Island 2: Rutten haj är värre än äggmök, men ändå inte så illa

Så grydde dag 2 över Island. Fast just över Island grydde väl en dag som alla andra dagar, men det var dag 2 av vår hockeyturnering i alla fall. Jag och min rumskamrat vaknade av en djävul, en hjälpsam djävul som hjälpte oss att lokalisera bortkommet bagage för en av deltagarna, men att väcka någon tidigare än man måste? Det är aldrig okej och vårt hat brann i säkert 20 minuter. Sedan fick vi hotellfrukost med bacon, äggröra och sill. Detta gjorde vår förnärmelse mindre. Styrkta av denna kavalkad av ister och hönsavkomma gav vi oss av mot ishallen, denna gång medtagande en termos kaffe som vi hotat (läs: bett snällt om) till oss från hotellpersonalen.

Som ni alla vet gör kaffe allt i hela världen bättre. Så därför hade vi en mycket angenäm dag där allt flöt smidigt varför det inte kommer bringa er många fniss att läsa om det. Men till kvällen. Till kvällen skulle vi till Den Blå Lagunen. Minus en ung Brooke Shields. Minus ett par breddgrader och minus ett par plusgrader. Jag blev satt som ansvarig att få folk på bussarna, en upplevelse som gav mig insikt i hur det känns att var ansvarig för två säckar med katter. De är på bussen, sen är de utanför. Efter det är de i baren för en sista och därefter ska de bara hämta sin respektive. En respektive som redan är på bussen. Men jag lovar er att vi kom iväg i hyfsad tid och att alla som ville med, var med.

Vi hade, i gruppen, innan besöket googlat stället och medan vi reste åter från berg och vackra dalar till det Mordorlika landskap Islands västkust bjuder på såg vi framför oss hur det var närmast flygplatsmässig säkerhet, gummihandskar och hålrumsökning, för att kontrollera att våra smutsiga kroppar inte förorenade Islands människotillverkade oas. Väl där var det inte så farligt. Ett ”duscha noga” och så var det bra. Jag ponerade om någon över 12 års ålder någonsin gått in i en dusch utan tidspress och INTE tvättat sig noga, kom fram till att det antagligen hänt flertalet gånger och blev lätt deprimerad.

Detta gled dock undan när jag steg ner i det varma vattnet. Jag vet inte om ni någonsin upplevt att vara varm i hela kroppen och samtidigt ha is i skägget, för några av mina kvinnliga läsare skulle det säkerligen krävas en del akrobatik, men lita på mig, det är en nice känsla. Att det såldes alkoholhaltig dryck gjorde ju inte saken sämre. Så mitt omdöme om Blå Lagunen är att det antagligen är det trevligaste ställe jag varit på som luktade svagt av äggmök. Med visst minuspoäng för att en av säkerhetsvakterna (för sådana fanns det, om din fetisch är att bada samtidigt som du blir vaktad utav svartklädda människor i solglasögon och svarta masker, Blå Lagunen, du kommer inte bli besviken.) gick i vägen när jag skulle ta en bild.

Man kände sig som inslagen i ett moln när man gick upp, gled på det molnet hela vägen hem och rakt i sängen, efter en öl eller två. Jag menar kom igen, skulle inte ni?

Le grande finalé på dag 3 bjöd på storslagna hockeyscener med blod, rent krig och vissa humörstegringar. Men det skiter vi i. Jag fick nämligen smaka kæstur hákarl och isländskt hembränt. Tack vare ledaren för ungdomssektionen (jag älskar islänningarnas inställning till sponken) i Reykjavíks hockeysektion, som även grillar jävligt goda burgare, vilken hade den goda smaken att ta med dessa till turneringen. Det började med att arrangören gled upp bakom mig och luktade illa, värre än den kombination av tuggtobak och stress han brukar göra.

”Finns haj borta vid käket för den som vill ha” sa han. ”Jag går dit genast!” sa jag!

Mina vänner, när jag bet i den där upphackade håkäringen var det mitt livs värsta besvikelse. Det luktade visserligen den ammoniak som utbasunerats av gemene man, men smaken var ungefär som en ganska tråkig, torr torsk. Jag var förkrossad. Ungdomsledaren såg antagligen min blick och hällde, i en pappmugg, upp en stadig portion isländskt hembränt åt mig. Sedan sa han de ord som för mig var frälsningen.

”Pröva dem tillsammans”.

Så jag tog en tugga av, vad jag tänkte på då som tärnad torsk, och en hutt hembränt. Jag kan inte säga att änglar dansade tango på min tunga, inte heller att om min tunga varit en by var det som att innevånarna hade ställt till med fest, ty då hade jag ljugit. Vad jag kan säga är att kombinationen skapade en ej oangenäm smaksensation för mig och jag skulle kunna tänka mig att äta/dricka det igen.

När allt det var avklarat (jo, det var visst ett lag som vann hockeyn också) var det dags att fixa till inför avslutningsfesten. Vår arrangör att bokat ”The Lebowski Bar”, ett altare till filmen The Big Lebowski och ja, ett riktigt trevligt ställe. 600 bärs gratis och mat därtill per skalle (maten, inte ölen era nötter). Vi var verkligen på sista rakan, mållinjen var i sikte. Som en coach i sista perioden i NHL (det är typ den bästa väl?) gav arrangören oss våra arbetsuppgifter, alla nickade allvarsamt och …BREAK!

Gästerna kom, mat utdelades. Logistiken sköttes lika smidigt som en av de problemfria Oscarsgalorna och det dröjde inte länge innan folk sjöng och dansade på borden. Jag fick slutligen i mig mat och som den extroverta jäveln jag är så avvek jag runt 21-tiden för att se mig om efter en lugnare pub. Jag hittade en. Hade en ganska trevlig konversation med en isländsk grupp After Workare, innan jag fick en vägbeskrivning till en krog där de hade livemusik (jag gillar att sjunga med när jag är onykter, stäm mig!). På vägen dit mötte jag arrangören och hans fru, blev bryskt upplyst att det fanns en 300 bärs att avverka på Lebowski bar så vad fan höll jag på med? Lagspelare som jag är gick jag naturligtvis dit och gjorde mitt bästa för att de skulle få valuta för pengarna. Det jag minns efter det är, i ordning:

”Inte fler jävla kanadensare”

”Jesus ger mig dejtingtips”

”Jag är wingman åt Jesus”

”Det finns en annan irländsk bar”

”En isländska ska lära mig att dansa”

”Vi stänger nu, ta de här 0,5L plastbägarna med bärs och stick” (Vid alla gudar, vad jag älskar islänningarnas inställning till sponken!)

”Oj, där står polisen. Jaha, de vill att jag ska dricka upp plastbägarna och gå hem”

Sen med viss klarhet att jag rumlade in kl 6 på morgonen och skrämde nattportiern tills arrangören, som just kört första gruppen till flygplatsen, sa att jag kanske skulle gå och lägga mig. Detta rådet följde jag.

Dagen efter var mest turistande och filmtittande, och av någon anledning Dominos Pizza, som jag svor av med efter en annan hockeyturnering i Malmö, men så är det när man är på Beer League Hockey.

Resan hem är inte så mycket värd att lägga tid på, för det gick så snabbt. Dagen efter lärde jag mig att jag inte är 29 längre, när jag höll på att somna som en sten på jobbet. Men vet ni vad? Jag kommer fan göra om det så snart jag får chansen!

…och så slutade det, sista delen

Dagen grydde över vår sista tid i Åmål, för att riktigt vädra ut syatemen inför kvällen serverades denna morgon en öl/whiskeykombo till frukost innan det var dags att slå igång bastun. Det var väl egentligen inte någon som var taggad för bastu ännu en gång, men vi resonerade ju så att vi behövde bli av med ölen på något sätt, så varför inte.

Denna gång blev ingen tagen av strömmen då regnet strilade ned med sådan kraft att vi blev nedkylda så fort vi stack en tå utanför bastudörren, ölen var lika god som de andra dagarna och musiken var helt okej.

Runt lunch gjorde Byggmästarn misstaget att fråga hur planen såg ut, varpå Von Träsjö slet upp toalettdörren, bakom vilken han varit barrikaderad sedan tidig morgon, och flinade maniskt.

”Vi ska till Säffle!” vrålade han, ”vi ska gå på krogen och kolla hockey!”

Det var lagom tyst. Inte för att någon av oss hade något särskilt emot vare sig att gå på krogen eller kolla på hockey, men mest för att vi såg framför oss den tågresa vi skulle behöva göra. Von Träsjös ivriga uttalanden om chartrade vagnar och förgyllda lok övertygade oss föga, men han lyckades till sist muta oss med löften om att det säkert fanns en pressbyrå vid stationen där man kunde få en korv eller två.

Sagt och gjorr. En dusch, lite lukta gott och ny skjorta på så promenerade vi iväg mot Åmåls station, glatt sippandes på de sista ölen i förråden, till och med regnet hade uppehåll så på det hela taget var det en trevlig promenad.

Utom för Von Träsjö.

Något hade hänt i hans inre, gastrointestinellt var han helt ur balans. Vad det utmynnade i var att om det finns ett gathörn i Åmål som inte är spraylackerat med en brungrön röra så är det inte Von Träsjös fel.

Han sackade efter ordentligt, men löftet om varm mat sporrade oss andra. Vi rusade nästan igenom dörren till vänthallen på Åmåls station.

Den synen som mötte oss var lika sorglig som A-lagarna kvällen innan. Ett helt avskalat rum med fastskruvade bänkar målat med en väggfärg jag inte sett sedan jag gjorde ett besök på ett nedlagt mentalsjukhus. En stängd metalldörr ovanför vilken det stod ”Johans Bilskola” var det enda som bröt av misären och ersatte den med blott hopplöshet. Von Träsjö kom in ur kylan med ett glatt flin, han såg på oss och sedan såg han sig runt.

Flinet försvann, han gick och satte sig på en bänk.

Kaninen och Albert roade sig en stund med att gissa hur sen ankomst tåget skulle få, men tystnade snart.

Timmermann, som det vanligtvis inte går att få tyst på, stirrade suckandes ut i grådiset genom det skitiga fönstret. Byggmästarn petade mig i revbenen och svängde ut med armen över spektaklet.

”Fan, Kjellberg, Åmål klarade det, stan tog knäcken på oss!” Sedan satte han sig i ett hörn och påbörjade ett oentusiastiskt självmordsförsök medelst kattvideos.

Det var en loj skara som klev på tåget mot Säffle.

Det tog inte lång tid egentligen, och vi lyckades tigga till oss skjuts ända fram till restaurangens dörr. Vi tittade slokörat upp på skylten.

”Galna Tuppen”

Jag ska inte ljuga. Namnet fick oss att le. Jag har länge varit en förespråkare för psykopatiska fjäderfän och detta utgjorde inget undantag. Vi klev in.

Det var som en lisa för själen. Det var upplyst, folk skrattade, servitriserna serverade med ett leende. Det fanns en energi, en positiv energi som hade saknats i våra interaktioner med lokalbefolkningen i Åmål och viktigast av allt, det fanns käk.

Von Träsjös tobaksfärgade leende var tillbaka och han svidade snabbt om till en supportertröja, intog ett bord framför en projektorduk och skrek efter sprit,mat och en vinst. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

De av oss som inte höll på någotdera av lagen gladde oss åt Tuppens utbud av mat, med en god höstsoppa som förrätt följt av en uppsjö av olika varmrätter för att jaga bort höstkylan ovh minnet av Åmål.

Det gick sådär för Von Träsjös lag och en viss bitter känsla infann sig vid hans ände av bordet. Vår servitör, signe honom, gjorde misstaget att försöka muntra upp stämningen genom att erbjuda shots på maten, vilket alla accepterade.

Och accepterade och accepterade och accepterade. Den var nämligen precis vad vi hade krävt utan att veta om det, den perfekta blandningen mellan sprit och godis, en hot shot gjord på varm nyponsoppa, vispgrädde och sprit.

Der gick så illa att framåt slutet av besöket hade de inga shotsglas kvar utan fick bjuda på dricka ur vad tusan de hittade där i köket. Vi beslutade att runda av vår trevliga vistelse i Säffle innan de små stövelglasen, som finns i udda antal i alla kök i hela Sverige, kom fram.

Sagt och gjort, tillbaka till Åmål. Byggmästarn och Timmermann vägrade tåget av religösa skäl så Von Träsjö haffade två kvinnor som han använde till att lura den enda taxischaffisen i Säffle (även känd som den enda taxichaffisen i Åmål) att ta oss med tillbaka till metropolen vi kommit från, kvinnorna skulle inte till Åmål men det verkade vara sekundärt för ändamålet.

Väl i Åmål intog vi åter Stadshotellet, lite mer folk och den trubadur Von Träsjö hade hotat sig till av den taggade stockholmsbartendern. Tyvärr var det en trög start för honom så undertecknad tog över sången medan Albert stod för dansunderhållningen, trubaduren fick kompa bäst han kunde vilket han verkade vara nöjd med. Dock slutade han efter vad han sa var 60 låtar, men jag är säker på att det inte var en trudelutt över 59.

Det var nu vi skulle testa på den, citat nattklubb slut citat, som sade finnas i lokalerna. Vi gick dit, de ville ha inträde. Kaninen från Östgötagatan vägrade, anklagade dem för att vara homofober och skulle klä av sig naken, Von Träsjö skulle bruka våld mot en annan gäst och stod redan i telefon för att ordna likbil,jag ville mest av allt gå tillbaka till Stadshotellet där det var både trevligare och vi hade ett fast grepp om spellistan (Åmål är illa, Åmål ackompanjerat till populärmusik är värre).

Vakterna verkade dela min åsikt. Så jag tog ett snabbt beslut och tvingade Von Träsjö att föra en gående förhandling med likbilen, Kaninen fick inte visa ”ålen” han fångat (dock hann han med ett par tillmälen om homofobi och kärleken till sagda ”ål”) innan vi åter satt glatt skrålandes i de finare salongerna.

Byggmästatn fick ett skov av förräderi, tog in på hotellet och gick för att sova. Albert fick eskortera Kaninen tillbaka till stugan. Timmermann, Vob Träsjö och jag stängde stället och stockholmsbartendern bjöd på gonatt-shot innan vi inväntade taxin i chesterfieldfåtöljerna i ett angränsande rum.

När vi anlände hem upptäckte vi att vi glömt gräla inbördes på den här resan (Kaninens alla tilltag räknades inte, utan gick på ett annat konto) så det gjorde vi innan vi gick och la oss.

Dagen grydde, med tung skalle och stort hopp. Vi skulle få lämna Åmål och om möjligt aldrig komma tillbaka.

Byggmästarn, som tidigare beskrivits vara en förrädare, hade redan lämnat stan efter sin hotellnatt och satt nu och okynnesmessade oss bilder på hans frukost, lunch och senare säng.

Vi andra tog oss till stationen, de bleka mentalsjukhusväggarna lika tragiska som förut.
När tåget kom såg jag på en vägg, antagligen inristat i väggen av en lika desillusionerad människa som jag, orden ”Säffle är bättre än Åmål”. Jag kunde inte annat än hålla med.

Tågresan var en lång affär, med mindre glädje och gamman än nedfärden verkade den elva resor längre, även om Von Träsjö försökte muntra upp oss med lite fotboll vilket bara hjälpte lite. Väl på det sista tåget slog vi unisont skallarna i bordet och svor på att vi inte skulle behöva höra av varandra förrän tidigast till jul.

Hur jag hamnade här i lövhögen är ännu diffust, jag misstänker Kaninen, han är tacksam att misstänka. En snigel som byggt bo på min väska får en flygtur. Med tunga steg går jag mot min port, världen går hit och dit.

Jag öppnar dörren till lägenheten, Kvinnan och anhanget hälsar mig med respektivt ”Var fan har du varit?!” Och ”Köpte du något åt oss?”.

Tillbaka till vardagen efter en semester i galenskapens famn.

Von Träsjö ringde en vecka senare.

”Tjena, Kjellberg, vet du vart fan man får tag i en 10-20 bävrar och en kvinna som inte lider av pälsallergi?”

Jag stirrade på mig själv i spegeln, med luren i handen, innan jag febrilt började bläddra i gula sidorna.

The end…?

…och så slutade det, del 1

Jag vaknar till. Något blött ligger på mitt ansikte, det är en kvarts miljon löv som fallit under natten. Yrvaket sätter jag mig upp och ser mig om i den grådisiga morgonen.

Bevisen talar sitt tydliga språk. Jag har alltså tacklat av i en lövhög på väg hem från… ja från var någonstans? Jag minns ett jävla mörker och uppsluppenhet blandat om vartannat. Smackandes med min ökentorra tunga kommer vaga minnen av varm nyponsoppa och vispgrädde, låter lite som en friluftsdag innan en rap påminner mig omden tredje ingrediensen, likör 43.

43. Det tar 4 timmar och 35 minuter mellan Stockholm och Åmål. Minnena slår över mig som en flodvåg. Von Träsjö, tåget, Kaninen och dörrvakten. Helvete…

Jag såg figurerna komma genom dimman. Von Träsjö, min kamrat och tillika teknikansvarig på denna sida. Oljebaronen Albert, med den evigt groggfyllda cykelhjälmen i högsta hugg. Med sig hade de Timmermann, lika lång som han var bred men på något sätt ännu längre och Kaninen från Östgötagatan, det långhåriga flinet väl påklistrat.

Den femte skuggan tynade bort, för han var inte där ännu, men jag kunde förnimma Byggmästarns tinderflipprande som om han varit på plats.

”OKEY, BOYS!” ekade Von Träsjös röst över perrongen, ”Nu ska vi till Åmål och leva rövare!”

Medan han talade korkades en flaska ”Små Sura” upp och trycktes i min hand. En klunk avslöjade smaken varandes en blandning mellan stavmixad smurf och enhörningskiss, jag drack den ändå. Timmermann och Kaninen skickade en flaska Jameson mellan sig medan Albert hade placerat flertalet sugrör i sin cykelhjälm för att tömma innehållet. Stämningen var god, kanske för god.

”Vi bör nog vara lite städade för att komma med tåget” föreslog jag. Von Träsjö bara flinade så tuggtobaken flög över perrongen. Albert drog mig åt sidan. ”Chartrat!” väste han konspiratoriskt och erbjöd mig ett sugrör. Jag är väluppfostrad, jag accepterade en klunk cykelhjälmsgrogg.

Bäst som vi stod där hostade det mest gudsförgätna, trasiga, bortglömda lok in på perrongen, med möda släpandes ett par lika risiga vagnar.

”Hoppas du fick det billigt, Träis” muttrade Timmermann.

”Näe, det där är bara ett vanligt SJ-tåg” svarade Von Träsjö, ”men vi kan lika gärna ta det för det går också till Åmål, å så kan vi hämta upp Byggmästarn i Götet på vägen!”

Sagt och gjort, vi klev ombord och fann ett par platser. Personalen grumsade lite men Von Träsjö tog en av dem åt sidan och körde sitt vanliga munläder innan han kom tillbaka med orden ”Löst, sörru!”

Vi fick hålla oss till medhavd läskeblask förstås, det är ju trots allt ett utskänkningsställe. Vidare svor mina kamrater att Original Long Drink räknas som läskeblask om det är citrussmak på det.

Därför var det en särskilt onykter skara som ramlade ur tåget på Göteborgs station, ovanpå Byggmästarn som inte haft vett nog att inte stå precis vid utgången.

Bitter över behandlingen smet han snabbt bakom en pelare med en platta läskeblask och kom tillbaka, sans platta men på bättre humör. Vi intog ett nytt tåg som tog oss genom ett grönt Svea mot vår destination. Det tog inte länge innan vi stod där, Åmåls Station.

Vi såg på den gamla fina stationsbyggnaden, med allt vad tågfart heter utslitet och ersatt med ett väntrum och en körskola. Inget av det gagnade oss på minsta sätt.

”Finns det något systembolag här?!” Skrek Von Träsjö in genom rutan på en passerande postbil. Det fanns det och vi började röra oss ditåt. Byggmästarn roade sig med att försöka få oss andra att slicka på varje fågelskit han såg på vägen dit mot kontant betalning, när vi vägrade muttrade han över ”arbetskygg ungdom”.

Ett snabbt besök på Systemet Åmål och vi var redo för vår helg.

Fortsättning följer…

Helgutflykt, krister flygare 2021

Vid tiden för krille ballong satt jag på min balkong i solen och funderade på vad jag skulle ta mig för denna helg, om det månne skulle finnas lite öl att hitta, när jag hörde ett oerhört oväsen nedanför.

När jag tittade efter vad det var som lät ser jag att Von Träsjö, min kamrat och tillika teknikansvarig på denna sida, hade parkerat en rosa minivan tvärs över de kommunala cykelställen. Nu hängde denne dårfink, ivrigt påhejad av den redan onyktre bränslebaronen Albert, ut från fönstret på förarsidan.

”Kjellberg!” Skrek han, ”ta på dig byxor och hatt, vi ska ned till Borås och bygga en herrgård!”

Kvinnan, som nu hade kommit ut på balkongen för att se vad det var för ståhej, påpekade att det fanns saker att göra i hemmet nu i helgen. Jag tog ett vuxet beslut, tog min hatt och hoppade helt sonika över balkongräcket ned till Von Träsjö med sällskap som redan varvade motorn. Okvädesorden från Kvinnan ekade efter oss när vi satte av i högsta fart västerut.

Resan dit var underlig, humoristisk och lite läskig. Men mest blöt där Albert satt i framsätet och blandade groggar i sin för ändamålet medtagna cykelhjälm samtidigt som han kläckte ur sig pseudofilosofiska rövarhistorier. Von Träsjö var ju förare så det blev inget alkoholhaltigt, utan han nöjde sig med att tugga specialbeställd tuggtobak med kycklingsmak. Då och då vill jag minnas att han muttrade fram orden ”Ja men visst!”

När vi nedkom till en jävligt oklar adress visade det sig att herrgården inte var en herrgård, att den redan var byggd och allt som behövde göras var att slänga upp lite vindskivor mot betalning i form av grillat och öl.

Efter ett snabbt konstaterande av vår totala avsaknad av hantverkskunskaper tillkallade vi omedelbart byggherre Fransén som anlände, slog en blick på kåken och fick hållas fast för att inte genast kasta sig tillbaka i bilen för att fly fältet.

Lite övertalning och ett löfte med erotiska inslag rörande grannfrun gjorde att Fransén gick med på att täcka över hela taket med pressening. Därefter tändes grillen och trevlig stämning rådde, dock vände våra tankar sig längtansfullt till hemtrakternas sol när åskvädret drog in, turligt nog var vi under tak.

Hur resten av helgen förlöpte är lite dimmigt. Jag kommer ihåg ‘Stad i ljus”, frågan ”ska du ha en till grogg?” Sen är det svart.

Jag har frågor!

Och det är viktiga frågor som gräver djupt i koncept så som rättvisa och öldrickande. Jag bjuder åter in er att tillsammans med mig tänka tillbaka på sommaren 2019. Ganska hyfsad om man jämför, inte sant? Det var året då visenter kissade varandra i munnen och karateleguaner kämpade i sina burar och ingen brydde sig så mycket om vad självkarantän eller social distansering betydde.

Det var även det året då Ängöl bryggeri inte fick kränga sin midsommarbira på Systemet på grund av att etiketten hade denna bild.

Den var inte måttfull nog, visade ”en riskfylld situation” och anspelade på en ”drömsk sommarkänsla”.  Vet inte om jag spontant kan hålla med om att det skulle vara riskfyllt,

förutom den här prissen som står lite oskyldigt med händerna i byxfickorna, drömskt planerandet mordet på sin fru, bara en knuff ner i vattnet så gör kjolarna resten och hela hennes arv tillfaller honom! Men förutom det, nej inga risker direkt. Men det gjorde Systembolaget, så den blev portad från försäljningen.

Nu är det vintern 2020, och jag spatserade in på systemet för att se om det fanns några julöl jag inte provat, det fanns det inte. Däremot fanns Falcons julbryggd på en hylla.  Jag stannade, jag stirrade. Och jag hade frågor.

Titta på den! Det är så mycket att ta i tu med att det måste tas i delar.

För det första, ta en titt på tomtarnas ansikten. Det är inte dagens första bira de häller upp, så mycket kan man utläsa. Det här är två tomtar som började kl 11 på dagen och nu ska de ta ytterligare ett par till middagen.

Middagen ja, gröt. Gröt kan vara riktigt gott. När det är kallt ute, vinter, och man får riktig tomtegröt med kanel och honung att starta dagen med, då är det gott. Och öl är, som vi redan vet, gudarnas nektar. Men jag har aldrig under de där kalla vinterdagarna när jag fått en tallrik gröt framför mig tänkt Fan, det här skulle man ha en bira till!

Och tala om riskfyllda situationer! De sitter där i svinkalla vinternatten, dyngfulla, rakt på den gnistrande snön. Förfrusna pungkulor är bara första problemet. Lunginflammation, urinvägsinfektion, blåanus, listan över problem kan göras hur lång som helst. Ganska givet att de somnar där i snön efter de tömt tunnan som lär innehålla åtskilliga liter med Falcon Julbrygd, två döda tomtar. Väldigt juligt.

Ändå är det bilden på en gubbe som spelar fiol och en annan som ror som är ”För riskfylld” för Systembolaget. Falcons Julbrygd kan fortsätta år efter år efter år. Jag är emot att någon lägger sig i vad som finns på öletiketterna över huvud taget, det är en dum grej att lägga energi på, men OM det ska göras får man väl för fan vara konsekvent?

God Jul, kom ihåg att inte spela fiol utan sitt ute på marken (i snön om du kan hitta den) och öla med en stor skål gröt som vickning. Då går du säker enligt Systembolaget.

Planering är en kall öl i oktober

Vi lever i en tid där brottsligheten skjuter i höjden. Rån, narkotika, bidragsbrott, fiffel och båg all around.

Det har blivit ett normaltillstånd. Så pass att gemene man knappt höjer på ögonbrynet åt rubrikerna längre.

Men då och då ser man något som får en att tänka ”Ok, nu har det gått för långt!”

En sådan rubrik såg jag nu i lokaltidningen.

”30-årig man misshandlade butiksägare vid ölstöld från 7-11”

Ok, för det första är det naturligtvis hemskt att en människa blev misshandlad men det som skär i hjärtar är ju skälet, en blåtira och knäckta revben för ett par 3,5or!

Ni som läst ett tag vet att jag godtar en viss mängd slödderism i världen (ljugande politiker, Vd:n som stjäl från företaget etc) utan att reagera men för faaaaaaaan! 3,5or?! Om din tarm suger så jävla mycket att du kan spöa nåhon för en bira kan du väl ändå gå till bolaget?

Stjäl en Brooklyn Local Nr 1 för 99:- istället för någon sketen Norrlands! Latheten och opportunismen gör mig mer förbannad än det moraliska förfallet.

Kan folk inte tänka ut en plan innan de begår brott? Till och med Jönssonligan kom med planer inför sina brott, men så fick de också rulla runt i pengar vid väl valda tillfällen.

5 saker var drinkare bör veta

Låt oss inte ljuga för varandra, det är gott att ta sig en jävel ibland. I andra fall kan det vara gott med flera jävlar på raken och i ytterligare andra fall är det gott med en rejäl ”ramlaomkullfylla” som Von Träsjö, min vän och kamrat tillika teknisk support för den här sidan, brukar säga.

Tyvärr är det något som folk ofta glömmer bort i samband med intagande av rusdrycker, nämligen att det finns regler. Så TYST I KLASSEN, nu jävlar blir det genomgång!

Regel 1: Bakfyllan är priset du accepterar

Hur många gånger har drinkaren inte vaknat dagen efter med hela Polens samlade dvärgbefolkning som steppdansar genom ens huvud samtidigt som de jonglerar, dåligt, med hammare? Världen snurrar och man vill bara hoppa av, försvinna in i ett mjuk och tröstande moln av soffliggande, netflixtittande och snabbmat. Det är helt ok att känna på det här viset, vad som däremot inte är ok är att beklaga sig över det varken högt eller internt. Stor stark och jäger 49 spänn och en redig bakfylla. Vitt vin och räkor 190 riksdaler och en redig bakfylla. Det är inbakat, det är accepterat och bara att bita ihop eller ge fan i att dricka. Hur du än väljer att tackla det FÅR DU INTE KLAGA. Så självklart egentligen, men fan vad det ska klagas ändå.

Regel 2: Du ska bete dig även om du är packad

Den här regeln är det visst många som har svårt att ta till sig. Från uteliggare till politiker i riksdagen tror de att varje illa valt ord eller helikopter vid opassande tillfälle kan ursäktas med ”Jag var full”. Men den gubben går inte. Sup så det står härliga till, ersätt varenda droppe vätska i din kropp med promille om det är det du vill, men bete dig för fan. Med det menas att du ska vara trevlig, skita inte ner i baren, vet var du har klosetten och behåll privata könsdelar innanför kläderna tills du hittar någon som är villig att ta fram dem själv.

Exempel: Att dansa på borden och sjunga lite för högt, även om du har usel sångröst, det är att festa till det. Att pissa ner hela toaletten och sedan spy i entrén med ditt hanorgan (alt. spenar) hängandes ute är att vara ett arsle.

Regel 3: Har du inte råd att supa får du skita i det

Att bli bjuden på en öl är aldrig fel, och i ett kompisgäng kan det mycket väl vara så att någon bjuder mer än andra. Inga konstigheter med det, det brukar jämna ut sig över en tioårsperiod som Von Träsjö, min vän och kamrat tillika teknisk support, brukar säga. Men man kan aldrig gå ut på krogen med en förväntan att bli bjuden på dricka. Antingen har du en peng på fickan och väljer själv vad du vill göra med den, hyra eller krogen är inte någons sak att säga till dig vad som är prioritet även om logik kan peka på ett av alternativen som viktigare. ELLER så har du inga monetära medel tillgängliga och då håller du dig ta mig fan hemma! Du smyger inte runt som någon jävla urban Gollum ”Cans we get a beer, preeeeecious?”.

Regel 4: Var inte fisförnäm

Öl är gott, vilken sorts öl är sekundärt. Man kan tycka mer eller mindre bra om olika bira men ge fan i att gnälla. Jag tål inte Red Seal Ale, vidrigaste skiten jag druckit, så då ligger det mig ju i fatet att någon annan älskar den, så den försvinner snabbast möjligt från min närvaro och ner i krävan på någon som uppskattar den rinniga avföringen från vattenlevande däggdjur. Vad regeln vill ha sagt är att du kan dricka en Southwestern Running McGilly BrewCraft Bingelibång India Pale Ale tills du blir precis så onykter som du vill, men kommer det någon med en Norrlands Guld och vill skåla då klingar du glaset och ler. Samma med mycket i livet, sköt dig själv och skit i andra. Förutom när det kommer till Janssons Frestelse, jävla styggelse till maträtt.

Regel 5: Äg din skuld

Så, trots reglerna spydde du ner halva krogen, daskade vakten i ansiktet med ditt fortplantningsorgan och när du kom hem väckte du din bättre hälft och krävde att han/hon/den skulle gå ner i källaren och fixa McDonalds? Du har en intressant dag framför dig med vad jag föreställer mig är otrolig ågren ovanpå den baksmälla du utan tvekan lider av. För det första: Jäkla idiot, det där med vakten var väl onödigt? Och för det andra: Det hjälper inte att neka, kanske rättsligt men inte för dig själv. Så äg din skuld, inse att du kanske inte är riktigt normal och läs igenom reglerna en gång till så kanske du klarar dig bättre nästa gång.

Skål.