Nu så kommer julen, vare sig vi vill det eller inte

Jag ligger i sängen, ni vet så där på vippen att somna, när Kvinnan öppnar sovrumsdörren.

”Mamma vill veta hur vi gör i jul?”

Tankarna börjar fara i mitt huvud.

Vilket jävla hjul?

Har bilen pajat?

Varför väcker du mig?

Menar du på riktigt att vi diskuterar julafton i september?

Har vi blivit ett varuhus?

Kvinnan står kvar i dörröppningen med lite krävande blick, jag måste ta ställning till en tillställning jag inte ens börjat ställa frågor om.

Jag muttrar något om att jag får fundera på det och återkomma. Sedan låtsas jag somna innan Kvinnan hinner pressa mig på svar.

Dagen efter undrar jag om jag drömde konversationen eller blev jag tillfrågad i fucking jävla SEPTEMBER om julafton?!

Det blev jag. Men jag väljer att ignorera det, bläddrar istället genom gamla anteckningsböcker, men som i en konspiration dyker julen upp igen.

Önskelistor från förra året, min egen inkluderad även om jag vill minnas att min skrevs åtminstone efter första snön.

Kvinnans lista är enkel, ödmjuk;

  • Doftljus (Ljusen fick hon, men hon har inte fått tända dem då jag dör av lukten)
  • Blommor (Hon fick dem, de är döda nu)
  • Pyssel (Jag blev konfunderad över denna önskning, tills Kvinnan erkände att hon skrev det på inrådan av yngsta anhanget)
  • En prydnadsananas i guld (Denna fick hon inte, go figure)
  • Choklad (Det var juletid, det fanns redan choklad att tillgå)

Inga konstigheter egentligen. Sedan kommer Anhangens listor, fem A4 var, båda sidorna. Fyllda med önskan efter önskan i ett gytter av monster high, marsvin, clementiner och flamingos.

Inte heller det så konstigt, de är barn och fullständigt övertygade om att de behöver allt skit de vill ha. Jag var likadan men skillnaden var att mina önskningat faktiskt VAR livsviktiga! Det är min fasta tro att jag skulle ha dött utan en Space Leonardo med Shell-Kicking Action.

Jag kommer till min egen lista, skriven under hot från Kvinnan skall sägas:

  • Barn som är snälla mot varandra och sin mamma (Fick jag väl, periodvis i alla fall)
  • Piri-piri chips (Det fick jag köpa själv, för det var ”inte juligt”)
  • Städad lägenhet (Fick jag inte!)
  • Entrecote till middag (Allt jag fick var en arg blick och en kotlett)

Som ni ser var min lista den mest praktiska, men också den som väckte mest ilska. Den var inte tillräckligt materialistisk fick jag veta, så för husfridens skull skrev jag dit

  • En dödskalle

Kvinnan gillade det inte. Anhanget gillade det inte. Men de hade ingen lust att städa och har en aversion mot nötkött, så de köpte en dödskalleformad sparbössa åt mig. Den står i hyllan med en häftig bandana på sig, som en symbol för att inte diskutera jul förrän tidigast november.

Men den hjälper aldrig….

Snacka med Björnarna

En av mina favoritböcker när jag var liten var Den Krångliga Kråkan. Hellsings språk tilltalade mig oerhört och att som 6-åring förstå det roliga i

En kråksyster sjöng en sång: Krax kråhå….!

men det fina i den kunde ingen förstå

var förstås lite mat för egot, eftersom det verkade segla över huvudet på mina jämnåriga kompisar. Men så var det när man var amatörmässig nörd redan tidigt i livet.

Kvinnans favoritbok när hon var liten var Guldlock och de Tre Björnarna.

Jag har inte frågat henne eller hört någon som kände henne när hon var liten säga det, utan har som en Sherlock Holmes tittat på de överväldigande bevisen och berättar det nu för er, lite självgott puffandes på en pipa.

Ni förstår, vi skulle ha en ny soffa. Så för enkelhetens skull åkte vi till IKEA, jag vet, rena döden för parrelationen men vissa offer behöver göras. Som jag redan avhandlat har vi lite olika approach till det där med IKEA, men nu åkte vi alltså dit tillsammans.

Jag visste vad vi behövde. 305 cm, schäslong, överkomligt pris, inte en ljus färg (allvarligt, Anhanget blir äldre men de är fortfarande barn, kritor är en reell riskfaktor i några år till), om möjligt med lite breda armstöd. Det tog 3 minuter att hitta en kandidat.

Då började Guldlock opponera sig. Den soffan var för hård, en annan för mjuk. Tror ni att den tredje vi tittade på var preciiiis rätt? Absolut inte för den hade ”fel nyans” av mörkblå!

För spetsig, för låg, för hög, för liten, för stor, förfärlig.

Till slut pressade jag fram att ”Du vet väl att björnarna åt upp ungjäveln i originalsagan?”

Kvinnan frågade ”Va?”

Jag sa inget mer. Plockade upp Anhanget som stod och beundrade en utomhusmöbel eller något, tog en korv (för oavsett humör hoppar man inte bara över IKEA-korven), och lämnade IKEA utan soffa denna gång. Kvinnan fick ett torkställ som tröstpris.

Anhanget förhörde sig om soffan, varför blev det ingen?

”Snacka med björnarna, barn.” svarade jag ”Snacka med björnarna.”

Att flytta

Medan Kvinnan och jag kämpar för att förflytta hela vårt bohag till nya lokaler och samtidigt försöker se till att Anhanget är mätta, glada och vid liv försöker Kurt (Eller Gustaf-Carl Högstjärna som han numera hävdar att han heter sätta sina egna planer i verket. Han är numera rustad med slips och skjorta, men räcker det när han stöter på patrull?

Jämnställd meningslöshet

Thomas Järvheden har några rader i sin ståuppshow Vuxenkruxet som går ut på att det mest meningslösa som finns är en partner som inte har körkort och dessutom är nykterist så den andre inte får dricka på parmiddagar till absolut ingen nytta.

Järvheden påstår att han försökt komma på något mer meningslöst men misslyckats, inte ens en svinkåt nunna kommer nära det poänglösa i en körkortslös nykterist.

Där Järvheden misslyckas, där lyckas jag. Skälet är Kvinnan.

När Kvinnan och Anhanget går upp, då sover jag. Jag föredrar att rulla upp precis så jag har tid att göra morgonbestyr, klä på mig och springa iväg till skola/praktik, men ibland jobbar hon natt och det är självklart att jag går upp och piskar iväg barnen till skolan när Kvinnan jobbat natt. För man delar på arbetsuppgifterna i ett förhållande!

Men!

När jag går upp med barnen är Kvinnan uppe också, antingen springer hon runt och plockar ihop saker eller så ligger hon i sängen och skriker ut instruktioner.

Vad fan. Om hon ändå ska vara vaken kan ju jag lika gärna sova? Om jag ändå inte är betrodd kan väl jag ligga där i sängen inrullad i ett täcke som en fet wienerbulle, eller?

Nej, säger Kvinnan, jag har ju jobbat natt.

Så jag framlägger till allmän bedömning att Thomas Järvheden hade fel. Det finns något mer meningslöst än en nykterist utan körkort till partner.

Det är Kvinnan, som trots utlovad sovmorgon går upp och då ändå inte låter mig sova.

Roliga fakta: När man söker på”Sleep Disorder” på wordpress fria fotografier kommer det upp bilder på bebisar. Det tyckte jag var oerhört roligt.

Tankar över frukost

”Vem var det som skulle dö inatt?”

En fråga ställd av en trött elvaåring samtidigt som hon brer sin smörgås med ett, i mitt tycke, allt för generöst lager smör. Vi ber henne klargöra vad hon menar. Hon gör ett uttryck som kunde platsa i en av de mer sminkbetonade Twilight Zone-avsnitten.

”Det lät typ som det här ser ut”

Jag älskar mitt Anhangs sätt att beskriva världen. Efter lite mer diskussion når vi konsensus att hon antagligen menar att hon hörde någon snarka eftersom hon inte är riktigt riktig i huvudet och vaknar runt 05:30 varje morgon.

Kvinnan skyller på mig, jag skyller på hunden. Jag får påpekat för mig från tre håll att vi inte äger någon hund så jag ändrar min historia och anklagar Kvinnan. Kvinnan blir sur.

En vanlig start på dagen i det Kjellbergska hemmet, om fåglar kvittrade utanför förtäljer inte historien.

Glädje och sorg i källaren

Ett litet glädjebesked, som egentligen visade sig bli en ganska sorglig historia men som nog blir ett glädjebesked igen i slutändan, anlände till det Kjellbergska hemmet.

Vi ska nämligen ta vårt pick och pack till en annan lägenhet, en större lägenhet. En nyare lägenhet. En lägenhet där vi kan sträcka våra vingar utan att av misstag klippa till varandra och där Kvinnan är rädd för att gå ut på balkongen.

Det sista kanske inte låter så positivt men tänk er en varm sommarkväll. Kvinnan är ilsken på mig för något jag kanske har gjort men som hon också kan ha drömt. För att hålla sams i familjen gör jag bedömningen att vi måste sätta oss ner och prata om det. Över en öl. På balkongen längst bort från balkongdörren. Det kanske inte kommer lugna Kvinnans harm, men det kommer låta mig slippa kroppslig skada.

Men innan detta glada kan ske måste vissa saker göras. Packa till exempel.

Eller som kvinnan kallar det, ”Göra våld på våra minnen”. Jag ska förklara.

Jag ansåg att det bästa stället att börja var i källaren. Packa om lite kartonger, frigöra uttrymme, kasta onödigt pryttel.

Det var där på det sista som det blev problem. Hur kunde jag överväga att kasta Anhangets gamla kläder? Och deras leksaker?

Nu ska vi förtydliga. De gamla kläderna och leksakerna inkluderade bland annat

  • En mögelangripen gammal bebisstrumpa
  • 378 små skor
  • En halv leksakstraktor
  • En uppsjö av leksaker från McDonalds/Max/burgerking
  • En resesäng vi inte använt på 5 år
  • 4 kartonger VHS-filmer varav de flesta vi hade dublett på DVD
  • DVD-dubletter av VHS-filmerna för nu finns allt som någonsin funnits på nätet.
  • Mycket mer än jag har tid att skriva och ni har tid att läsa…

Alltså, jag är inte helt känslokall. Naturligtvis är det gulligt att spara barnens första skor, vilket vi också har gjort, de ligger nedpackadw i en påse i en garderob uppe i lägenheten, det är barnets tredje, fjärde och nittonde par skor jag finner lite onödiga att spara på.

Leksaker kan jag förstå att man vill spara några stycken till vänners framtida bebisar eller (hugaligen) våra barnbarn, men inte fan ska vi öppna ett Toys ‘R Us på ålderns höst?

Vad jag hade uppskattat skulle ta ett par timmar dubblerades på grund av en stadig ström protester, hot och rent handgemämg från Kvinnans sida.

Men till sist hade vi enats om vad som skulle behållas och vad som skulle kastas. Jag och Kvinnan stod och tittade in på den ovanligt rena källaren.

”Vet du”, sa hon betänksamt, ”det blev faktiskt ganska bra.”

”Resten av packningen bör ju gå som en dans nu, visst?” svarade jag glatt.

Kvinnan svarade inte utan vände sig om för att gå upp för trappen.

”Jag menar att det borde gå ganska lätt nu, eller hur?!” Sa jag lite mer tveksamt.

Det sista jag hörde var låset när dörren stängdes.

Amusant Historia

Vet, o människa, att en gång fanns det ett konungarike. Och i detta konungarike fanns det ens stad, dess första som alla städer i riket skulle likställa sig till. Vet att mången kung skulle strida och blöda sina landsmän för rätten till staden och dess folk. Vet också att krona och stad skulle byta hand många gånger under de långa åren den existerade.

Märk att knappt 5 kilometer från den staden skulle ett annat samhälle växa upp. Ett samhälle byggt på maskiner. Först skulle de spotta rök och fara skrikande genom landet, sedan fara genom luften och med sina vingar av alabastervitt stål skära genom luften. Vet att i detta samhälle skulle det en dag finnas en boning, i den boningen skulle finnas en vit tron och en man.

Den mannen hade lätt till skratt, kanske för lätt om man frågade de nära honom. Men en dag om året fattade kultur och mannens humor händer och viskade genom tiden ”Idag”.

Uppå den vitskimrande tronen, och med mer varsamhet än vad man kanske trodde om en man i hans storlek, strödde han magiska torkade örter från ett fjärran land och med en tyst bön till Loke sänkte han ett döljande lock över sitt verk innan han tyst avlägsnade sig från platsen utan att någon i boningen rörde så mycket som en muskel i oro.

Han reste på en maskin som skrek och vibrerade bort mot ett helande hus. Och där han satt under dagen och nedtecknade medikusarnas ord log han för sig själv, över orsak som bara han kände till.

När han senare reste hem fick han sin belöning. Hans äldsta barn, en begynnande skojare som han var säker på skulle mäta sig med honom själv när ålder närde hennes talang och tärde på hans egen, mötte honom i hemmets dörröppning.

”Jag trodde toan gick sönder!”

Mannen skrattade gott inombords. Men när barnet tillkännagav att hon, efter att ha blivit lurad av hans knep, spelat samma spratt på sin mor kunde hans skratt inte hållas inne. Det bullrade från djupt inne i hans mage och tvingade sig ut i luften omkring honom så rutorna skallrade. Han omfamnade glatt sitt barn och utbrast ”Människor som kan svinga ett svärd bättre än alla andra må ha sin plats, men bringar mest mänskligheten olycka. Ge mig en människa som driver löje och lockar till skratt, och jag har funnit en kamrat, i vad skepnad denne nu är!”

Och det voro mycket glädje i det hemmet, i var fall för en stund.

Kort sagt, makaron-under-toalettringen-skämtet håller än och det kan lura både Anhang och Kvinnan. 1 april borde vara en helgdag.  

Förbannad på brädet

Då och då testas ett förhållande. Dåligt mående, ekonomiska bekymmer, otrohet eller något annat av miljoner händelser som kan sätta press på bandet mellan två människor.

Och så finns det brädspel.

Jag tycker det är skitkul att spela brädspel. Mice and Mystics, Takenoko, Hellboy the Board Game är alla ett fantastiskt sätt att fördriva tiden en kväll i februari. Har ju blivit lite mindre nu när man inte kan samlas men i vår spelgrupp har det löst sig digitalt.

Kvinnan är en ivrig deltagare i dessa spelkvällar, men har länge önskat att återvända till de brädspel hon minns från sin ungdoms dagar (här skulle jag skriva ett skämt om stenar och kvistar utan för grottan men en relationsexpert har avrådit mig från det). Hellboy är inget för Kvinnan, jämfört med Sune och Ryska posten. Hero Quest står sig slätt mot Vem Där? om hon får välja.

Så en kväll försökte jag göra henne till lags och startade mitt Playstation 4 för att ladda ned Monopol. Kvinnan blev oerhört glad ända tills vi faktiskt började spela.

På en krog i Norrtälje runt 2007 hörde jag en överförfriskad gammal man skälla ut personalen på restaurangen, Norrtälje kommun och Svenska staten med fler otrevliga adjektiv än jag någonsin innan hört. Denne man var en artist i att svära och förolämpa, han hade rytmen och fantasin att svära professionellt nere på kontinenten. Han skällde ut folk som en världstjärna.

Han var inget mot Kvinnan när jag köpte Picadilly och fick monopol på gul.

Ni minns att jag skrev förra veckan att ibland blir ett par i ett förhållande arga på varandra? Det blev Kvinnan nu. Hon skrek på mig som om jag slagit Anhanget, svor åt mig som om jag dragit hem en främmande donna och bett om att få låna sängen samtidigt som hon morrade som om jag glömt hennes födelsedag. Allt bara för att hon fick belåna sitt hotell för att betala hyran.

Men det var naturligtvis inte enda skälet till hennes förtret. Ni förstår, vi har bara en handkontroll till vårt Playstation. Som vi var tvungna att skicka fram och tillbaka för att spela. Detta ogillade Kvinnan, hon ville ha sin egen. Hon lät mig veta att hennes ilska skulle avta om jag skaffade en trehundrakronors handkontroll till ett femtiokronors spel.

Jag vägrade, tog min kudde och la mig självmant på soffan vilket gjorde henne än mer förtretad. Dels för att vi just nu har sängen i vardagsrummet och soffan är alldeles bredvid den, dels för att hon fortfarande satt i den och nu hade blivit en improviserad fotkudde.

Monopol är skitkul, vi ska spela snart igen!

Andra Kökskriget i färg

Igår var det dags igen. Vapenvilan var över och de trötta stridande i skyttegravarna var åter tvingade att greppa sina vapen, klättra över kanten och springa mot fienden.

Det började med att Kvinnan köpte slajm till ungarna. Denna mest menlösa leksak som alla ungar ändå älskar. Den yngre fick något snorliknande med en gulsotslidande sjöjungfru i, medan den äldre fick en silversprayad häst inbäddad i genomskinlig, rosa häftmassa. Anhanget var extatiska och som god familjefar försökte jag delta i deras glädje. Det var så det Andra Kökskriget började.

Grejen var nämligen att häftmassan kunde plattas ut och bli lika stor som en ungefärlig handflata. Denna tog jag och daskade till äldsta dottern på kinden. Reaktionen var denna:

”Oooaj! På kinden?! *tystnad* Gör det på mamma!”

Jag måste medge att jag drogs med lite i leken, för jag gjorde som min dotter bad. Kvinnan tyckte dock inte det var lika kul, och blev inte alls glad att få en globb med rosa häftmassa över kinden när hon hackade morötter. Jag förmedlade ju genast att jag bara gjorde så för barnens skull och all eventuell skuld torde hamna på dem.

Det var då Kvinnan stampade mig flera gånger på tårna, trodde hon. Men i självs verket stampade hon upprepade gånger på dotterns tår, vilken då skrek i högan sky och skulle ge igen.

Detta gjordes genom att hon sprang in på toaletten och blötte ner sina händer med iskallt vatten. De blöta händerna hamnade sedan innanför tröjan på hennes mor. Dottern skrattade, jag skrattade, Kvinnan började hämnas genom att skvätta oregano på dottern som skrek att hon fick kryddor i ögonen och backade på mig.

Jag kommer fortsätta hävda in i döden att jag bara ville hjälpa henne, när jag tog ett litet glas med iskallt vatten som jag hällde över huvudet på henne.

Mer skrik. Så pass mycket skrik att yngsta dottern kom till köket och slet iväg sin syster.

”Här kan du inte vara, du följer med mig!”

Men min äldsta kunde vara i köket. För hon kom tillbaka någon minut senare när jag och Kvinnan förklarat vapenvila och firade detta med en kram. Dottern hade ett glas vatten i handen. Signaturmelodin från ”Den gode, den onde och den fule” ekade. Dottern kastade glaset. Vi blev dyngsura.

Och med det skottet var det Andra Kökskriget över. Jag fick städa då resten av hushållet på något sätt fick för sig att jag ensam bar ansvar för att kriget börjat.

Missunsamma tankar började gro i min hjärna när jag torkade upp vattendränkt oregano. En dag får jag min hämnd….

”Dream big!” eller ”Muckar du gräl?”

Jag har gjort en sak som gjort Kvinnan förbannad, och det i sig är inget konstigt. Vi har levt tillsammans i över 13 år, då och då gör jag saker som hon blir duktigt sur över. Då och då gör även hon saker som jag blir misslynt om.

Det har blivit en liten ”ge och ta”-pryl oss emellan. Hon köper åtta klänningar till döttrarna som de växt ur under den tid det tar att åka från affären till hemmet, jag drar iväg med några kompisar och festar till det i Gävle för att ringa dagen efter från en lånad telefon på Köpenhamns flygplats för att be henne boka en flygbiljett hem.

Det är så det är i ett förhållande, man kommer göra den andre gramse, men det är också sånt vi kommer skratta åt på ålderns höst.

Så den andre blir arg, man blir sams och livet går sin gilla lunk tills nästa gång då det är din tur att bli förbaskad.

Om man inte är som Kvinnan.

Kvinnan är fly förbannad på grund av att:

  1. Vi har flyttat och hon har inte fått vara med och välja lägenhet. (Vi har inte flyttat)
  2. Jag har flyttat in i den nya lägenheten före henne. (Jag upprepar, vi har inte flyttat)
  3. Jag har, under tiden jag bott i den nya lägenheten, köpt och ställt in flertalet massiva ekbokhyllor i samtliga rum och fyllt dem med böcker. (Förbannat kul idé men hon borde veta att jag inte har den ekonomin)
  4. På de ytor jag inte täckt med bokhyllor har jag satt upp gigantiska planscher med hockeyspelare (En hemlighet om mig: Jag är världens mest oengagerade hockeyfan, om ni satte en pistol mot mitt huvud och sa åt mig att nämna vilken hockeyspelare som helst i vilket hockeylag som helst så skulle jag minutrarna senare rullas in på akuten. Skottskada, okänd gärningsman.)

Den här situationen visar vilket väloljat maskineri jag och Kvinnan är. För sekunden efter att hon förklarat varför hon är förbannad på mig, blir jag sur på henne.

För orsaken till det hela var att hon haft en DRÖM om att vi flyttat och jag hade fyllt hela lägenheten med bokhyllor och hockeyplanscher!

Hur är hon funtad undrar jag? Om hon ska bli så jävla arg på mig på grund av en dröm kan hon väl drömma om mig när jag plöjer igenom hela Playboy Mansion för att senare hoppa över pölen till Islay och dricka hela Lagavulindestilleriet torrt! Om hon ska drömma om otroliga, kommer-aldrig-hända-saker så får hon fanimig drömma stort!