterna. Eller så hade anhanget fått för sig att utan omedelbar utdelning var skämtet förbi.

Det är en hård värld uppe på hyllan. Men man måste fortsätta ställa frågor för att få svar.

Stridslinjen drages.

Låt mig börja med att skriva att jag är ett stort fan av musik. Naturligtvis gillar jag viss musik mer och viss musik mindre men på det hela taget så musik=OK i min stora bok.

Helst uppskattar jag musik som framkallar berättelser, antingen via texten eller genom de känslor som tonerna förmedlar. Det fridfulla livet, den desperata flykten eller varför inte en vandring bland mystiska gränder?

En variant jag inte uppskattar är julmusik. Tål den inte, kan inte fördra den. Mariah Carey, All I want for christmas is for you to shut up!

Nu är inte julmusik särskilt dålig (för det mesta) men däremot har en överprovokation gjort att jag instinktivt avskyr den. Som ett allergiskt barn som är inlåst på Marabous nötlager blir det en överexponering med lidande, anafylaktisk chock och död som följd.

Jag skulle kunna uppskatta ”Baby, its cold outside” framför en brasa på julafton med ett glas whiskey i näven med snön som faller utanför OM jag inte fått den nedkörd i hörselgången sedan 3 månader tillbaka.

Jag kunde fnissa åt den, erkänt överspelade, ironin i ”Juligen” när man klär granen OM inte denna trudelutt tillsammans med sina gelikar hållt fast mig på ett varuhusgolv och utfört ett grovt audiologiskt våldförande på min hjärna i syfte att..ja det faktiska syftet är okänt men jag misstänker att konsulter ligger bakom.

Låt mig nu, mitt under detta kåseri, göra känt att jag vet att våra vänner de butiksanställda har det svårare än jag. Samma 3-4 låtar på repeat dagen lång och en av dem är ofrånkomligt ”Feliz Navidad”. Att fler inte hugger kunder med presentsaxen är ett julmirakel i sig.

Jag vet detta, men det faktum att andra lider mer gör inte min smärta ogiltig.

Kvinnan ser det inte på samma sätt. Men ni vet ju sedan tidigare att hon är den typen av person som sitter i ett tomt badkar i september och injicerar ren jul i ögongloberna för att alla övriga vener redan kollapsat av överdriven julighet. Det är hon som i januari väser som Gollum om jag gör ens en ansats att plocka ned en enda tomtejävel samtidigt som hon febrilt slickar inuti en plastpåse där de sista pepparkakssmulorna tog slut för länge sedan.

Men ett förhållande är byggt på kompromisser. Och då jag försöker hålla julen stången till åtminstone november medan Kvinnan vill ha jul året om gömmer jag helt enkelt alla julprylar i januari och hon får inte plocka fram dem förrän hon hittar dem.

Vissa år har jag klarat mig till december. I hemmet alltså, i världen utanför börjar julsångerna redan ljuda och jag hör ”Bjällerklang” närma sig med vaselinburken.

Nu så kommer julen, vare sig vi vill det eller inte

Jag ligger i sängen, ni vet så där på vippen att somna, när Kvinnan öppnar sovrumsdörren.

”Mamma vill veta hur vi gör i jul?”

Tankarna börjar fara i mitt huvud.

Vilket jävla hjul?

Har bilen pajat?

Varför väcker du mig?

Menar du på riktigt att vi diskuterar julafton i september?

Har vi blivit ett varuhus?

Kvinnan står kvar i dörröppningen med lite krävande blick, jag måste ta ställning till en tillställning jag inte ens börjat ställa frågor om.

Jag muttrar något om att jag får fundera på det och återkomma. Sedan låtsas jag somna innan Kvinnan hinner pressa mig på svar.

Dagen efter undrar jag om jag drömde konversationen eller blev jag tillfrågad i fucking jävla SEPTEMBER om julafton?!

Det blev jag. Men jag väljer att ignorera det, bläddrar istället genom gamla anteckningsböcker, men som i en konspiration dyker julen upp igen.

Önskelistor från förra året, min egen inkluderad även om jag vill minnas att min skrevs åtminstone efter första snön.

Kvinnans lista är enkel, ödmjuk;

  • Doftljus (Ljusen fick hon, men hon har inte fått tända dem då jag dör av lukten)
  • Blommor (Hon fick dem, de är döda nu)
  • Pyssel (Jag blev konfunderad över denna önskning, tills Kvinnan erkände att hon skrev det på inrådan av yngsta anhanget)
  • En prydnadsananas i guld (Denna fick hon inte, go figure)
  • Choklad (Det var juletid, det fanns redan choklad att tillgå)

Inga konstigheter egentligen. Sedan kommer Anhangens listor, fem A4 var, båda sidorna. Fyllda med önskan efter önskan i ett gytter av monster high, marsvin, clementiner och flamingos.

Inte heller det så konstigt, de är barn och fullständigt övertygade om att de behöver allt skit de vill ha. Jag var likadan men skillnaden var att mina önskningat faktiskt VAR livsviktiga! Det är min fasta tro att jag skulle ha dött utan en Space Leonardo med Shell-Kicking Action.

Jag kommer till min egen lista, skriven under hot från Kvinnan skall sägas:

  • Barn som är snälla mot varandra och sin mamma (Fick jag väl, periodvis i alla fall)
  • Piri-piri chips (Det fick jag köpa själv, för det var ”inte juligt”)
  • Städad lägenhet (Fick jag inte!)
  • Entrecote till middag (Allt jag fick var en arg blick och en kotlett)

Som ni ser var min lista den mest praktiska, men också den som väckte mest ilska. Den var inte tillräckligt materialistisk fick jag veta, så för husfridens skull skrev jag dit

  • En dödskalle

Kvinnan gillade det inte. Anhanget gillade det inte. Men de hade ingen lust att städa och har en aversion mot nötkött, så de köpte en dödskalleformad sparbössa åt mig. Den står i hyllan med en häftig bandana på sig, som en symbol för att inte diskutera jul förrän tidigast november.

Men den hjälper aldrig….

Snacka med Björnarna

En av mina favoritböcker när jag var liten var Den Krångliga Kråkan. Hellsings språk tilltalade mig oerhört och att som 6-åring förstå det roliga i

En kråksyster sjöng en sång: Krax kråhå….!

men det fina i den kunde ingen förstå

var förstås lite mat för egot, eftersom det verkade segla över huvudet på mina jämnåriga kompisar. Men så var det när man var amatörmässig nörd redan tidigt i livet.

Kvinnans favoritbok när hon var liten var Guldlock och de Tre Björnarna.

Jag har inte frågat henne eller hört någon som kände henne när hon var liten säga det, utan har som en Sherlock Holmes tittat på de överväldigande bevisen och berättar det nu för er, lite självgott puffandes på en pipa.

Ni förstår, vi skulle ha en ny soffa. Så för enkelhetens skull åkte vi till IKEA, jag vet, rena döden för parrelationen men vissa offer behöver göras. Som jag redan avhandlat har vi lite olika approach till det där med IKEA, men nu åkte vi alltså dit tillsammans.

Jag visste vad vi behövde. 305 cm, schäslong, överkomligt pris, inte en ljus färg (allvarligt, Anhanget blir äldre men de är fortfarande barn, kritor är en reell riskfaktor i några år till), om möjligt med lite breda armstöd. Det tog 3 minuter att hitta en kandidat.

Då började Guldlock opponera sig. Den soffan var för hård, en annan för mjuk. Tror ni att den tredje vi tittade på var preciiiis rätt? Absolut inte för den hade ”fel nyans” av mörkblå!

För spetsig, för låg, för hög, för liten, för stor, förfärlig.

Till slut pressade jag fram att ”Du vet väl att björnarna åt upp ungjäveln i originalsagan?”

Kvinnan frågade ”Va?”

Jag sa inget mer. Plockade upp Anhanget som stod och beundrade en utomhusmöbel eller något, tog en korv (för oavsett humör hoppar man inte bara över IKEA-korven), och lämnade IKEA utan soffa denna gång. Kvinnan fick ett torkställ som tröstpris.

Anhanget förhörde sig om soffan, varför blev det ingen?

”Snacka med björnarna, barn.” svarade jag ”Snacka med björnarna.”