En Dröm

En mininovell där ni följer med på en resa genom den grå korridoren till en värld där ena foten sätts framför den andra, där minnen bygger världar och gudar dör.

Alla hjärtans skrämmande dag

I ”The Before Times”, när jag var en yngre Kjellberg och just hade börjat betaga Kvinnan, så inföll alla hjärtans dag. Det var inte så märkvärdigt i och med att den hade infallit långt före detta år och kommer även infalla långt efter, men det var vår första gemensamma.

Jag tänkte att det var lika bra att sätta ribban direkt. God hemlagad middag, blommor och en liten present som jag i skrivande stund inte kan påminna mig vad det var. Men jag tyckte något fattades.

Unge Kjellberg funderade, kanske var mer godis svaret? Men gelehjärtan smakade (och smakar än idag) skit, choklad var redan inhandlat i för dagen stadfäst hjärtform. Vad tusan skulle till? Lite erotik såklart!

Sagt och gjort, unge Kjellberg skulle bjuda på en striptease. Att han inte visste hur man dansade, hade någon taktkänsla och kroppsform som en otränad clownen Manne gjorde dock att han fick hålla det på den skämtsamma bogen. Så ett par kaninöron och en bollsvans inhandlades.

Jag tror inte Chippendales kommer höra av sig för unge Kjellbergs insats, men det fick den unga Kvinnan att skratta, och som bekant är halva slaget vunnet när dylikt inträffar.

Snabbspola fram 15 år. Förbi hopflytt, barnafödande, kräks, bajs, skratt, ett par middagar, lite gräl, en hel del kyssar med mera, och föreställ er en tidig morgon.

En morgon då klockan ringer 05 och jag smyger förbi en sovande Kvinna för att dricka kaffe innan jag byter om och går till jobbet.

Saken är den att mina kläder ligger i sovrummet. Jag smyger in och tar en skjorta, och för att inte behöva tända lampan ställer jag mig vid dörren, där ljuset strilar in från rummet intill. Där står jag och knäpper min skjorta. En viktig detalj är att Kvinnan har sin huvudända precis vid dörren. Kvinnan hör något som låter, hon öppnar ögonen och cirkeln sluts med nästan högtidlig stämning, ty det hon ser är en av ålder och försummelse förfallen, otränad clownen Manne i de tidiga stadiet av påklädande, en omvänd striptease.

Hon skriker till förstås, skulle inte du? Sedan skrattar hon, jag skrattar också. Jag tänder lampan och Kvinnan skriker till, jag skrattar vidare.

Efter 15 år tycker jag det är lite vackert.

Addendum: Bollsvansen förolyckades i hopflytten, men kaninöronen hängde med länge som först kuriosa, sedan kattleksak innan de slängdes i någon vårstädning perioden 2017-2018

Det Analoga Arkivet 1: Någon form av övning

Jag städar av och till, röjer ut gammal skit för att få plats med ny skit så att säga. Då och då stöter jag på någon gammal skoluppgift eller anteckning som jag läser igenom, ryser av och sedan förpassar till papperskorgen. Men det slog mig nu att när jag ändå har den här bloggen så varför ska jag ensam lida? Varför ska bara jag stå ut med mitt gamla förvirrade svammel och inte ni?

Vad gör er så speciella? Svaret är ”inget” och därför inrättar jag nu en ny kategori här på Kuriosumet:

Det Analoga Arkivet!

Det Analoga Arkivet kommer öppnas när och om jag hittar någon gammal text jag skrivit i något förråd eller låda som jag, av en eller annan anledning, tycker ni borde plågas med. Först ut är denna text som jag tror är från en övning på yrkeshögskolan, så fortfarsnde relativt färsk. Som en koskit i hagen. Mycket nöje:

Vem fan stortjuter i pendeltågsvagnen? Och varför denna reklam? Det är för tusan reklam i skoluppgifterna!

Gamla fina hus med fult innehåll, nytt fult hus med kunskap. En hel stadsdel plågad och förpestad. Av vad? Nalle Puh!

Skriva till förmån för ord, ordbajsa, finns det ett engelskt ord för det?

Snart blir Palme skjuten igen. Konstig mångubbe som jagar en häxas dekollatage. Inga vårtor men säkert löss, kan inte sova vid tanken på löss, trots att jag inte har något hår.dekolletage

En hel hord med kråkfötter, lycka till att tyda det du, Napoleon!

Undrar stilla varför tvätten aldrig blir klar, börjar få slut på t-shirts. Dock tycks Anhanget alltid ha leggings, jag anar diskriminering. Ungefär som att få den enda stolen utan mjuk rygg. Snuset snart slut, för jävligt att ens laster ska lida för konjukturens skull.

Blomsterspråk kanske? Åh, du sol gula med bister min, flankerad av motsats som jag misstänker släpper väder.

Det gick sådär, för vulgär. Men lite snusk rensar magen och då lär motparten behöva rejält med snusk för det luktar fan inte blomsterspråk.

En kvart borde vara lite långt långt för den här övningen, kunde ha klarat mig med 10 minuter, nu går det åt en massa papper, Greta förbannad.

Stickande smärta i vänster tumme, avliva patienten. Faber-Castell gör bra pännvässare.

Ge fan i att nysa när jag skriver, edukatörsfascist! Gå, gå och rota i dina egna fickor! Här har du inget mer att hämta!

Testosteron som en ponny, och så något om bilar

Nu så. Nu är det banne mig dags för lite testosteron och oförblommad manlighet, för nu jävlar ska det pratas bil och motor. Lite grann iallafall

Det är dags att byta däck. Det vet man då klockan i bilen börjat gå en timme fel.

Vad menar jag med den Carrolska meningen? Jo, att världen åter igen jävlats med mig genom bytet till sommartid! Ni andra där ute kanske förlorar en timmes sömn, men för mig ställs hela världen i oreda på grund av att jag som jag redan berättat (och inte för att skryta) har en bil. En bil varuti klockan inte går att ställa in korrekt. Det betyder alltså att halva året går den 7 minuter fel, men halva året, den här halvan av året, går den fel med 67 minuter.

Det är ju inget livshotande problem förstås, men jag irriterar mig på det å det grövsta. För att vara optimistisk och pessimistisk på samma gång ger jag mig fan på att när omställningen till permanent tid kommer Svedalas politiker välja sommartid bara för att personligen jävlas med mig.

Optimismen här ligger i att den tankegången utgår från att bilen fortfarande fungerar när politikerna väl har fått arslet ur vagnen.

Men som sagt, däckbyte på ingång när klockan går fel. Och jag är ingen sån som ”lämnar in den” för att få däcken bytta, jag står i hällande ösregn och hivar upp bilen på ena knät samtidigt som jag drar loss hjulbultarna med tänderna. Sedan skrämmer jag däcken att hamna rätt.

Fast det har jag inte behövt göra med just Megan. Ja, jag har döpt min bil, ja den har samma namn som en av karaktärerna i My little Pony från 80-talet. För precis så jävla manlig är jag.

Jag misstänker att Megan har en fetisch över att få sina däck bytta, för det går så jäkla lätt med bara minimalt med motstånd. Om man jämför med Våldvon som var min första bil där det krävdes både min far och jag, metallspett, 5-56 och alla svordomar i ordlistan är det ingenting.

Men så var det det här med klockan….

Minne och nutid

Jag drar mig till minnes en kamrat från mitt tonårs dagar. Vi satt hemma hos hans äldre bror, snackade skit och drack öl. På något konstigt sätt kom en tequilaflaska fram och på ännu konstigare sätt blev den tom, vi misstänkte utomjordingar.

Sömn inföll kort efter, säkert också utomjordingarnas fel, och som vilken tonåring som helst hade jag inga sviter från kvällen före annat än lite törst och ett omåttligt sug efter en pizza. Jag tände en cigarett och stod lite sådär hollywoodcoolt hukad under den av rök gulnade köksfläkten när vår värd kom in, svepte en kanna vatten, bad om en cigarett och proklamerade att vi borde gå och köpa en pizza.

Det var först efter att detta avhandlats som vi blev lite fundersamma. Samtliga sängar, soffor och luftmadrasser minus min och hans innehöll en sovande ungdom men kamraten jag nämnde i början fanns ingenstans. Vi började fundera om han hade dragit hem till sitt under gårdagen och vi inte märkt något? Sedan kom vi ihåg att vi bodde i Rimbo och kommunikationerna klockan 3 på natten var precis som man kunde förvänta sig. Hade han då promenerat den långa vägen? Nej, för lat. Död i snödriva? Nä, det var juli.

Vi skulle ge oss ut för att leta (och köpa pizza) när vi plötsligt hittade karln. Det visade sig att han inte fått någon sovplats och i ren vrede hade han lagt sig under jackorna i hallen, med en sko som huvudkudde. Så där låg han hoptryckt i den lilla alkoven som generöst kunde kallas hall, med knäna uppe vid hakan, vilandes på en känga. Vi skrattade lite både över humorn i det hela och av lättnad att det inte varit något värre. Efter att ha petat på honom medelst svettig tonårsstrumpa vaknade han, vecklade ut sig och knäckte till sin nacke.

”Fan vad törstig jag är, har någon en cigg? Ska vi gå och ta en pizza?”

Det jag vill påskina med den här historien är att ingen förvrängningskonstnär eller magiker kan utföra en sådan komplicerad skymfning av sin kropp utan bestående men som onyktra tonåringar. Det var vad jag trodde tills jag fick barn iallafall.

För barn är banne mig rena Transformers när det kommer till sovställningar. Oj, jag ramlade visst ner mellan sängen och väggen, bör jag vakna? Nää! Bara TSCHE-CHU-CHU-CHE-TSCHE (Så skriver man sedan 2012 officiellt ljudet av en transformer som förvandlar sig, så nu vet ni det) och sova vidare med ena foten bredvid huvudet och den andra någonstans borta i köket. Vaknar pigg och utvilad.

Varför jag skriver om det här är att jag häromnatten hörde ett brak från yngsta Anhangets rum. När jag gick för att undersöka så hade hon inte bara ramlat ned från sängen. Hon hade ramlat ned från sängen, ner i i sin leksakslåda och i samma veva vält sin nattlampa över sig.

Så för att sammanfatta, där låg hon och sov trygg som i modersfamn med 35 barbiedockor som tryckte in i ländryggen, med en sådan där trådig nattlampa som huvudkudde. Jag stod där, med ögonbrynet höjt lite hollywoodcoolt, innan jag gjorde ett försök att lyfta upp henne till sin säng. DÅ vaknar hon naturligtvis. ”Hrmhhmm, kan jag få lite vatten?”.

”Vill du ha en cigg och en pizza också?” undrade jag.

”Men allvarligt!” hördes det från vardagsrummet. Kvinnan har bestämda åsikter om sådant där.

En sorgesam insikt

Det är en evig fråga vad det blir för mat i det Kjellbergska hemmet. Inspirationen tryter ty Kvinnan är inget stort fan av det ena, Anhanget äter inte det andra och undertecknad avskyr korvstroganoff.

Det har blivit bättre då Kvinnans moderliga instinkter inte låter Anganget komma undan med att inte smaka på mat, om det så innebär att hon också måste göra det. Det här tillvägagångsättet har resulterat i att hon funnit vissa saker mer paletabla än vad hon mindes.

Förutom fisk.

Fisk går det inte att vare sig truga, lura eller tvinga i Kvinnan. Så jag brukar passa på att introducera havets läckerheter för mina barn när hon är upptagen med arbetet. Jag önskar jag kunde säga att mina barn är allätare, men det brukar mest bli torskpanetter, potatismos och ärtor toppat med lite remouladsås. Inget fel men jag strävar ständigt att vidga Anhangets kulinariska sfär.

Så nu i helgen när det åter var dags för panetter slog mig tanken om skoltidens vita sås, standard varje gång fisk serverades!

Lite googling visade att fler hade haft samma idé och det var bara att välja ett recept. En snabb ihopblanding av ingrediensern och en tripp in i kylen. Panetterna lagade till perfektion, potatismoset rykande varmt. Lite fisk, lite mos och så såsen på gaffeln. Förväntan, nostalgi, en smakbit…

Insikten att, inte ens för att rädda mitt liv, kan komma ihåg vad skolans sås smakade.

Den var god, det minns jag. Den sås jag just hade lagat var också god. Men om den smakade likadant som för 20 år sedan vet jag inte. Och vad säger det om alla andra kulinariska minnen? Den där hamburgaren i Västerås? Var det den godaste någonsin eller är det bara i minnet? Kanske var det den godaste jag någonsin kommer att äta, men jag kommer aldrig kunna vara helt säker.

Världen fortsätter snurra, minnen är subjektiva, man får njuta maten framför sig eller skita i det.

Det här med kaffe

Jag vet inte hur allt började, varför koffein blev så omhuldat av oss. Jag har hela internet till mitt förfogande så jag skulle kunna ta reda på det, men varför det när det är så mycket roligare att fabulera?

 Högst troligt var det under upptäckartiden. Men jag föreställer mig hur mycket tidigare, en tidig morgon i ett träd någonstans i världen, en apa var på skitdåligt morgonhumör och kastade mindre apor ner från trädet i vredesmod. Apans partner såg förfärat på, hela generationen och därmed mänskligheten höll på att gå åt helvete.

Partnern tänkte i panik, rykte åt sig några bönor den hade plockat på sig under gårdagen och började med primaters precision kasta dem på den ilskna apan. Några hamnade i munnen, apan tuggade på dessa och såg genast världen ur sin partners synvinkel. En värld där de mindre aporna fortfarande fick sitta på grenarna. Att det smakade ganska illa gjorde inget, apor har ju som bekant få hämningar när det kommer till smak, de äter bananer med skalet på till exempel.

Generationer kom och gick, tills 1990talet rullade in. Processen att konsumera bönorna hade blivit lite mer komplicerad men morgonhumöret var sig likt.

Jag vet inte om mitt morgonhumör var så illa när jag var 7­–8 år men kaffe fick jag. Barnkaffe kallat.

Barnkaffe är väldigt lätt att göra. Det är 30/70 kaffe och mjölk med 39 sockerbitar, även om jag är osäker på mängden sockerbitar. Låt oss säga tillräckligt med sockerbitar för att få en vanlig lattemorsa att blekna.

Jag kommer inte ihåg att jag fick det dagligen, men tillräckligt ofta för att det ska kännas som det i minnets flashback. En fördel barnkaffe har gentemot en vanlig kopp kaffe var att sockerbitarna ofta inte hann smälta utan man kunde, i slutet av kaffedrickandet, tugga på dem som en sorts karamell.

Det tyckte inte min mor om, skulle jag få 30+ sockerbitar skulle jag åtminstone dricka dem.

Åren gick och mitt kaffedrickande blev mer normalt. Proportionerna vände 30/70 mjölk och kaffe, sockerbitarna minskade till två. Fadern vägrade mjölk och hade två sockerbitar. Och det skulle vara ur perkolator annars kunde det kvitta. Själv ogillade jag att sila kaffesump mellan tänderna samt för många delar vid själva tillverkningsprocessen. Men vad kunde jag göra? Det var inte jag som pröjsade för kaffet.

Det här höll i sig tills jag flyttade hemifrån. Familjesemestrar hade lärt mig att pulverkaffe var lätt, men bara till för nödfall, så bryggare fick det bli. Jag gjorde mig av med sockret och anlände till min nuvarande kombination av så mycket kaffe och så mycket mjölk.

 Jag gör inte kaffe med mått, jag gör det med känsla.

Föräldrahemmets perkolator brakade efter trogen tjänst till sist ihop. Kanske hade de en kaffebryggare under en tid, det minns jag inte, för i alla mina minnen står där endast en vattenkokare och bredvid den en behållare med snabbkaffe.

Tror Mor hade två sorter, en för att de skulle ta sig genom dagen och ett finkaffe som togs fram till fest. Jag kände aldrig någon skillnad.

Antagligen inte mina föräldrar heller för de har slutat med den varianten och har nu ett kaffepulver till både vardag och fest.

Det som har ändrat sig är att Far anammat sin sons gamla vanor. Så mycket kaffe och så mycket mjölk, och såklart sockerbitar. Två skall det vara och endast två.

Kvinnan är mer komplicerad (läs: tedrickare), dricker sällan kaffe om det inte är en sådan där Mocha Caramel Lemon Twist Alpacino Latte-historia. När hon medicinskt behöver en kaffe, då är det vad jag numer benämner vuxet barnkaffe. 30/70 med kaffe och mjölk, 8 sockerbitar.

Det är skönt att se att gamla hantverk lever kvar.

Addendum: Mina barn hatar kaffe ner i sina knotor, något de kan fortsätta med tycker jag. Fast jag vet att snart är det dags för tonåren och då åker de väl dit ändå.