När sommaren glider mot höst

Hösten är här. Förvisso inte den meterologiska hösten men det är inte midsommar längre, tror jag vi alla kan vara överens om.

Vad innebär då hösten? För några är det att kura ihop sig med en god bok och varm dryck, för andra är det långa promenader för att titta på naturens vackra färger och fåglarnas årliga landsflykt/desperata försök att vintersäkra sig.

För barnföräldrar är den en säsong av lögner, manipulation och gräl.

För sommaren är härlig, särskilt när man är barn. Vakna när man vill, trycka i sig en nutellamacka, i Anhangets fall slänger de på sig en klänning och ut å lek. Allt innan undertecknad knappt tagit första klunken på morgonkaffet.

Men sommaren tar slut, man nåste gå upp på utsatt tid, ens onda föräldrar vägrar köpa nutella till vardagen. Men just kläderna verkar, i alla fall mitt anhang, välja som sin sista utpost för sommarens härlighet. När temperaturen visar 9 grader ska de bestämt ha klänning/kjol och baske mig inga tights under eller någon fånig långtröja! Kvinnan är av annan åsikt, vrålar att ”Blåsippan har fan i mig satt på sig täckjacka och toppluva!” och försöker med alla medel förmå Anhanget att, ja ni vet, inte frysa ihjäl.

Ibland vinner Kvinnan debatten, ibland Anhanget. Men så kom det en dag då Kvinnan hade jobbat natt och jag var ledig. Ni vet, sådana dagar när jag går upp för att låta Kvinnan sova men hon vaknar i alla fall och förvandlar det hela till en övning i meningslöshet.

Hur som helst så var jag ansvarig för våra flickors liv den morgonen. Det första yngsta anhanget sade var att hon skulle ha kjol och linne. Jag tittar på temperaturen. 6,7 C.

”Ja det blir bra.” Svarade jag.

En lite konstig stämning inföll sig. Båda flickebarnen tittade på mig, sedan på varandra. Det äldsta anhanget förelsog försiktigt att hon skulle ha sina jeans med stora hål i knäna och tofflor. Jag nickande medgivande. Lite osäkert, som att de trodde det var ett skämt, gick de för att klä på sig sina valda outfits.

När detta sedan var gjort tog de sitt pick och pack för att gå till bussen, de öppnade ytterdörren och möttes av en kall vind som slog emot dem likt en spottloska från Kung Bore. De tittade på mig igen, jag höjde frågande ögonbrynet (eller i varje fall så gjorde jag en konstig min då jag av okänd anledning inte kan höja mitt ena ögonbryn separst från det andra).

Anhanget gick ut.

Jag sysselsatte mig med lite saker innan jag 2 minuter senare hör ytterdörren öppnas.

”Pappaaaaa, det är kallt!”.

Jag pekar på de två högar med mjukisbyxor, strumpor och långtröjor jag lagt fram, hintar om att det äldsta anhanget har ett par skor i skostället och är lite mindre subtil om att de snart missar bussen och då får de banne mig gå till skolan.

En orkan brusar upp i hallen, det blir lite rörigt men på inga sekunder blankt är de två ute genom dörren och på väg mot busshållsplatsen, väl rustade för en tidig höstdag.

Nöjd över mitt lilla skådespeleri tar jag förnöjt en klunk kaffe medan jag kikat på Anhanget genom fönstret, de ser ganska nöjda ut. Jag vänder mig om när jag ser dem gå på bussen, ger upp ett litet pappa-skratt (det är ett halft hrmpf med efterföljande näsblåsning, vill man kan man lägga till ett ”he” på slutet) när jag ser vad som ligger på köksbordet.

Yngsta anhangets läxa som hon skulle ha med till skolan den här dagen. Jag himlar med ögonen innan jag tar en klunk kaffe till och sätter mig ned.

Man kan inte alltid segra.

Hyllningskväde till en böna

Den har kallats besk 
och liknats vid död, pest och pina
Men kalla det fjäsk 
inför nödens gudinna
Men en tidig morgon inser man det fina
Man tar en klunk och till sist känner man att man har en chans att vinna.

Som ni förstås förstår 
Även ni andra morgontrötta
Så är det ej gutår
Som vi skriker i morgondiset
Nej, det vi i vårt avlånga land har valt som stötta
Är kaffet, åh denna dryck som tar priset!

När man som liten ser Emils far slita på fält 
och sedan trösta sig med en kaffeskvätt
Då frågar man för sig själv hur det med Anton nu är ställt
Men när den lille invandrarkillen på tåget tittar på YouTube med högtalaren på så förstår man att gubben hade rätt!

När din farsgubbe till frukost tog endast denna krycka 
och med viss animositet 
stirrade genom fönstret mot vinterkylan
Då var det din rätt som barn att tycka
Att karln ej hade rätt till viss bitterhet

När man så växer upp inser man snabbt att uppbackning tövas
Någon kör på knark
Någon super sprit
Men en mer hållbar lösning behövas.

Vår drog, vår njutning, vår krycka och själ
Att kaffet finns är nog så väl
Kaffet ger oss tålamod att förlåta och stå ut
Och alla gudar hjälpe mänskligheten om det någon gång tar slut.

Fåglar kvittrar även en kall vintermorgon

Man kan fråga sig vad, med en sådan rubrik, för text detta är tänkt att bli. Ni ser kanske framför er en enda lång reklamtext för en självhjälpsbok? En sådan som tekniskt bara hjälper författaren ekonomiskt och han har skrivit den själv? Nej, det är inte vad detta gäller.

Kanske kommer bilden av en solskenshistoria objuden till era tankar? En berättelse om en man, fasthållen i post julighetens vinterdepression, som går upp på fel sida om klockan 06, promenerar genom vintermörkret bland klottertäckta husväggar och snö med gula fläckar av vad man kan hoppas vara hundurin.

Som i detta mörker stannar upp, hör fågelkvittret från träden, ler lite för sig själv och tänker ”Upp med hakan nu, okände protagonist, fåglar kvittrar även en kall vintermorgon!” för att sedan gå vidare mot resten av dagen, lite gladare till sinne och själ?

Tyvärr är det inte en sådan berättelse heller. Den handlar mer om att en liten fågel bestämde sig för att bråka med/flörta med/skälla ut/whatever åt en annan liten fågel utanför mitt sovrumsfönster kl 05 en ledig dag. Och denna andra lilla fågel kontemplerade inte detta i tysthet, det ska ni ha klart för er, den argumenterade emot för duvkung och fosterbo.

I en hård värld fylld med rovfåglar, katter och idioters barn med stenar tog sig dessa två små fåglar ton och ställde till med kakafoni utan dess like på tu man hand. Utanför mitt sovrumsfönster. Kl 05 en ledig dag.

Fan ta småfåglar.

Bröd och skräck

Där låg jag i sängen, digitalklockans ilsket röda siffror visade 04:20. I alla andra sängar sovs och snusades det, men i min egen kurrade det bara, ty jag var hungrig. Jag steg upp, slog på kaffe. Jag hade planerat att bara soveläta lite kallskuret vi lämnat efter oss från nyår, men en rysning utmed ryggen påpekade att jag ville ha något varmt i magen.

Jag slängde en blick på den gamla analoga klockan i köket, även om de inte var röda var siffrorna lika ilskna som sina digitala kusiner i sovrummet. Halv fem på morgonen, som en annan bagare. Bagare, tänkte jag plötsligt, ja jävlar i snuset! Uppskattas säkert!

Så jag tog vara på min tidiga uppstigning genom att slänga ihop lite mjöl, salt, sirap och vatten i en bunke och vispade runt som om Djävulen satt på min rygg och skrek finska skällsord. Kletade resultatet på bakplåtspapper och formade dem till något som liknade runda former. Jag öppnade den nu glödheta ugnen och petade in mina protobröd för att sedan gå i väntans tider.

De blev bättre än jag förväntade mig, sämre än jag hoppades. De blev väldigt fula, men goda vilket vi får se som ett lyckat resultat.

Det var när jag skulle flytta dem från plåten till en handduk som jag hörde det. Något väste mitt namn. Jag vände mig om men ingen var där, men rösten sa mitt namn igen och jag förstod att det kom från sovrummet. Men kalla kårar som inget nybakt bröd kunde hålla borta såg jag in i mörkret. I det svaga ljuset från köket kunde jag urskilja ett bord, en sängkant och sedan själva sängen. Och där på satt det, ja jag vet inte vad jag ska skriva.

Höljd i dunkel och täcke satt den där på sängen, bara två kallt lysande små ögon som stirrade på mig och vad jag bara kan fabulera var svarta tentakler som darrade ilsket för sin ägares humör. Långsamt, nästan som om det var smärtsamt för varelsen, vecklade den ut en hand som var obehagligt mänsklig och riktade den mot mig. Med en duns var den plötsligt på golvet och vandrade långsamt närmare över golvet.

Den verkade inte tycka om vårt kalla golv för dess steg var korta, som om den använde täcket för att skydda sina, vad jag antog, fötter från kylan. Men obönhörligt kom den närmare. Tentaklerna darrade. Ögonen lyste och en röst som lät som en förstoppad Gollum väste.

”Vad fan är det som prasslar? Är det du? Vad i helvete gör du?”

Och som ett trollslag var varelsen borta! Ersatt av en nyvaken Kvinna. Jag upplyste henne glatt om att jag bakade bröd till frukost, och prasslet var nog bakplåtspappret. Som bevis höll jag upp min ugnsvantebeklädda hand.

”Bröd? Nu!? Är du knäpp eller?”

Hon var lite ur gängorna som ni förstår, men det var långt från den hemska varelse jag tyckte mig se. Så jag lät saken bero, och var fascinerad av att vara tillsammans med en av de få kvinnor som blir upprörda när deras karl går upp innan rävarna ens försvunnit från gräsmattan för att baka bröd till familjen.