Att ha Anhanget hemma en hel sommar är en utmaning, även om man själv lyckas pussla ihop sin ledighet med Kvinnans dito. Det mesta har avhjälpts med Anhangets ökande ålder men vid vissa tidpunkter behöver de en närvarande fadersfigur. Detta infaller vid lunch och middagstid, övrig tid är fadersfiguren ganska överflödig och får ägna sig åt den gamla pappa-traditionen ”se till att ungarna inte tar livet av sig själva/varandra”. Men det var ju det här med käket.
Jag är inte så glad i att laga mat. Jag äter den gärna och då i väl tilltagna portioner, men själva tillverkningsprocessen lämnar mig kall. Men denna sommar visste jag att jag skulle vara den principiella utfodraren då mitt feriearbete startade långt senare, så jag tänkte att nu, nu skulle vi lägga in högsta föräldraväxeln, INGEN på familjeliv.se skulle kunna klaga på de kulinariska alternativen som presenterades i det Kjellbergska hemmet!
Här skulle allt göras från bas, Anhanget skulle inkluderas, menyer skulle tas fram gemensamt och det skulle vara så helylle att man kunde spy. Jag och damerna satte oss ned för att skapa vårt matschema för de närmaste veckorna. Vi snackade soppor, köttfärssåser, pannkakor och kötträtter till helgen. Vi var totalt synkade, en härlig känsla av gemenskap i familjen. Tillsammans åkte vi och handlade. Tillsammans stuvade vi undan allt när vi kom hem så lägenheten fortfarande såg ut som en lägenhet istället för ett varulager.
Jag medger att det blev lite osynkat vid själva lagandet av maten, då den äldre tydligen hade något championat på SSO att köra och den yngre helt sonika vandrade iväg från köket (jag hittade henne senare lekandes ute på gården så som ansvarstagande förälder förklarade jag för henne och hennes kompisar att om de drog ett sådant stunt igen kunde de GLÖMMA att ha anställning kvar och jag sket fullständigt i om de drog in facket. I Kjellbergs kök jobbar man på arbetstid!). Men i slutändan fick jag till ett skönt finlir med ett Middag-Rester till lunch-Middag-uppställning för resten av sommaren.
Tills igår.
”Pappa, Jag tänkte på en grej,” säger det större Anhanget och jag tror det ska komma en förfrågan om hurvida godis kunde vara förhandlingsbart även om lördagen redan kommit och gått, jag har fel.
”Istället för rester, skulle vi inte kunna äta Gorbys till lunch?”
Gorbys.
Låt mig klargöra att jag inte har något emot Gorbys eller piroger överlag. Käkar man varmkorv kan man inte vara grinig om vad saker innehåller. Men jag minns att jag som barn fick Gorbys när föräldrarna jobbade sent eller var borta någon helg, och vad jag minns blev det jävligt dålig stämning på något föräldramöte när detta uppdagades. Låt mig skriva det igen; JAG led inte av detta, utan det var några skitnödiga föräldrar som tyckte jag BORDE lidit av det.
Jag stirrar på min dotter.
”Du vill alltså att jag ger dig söndermald kotarm i lite bröd hellre än resterna från pastagratängen igår?”
”Ja, precis. Jag kan värma den själv när jag blir hungrig också!” Lite stressande ord från flickan som brände ned en hel plastslev i köttbullarna sist hon lagade mat, men blixten slår ju inte ned två gånger på samma plats tänker jag. Jag tänker också på vad andra föräldrar ska säga.
”Hemsk förälder, låter barnen leva på mikromat.”
”Jamenalltså..eh..bara den här lunchen, resten av sommaren har jag lagat mat på riktigt, jag lovar!”
De stirrar misstroget på mig samtidigt som de knappar in numret till socialen.
Men jag tänker också att de föräldrarna kan ta sig i häcken, att jag slipper fixa käk åtminstone en dag och att dottern omöjligt kan få en mikro att explodera med en Gorbys så varför inte? Ro infinner sig när flickan framför mig nöjt lägger ned två Gorbyspaket i kundvagnen. Sedan hör jag, från riktning av glassfrysen där den yngre dottern stått och drömt om en frusen kombination av grädde, färgämnen och socker, ett illvrål.
”JAAAAAAG TYYYYYYCKER IIIIIIIIIINTE OM DUMMA GORBYYYYYS!”
Och cirkusen rullar på, hela sommaren, varje år.
Kjellbergs Kuriosum 