Hotande positiv pajexplosion

På mitt jobb har jag en arbetskamrat, C+. Jag kallar henne C+ dels för att ni inte ska tro att jag polar med ett politiskt parti, dels för att hon är en sådan där +-människa. Taggad på jobbet, problem är till för att lösas och det finns inga dåliga kläder förutom de som hon tycker är fula.

Jag tror att satte vi denna kvinna på ett plan till Ryssland så skulle Putin skita i Ukraina och åka på solsemester till Florida tillsammans med Biden bara för att slippa få whiplash av all positivitet.

Men ibland stöter hon på patrull.

Jag satt och avnjöt min matlåda, som ju alla människor vet av hävd består av gårdagens middag, samtidigt som jag i mitt stilla sinne grumsade över att jag skulle bli tvungen att betala 100 bagis för mat på lunchrestaurangen följande dag.

Vi skulle nämligen äta Tacopaj till kvällsmat. Anhanget älskar Tacopaj. Det är paj, det är taco och de älskar det på en ”tar du sista biten hugger jag dig med gaffeln i ögat, gubbjävel”-nivå. Det skulle således inte bli mycket mer än smulor kvar till en mager matlåda.

C+ kom in i lunchrummet och såg min girighets mörka moln cirkla runt mitt huvud. Hon frågade vad som stod på? Jag tog en tugga av den sista maten jag antagligen skulle få på 24 timmar, svalde och förklarade läget.

Jag fick en blick som förklarade att C+ tyckte jag var lite eljest, men samtidigt såg man hjulen snurra där innanför. Hon spratt till sådär som positiva människor ofta gör när de kommer på något (utom min kära syster, som oftast gör någon Anderssonskans kalle-imitation när hon får en idé, men det är en annan historia) och slog handen i bordet.

”Gör två pajer! Då orkar de inte äta upp allt och så har du så det räcker i matlåda i flera dagar!”

Jag fick medge, det lät inte helt dumt. Så jag tog fram telefonen och slängde iväg ett mess till Kvinnan, det var nämligen hon som skulle stå för matlagningen den dagen, och beställde en extra paj. Svaret från Kvinnan kom omgående.

”Nä.”

Jag såg på C+ med en ”nu då?”-min. C+ kände att hon var fångad i en ostoppbar energi möter oflyttbart objekt-situation och valde i sin vishet att släppa ämnet och retirera tillbaka till sitt kontor.

Hur gick det för min matlåda då, undrar ni? Jo, det visade sig att Kvinnan hade börjat göra två pajer varpå jag glatt förklarar C+ plan.

Kvinnan stirrar på mig i tysthet, sedan tar hon ordlöst stekpannan och tömmer dess innehåll i soporna.

”Jag och C+ ska minsann prata.”

Jag är förvirrad, orolig och lite rädd. Men den pajen vi fick räckte till matlådan iallafall.

Ledighetsmat

Att ha Anhanget hemma en hel sommar är en utmaning, även om man själv lyckas pussla ihop sin ledighet med Kvinnans dito. Det mesta har avhjälpts med Anhangets ökande ålder men vid vissa tidpunkter behöver de en närvarande fadersfigur. Detta infaller vid lunch och middagstid, övrig tid är fadersfiguren ganska överflödig och får ägna sig åt den gamla pappa-traditionen ”se till att ungarna inte tar livet av sig själva/varandra”. Men det var ju det här med käket.

Jag är inte så glad i att laga mat. Jag äter den gärna och då i väl tilltagna portioner, men själva tillverkningsprocessen lämnar mig kall. Men denna sommar visste jag att jag skulle vara den principiella utfodraren då mitt feriearbete startade långt senare, så jag tänkte att nu, nu skulle vi lägga in högsta föräldraväxeln, INGEN på familjeliv.se skulle kunna klaga på de kulinariska alternativen som presenterades i det Kjellbergska hemmet!

Här skulle allt göras från bas, Anhanget skulle inkluderas, menyer skulle tas fram gemensamt och det skulle vara så helylle att man kunde spy. Jag och damerna satte oss ned för att skapa vårt matschema för de närmaste veckorna. Vi snackade soppor, köttfärssåser, pannkakor och kötträtter till helgen. Vi var totalt synkade, en härlig känsla av gemenskap i familjen. Tillsammans åkte vi och handlade. Tillsammans stuvade vi undan allt när vi kom hem så lägenheten fortfarande såg ut som en lägenhet istället för ett varulager.

Jag medger att det blev lite osynkat vid själva lagandet av maten, då den äldre tydligen hade något championat på SSO att köra och den yngre helt sonika vandrade iväg från köket (jag hittade henne senare lekandes ute på gården så som ansvarstagande förälder förklarade jag för henne och hennes kompisar att om de drog ett sådant stunt igen kunde de GLÖMMA att ha anställning kvar och jag sket fullständigt i om de drog in facket. I Kjellbergs kök jobbar man på arbetstid!). Men i slutändan fick jag till ett skönt finlir med ett Middag-Rester till lunch-Middag-uppställning för resten av sommaren.

Tills igår.

”Pappa, Jag tänkte på en grej,” säger det större Anhanget och jag tror det ska komma en förfrågan om hurvida godis kunde vara förhandlingsbart även om lördagen redan kommit och gått, jag har fel.

”Istället för rester, skulle vi inte kunna äta Gorbys till lunch?”

Gorbys.

Låt mig klargöra att jag inte har något emot Gorbys eller piroger överlag. Käkar man varmkorv kan man inte vara grinig om vad saker innehåller. Men jag minns att jag som barn fick Gorbys när föräldrarna jobbade sent eller var borta någon helg, och vad jag minns blev det jävligt dålig stämning på något föräldramöte när detta uppdagades. Låt mig skriva det igen; JAG led inte av detta, utan det var några skitnödiga föräldrar som tyckte jag BORDE lidit av det.

Jag stirrar på min dotter.

”Du vill alltså att jag ger dig söndermald kotarm i lite bröd hellre än resterna från pastagratängen igår?”

”Ja, precis. Jag kan värma den själv när jag blir hungrig också!” Lite stressande ord från flickan som brände ned en hel plastslev i köttbullarna sist hon lagade mat, men blixten slår ju inte ned två gånger på samma plats tänker jag. Jag tänker också på vad andra föräldrar ska säga.

”Hemsk förälder, låter barnen leva på mikromat.”

”Jamenalltså..eh..bara den här lunchen, resten av sommaren har jag lagat mat på riktigt, jag lovar!”

De stirrar misstroget på mig samtidigt som de knappar in numret till socialen.

Men jag tänker också att de föräldrarna kan ta sig i häcken, att jag slipper fixa käk åtminstone en dag och att dottern omöjligt kan få en mikro att explodera med en Gorbys så varför inte? Ro infinner sig när flickan framför mig nöjt lägger ned två Gorbyspaket i kundvagnen. Sedan hör jag, från riktning av glassfrysen där den yngre dottern stått och drömt om en frusen kombination av grädde, färgämnen och socker, ett illvrål.

”JAAAAAAG TYYYYYYCKER IIIIIIIIIINTE OM DUMMA GORBYYYYYS!”

Och cirkusen rullar på, hela sommaren, varje år.

Vegansk entrecôte och RSP

Jag var under den gångna helgen hemma hos min far. Jag vet, restriktioner och pandemi men vi var noga med handtvätt och avstånd där vi knallade runt på ägorna för att se vad som kunde göras runt mitt gamla barndomshem.

”Snön har rivit ned träd under vintern” sa min far, ”de måste sågas upp.”

”Det ordnar vi” svarade jag, ”jag hämtar motorsågen!”

”Nä, det är redan färdigsågat” muttrade far, ”men vi ska elda upp det.”

”Okej, då gör vi det! Har vi något att tända med?”

”Nä, nu är det för sent på dagen, vi får elda i morgon.”

Sagt och gjort, vi lämnade den praktiska trädpyromanin till morgondagen och ägnade oss istället åt kulinariska åtgärder vari vilka jag presenterade min veganska svampragu med entrecote och potatisterriner. Min far skrattade aristokratiskt åt mitt påhitt men åt ändå med god aptit.

Resten av kvällen förflöt under kamratliga samtal och en osjälvisk räddningsaktion mot en stackars whisky som fastnat inuti en flaska.

Dagen därpå gick vi upp i ottan och drack kaffe i vårsolen för att därefter påbörja gårdsarbetet. Eldning stod på schemat och det var här den rent tragiska tanken kom krypandes. Det var nämligen under eldningen jag hittade en Riktigt Schysst Pinne™.

Alla pojkar (och många flickor säkerligen) har genom alla tider vetat vikten av en Riktigt Schysst Pinne

Hittade man en sådan hade man allt från en ljussabel till kpist till spade i en. Åtminstone tills pinnen gick av eller man glömde bort var man lagt den, men det fanns alltid en ny Riktigt Schysst Pinnenågonstans i skogen.

Men nu stod jag alltså där, med en sådan pinne och vad gjorde jag? Petade in andra, mer medelmåttiga, pinnar i elden för att sedan låta mitt verktyg gå samma väg och möta bålet som ett trädens Sonderkommando.

Insikten att inte ens en Riktigt Schysst Pinnekan få lyckonivåerna att stiga längre utan bara få en att melankoliskt minnas bättre tider var svår att ta in.

Men gården blev iallafall fin.

En fluga i min köttbuljong

Jag gillar mat. Det är bara att se på mig för att begripa den detaljen. Korpulensen är så påtaglig att man ögnar mig misstänksamt om jag går utan Kvinnan med anhang på byn, förvissade om att de har slutat sina dagar i min kalaskula. Vilhelm Erövrarens lik, vad som nu finns kvar av det, blickar från forntiden på mig och utstöter ”Mais perdre du poids pour baiser!”

Så min kärlek till mat är väldokumenterad, det är det jag vill komma fram till. Men jag FÖRSTÅR inte matlagning. Jag kan förvisso slänga ihop en lammstek som får goda betyg i hushållet och med pistol mot huvudet är det möjligt för mig att trolla fram en hyfsad crème brûlee. Stekar och efterrätter i all ära, väldigt gott och uppskattat. Men sen stöter man på consommé.

Consommé är en rätt som är känd för att vara mycket svår att tillaga. Det ska en skicklig kock till att langa fram lite consommé till förrätt. Försök dig inte ens på consommé om du inte är Jamie Olivers och Gordon Ramseys kärleksbarn. Consommé är en sådan rätt som är så strulig att du fattar inte ens.

Consommé är köttbuljong.

Allvarligt.

Svårigheten ligger, har jag fått veta, i att få till den spegelklara ytan samt att den ska smaka köttbuljong. Det är, enligt boken Modernist Cuisine: The Art and Science of Cooking, ett allvarligt företag och en historisk metod att visa kockens teknik och skicklighet.

Så det är ett svårt recept för att det skall vara ett svårt recept. Ett slagträ för det gamla gardet att slå ungtupparna i huvudet med när de blir för styva i korken.  Jag känner en viss avsky inför sådana tilltag.

”Ja du är mycket skicklig på det du gör, men kan du göra det här?”

Det är som när man städade hela huset för att göra mor glad, men man orkade inte städa köket. Mor kommer hem och undrar varför man inte städade köket. Inte ett ord om de andra 7 rummen, plus toaletter.

Man ska krediteras för det man gör bra, inte få påhittade utmaningar för att bevisa att man är bra. En målare som målar vackra tavlor med en viss teknik ska inte behöva bevisa sin skicklighet i en helt annan teknik innan man faktiskt erkänner att tavlorna är vackra. Författare, skådespelare, skulptörer et al ska bedömas på det de själva drömt upp. Det gamla gardet får även de skapa efter sina sinnens egen kanon men när de vill kontrollera efterkommande skapares kreationer blir det byråkrati av allt.

Inom kampsport, journalism och banne mig i flygbranschen går den här vämjeliga åsikten igen. ”De nya ska göra rätt för sig, annars får de inte vara med.” Det nya gardet ska bevisa sig värdiga i den gamla generationens ögon. Med ett test den gamla generationen väljer, naturligtvis. Skriv om ett visst subjekt. Måla det här på det här viset. Våga inte ligga i soffan när du har rast.

Koka lite jävla köttbuljong med äggvita.

En sista tanke på samma linje. Sockerkaka. Men vad fan? Smeten så god att den kan ätas med sked, men nej. In i ugnen och kvar får man någon sorts torr kaka. Även om den är så saftig den kan bli smakar den torr kaka. Idioti.