Mörkt när man kommer och mörkt när man åker hem, så brukar det i regel vara i vårt avlånga land under de kalla månadern. Nu går man ju inte hemifrån så mycket så det är fanimig mörkt hela tiden.
Jag brukar vara en riktig Ebenezer när det kommer till julen. Dekoren, baket och gran kan kvitta från 1a till 23e december vad mig anbelangar. Men i år hände något, för nära en vecka sedan.
Jag ramlade av misstag in på en sida som visade när årets Gävlebock monterades. Som om jag vore Grinchen kände jag ett hugg i bröstet och efter att ha försäkrat mig om att det inte var en infarkt kom jag på vad det var. Ljuset, glädjen och förväntan tändes i mig.
Precis som Scrooge efter sitt möte med andarna ville jag kasta upp mitt fönster och skrika till första bästa skitunge att ”Spring ner och hitta den största jävla fågel de säljer på ICA, köp den och leverera hit!”.
Detta gjorde jag inte, men jag gav mitt anhang tillåtelse att sjunga julsånger nu fram till den 31a. Efter att ha tittat på varandra som för att fråga ”har gubben blivit tokig?” Stämde de upp i en rendering av bjällerklang som antagligen får oss vräkta.
Jag såg på allt skräp de och Kvinnan satt upp och tänkte att det var väl lite mysigt ändå. Jag satte upp Shauwn den Missanpassade Renen (tråkigt nog arbetslös i år då jag inte hinner med att göra någon julkalender) på din plats där granen ska stå, ännu inte så psykopatiskt hoppfull att jag tillåter en gran innan 23e.
Den kvällen tände vi vartenda stearin och värmeljus vi hade för att mota bort mörkret. Julmusten fuskades på och mitt veknande hjärta bjöd till och med mina tre inneboende på lussekatt.
För nu har det tänts. Ljuset, glädjen och förväntan.
För i år måste ju bara bocken brinna?! Den har klarat sig i tre år på raken men fan, i år behöver vi en win! Iallafall den lilla? Gävle Kommun? Schyssta’rå?
Kjellbergs Kuriosum 