Semestervalet signeras värst med utebliven vanprydning

”Kept you waiting, huh?” som de brukar säga, i alla fall de som pratar engelska och av dem har jag inte empiriska data av hur många som sagt meningen ovan. Men någon engelsktalande har sagt det någon gång och der har jag ju faktiskt gjort, låtit er vänta alltså.

Det har varit lite skralt med nya inlägg under en tid och det har sina skäl. Först och främst har jag haft semester. De där få veckorna per år när man får återhämta sig från den nödvändiga ondskan av resten av året, hämta kraft för att kunna gå hårt ut i månadskiftet augusti/september och säga i fikarummet att man måste ha semester efter semestern, höhö*.

Därför är det bra med en blogg, den är världens minst auktoritära arbetsgivare.
”Men du, ska du inte skriva något? Det var ganska länge sedan så det kanske vore….Okej, det var inget.”

Jag tänkte börja skriva igen veckorna innan valet, men då såg jag alla valaffischer och blev deprimerad. En kulturogärning hade begåtts! Och det vet man ju från diverse kultursidor (vilka nog kan vara lite jäviga) att den som begår kulturogärningar är inget att rösta på.

Inte en enda partiledare log med hela munnen. Ingen visade gaddarna och inbjöd till den kreativa kulturhändelse som är vanställning av valaffischer.

Visst, man kunde ju rita annat men hur ska man våga sig ut på ett stormande hav utan en säker hamn? Vad är ett hakkors i pannan utan glugg? Var finns konsten i djävulshorn utan glugg? Om man, på en miljöpartist säg, ritar dit en joint, var skall den vila om inte i en redigt tilltagen tandglugg?!

En socialdemokratisk lokalpolitiker bjöd förvisso på några tandrader, men en tandrad, photoshoppad och blekt på privatklinik, ger ingen tröst i ett hav av ihopknipna läppar. Liberalernas Johan Pehrson bjöd i och för sig på något halvhjärtat ”jag har bitit av godisklubban och stoppat in den under läppen”-flin, men för vanställningsändamål dög det inte alls.

Förstår ni då, go’ vänner, att efter en sommar där man grundat en ny religion, administrerat all administration, avbokat Gotlandsresor och funderat på att på allvar mörda större delen av Disneys röstskådespelare sedan man efter 5 timmsrs bilfärd fått veta att Anhanget sov när låtarna spelade på repat om och om igen, att man efter en sådan sommar, när man får detta uppbrott från traditionen och allt vad liten glädje man kan få från detta spektakel bortslitet från sina händer, förstår ni då att man tar semester någon vecka extra?

Och bloggen är fin, den säger bara ”Men….eh….okej”.

*”Höhö” behöver inte utstötas och gör heller ofta inte det, däremot är det underförstått att ett ”höhö” följer dylika meningar

Med lättjan som sköld…

Ni som känner mig vet att jag ofta ondgör mig över tidningarnas rubriksättning. Jag kan, under vissa förhållanden, raljera obefogat mycket mot att Aftonbladet smäller upp ”17-åringen led av svår ätstörning” och precis under får vi oss till livs ”Så går du ner 10 kilo på 10 dagar!”.

Det är inte just ämnesvalen jag går emot, det är latheten. Har de verkligen ingen som kollar sådant här?  Varför hade Juholt ingen som kollade hans bostadsersättning, eller i vart fall någon som sa åt honom att mörka bättre? Vart var den som var anställd enbart för att säga till Mona Sahlin att inte köpa choklad med regeringens kontokort?

Alla vet att tidningar jagar klick och politiker fifflar, men måste de göra det så jävla uppenbart är det jag menar.

De slutade med de där artiklarna för två månader sedan.  Då var det Virusapokalyps från den gula loggan och getingen ända ned till Lars Johan Hierta och hotellannonserna.  För dog det kineser, sedan italienare, tyskar och så småningom började de rapportera om döda svenskar. Varenda notis som kom in var Corona si eller Covid så.

Svårt att hålla sig positiv. Gick så långt att när jag hörde en ambulanshelikopter landa nära min bostad blev jag oerhört lättad att det var ett vanligt mordförsök.

Men nu, efter denna tidvattenvåg av allvarlighet, har latheten igen sipprat in i vår kvällspress. Om det är för att annonsdegen ska in eller de helt enkelt inte orkar vara rädda hela tiden, jag utgår från det först nämnda, så har diverse lyteskomik letat sig tillbaka in.  Återigen trängs tung tragedi med lättsamma test av sill och tips om hur dina pelargoner ska komma till liv efter den kalla (eh, va?) vintern.

Latheten är tillbaka och säga vad man vill om lathet men en indikation på jordens undergång är den inte! Finns inte ett enda scenario där ett av domedagens tecken är en annons om gödsel eller Abbas senapssill.

Det är långt från över, men lite lättare att leva med.

Att bero på annat, vad fan hände med Jycken? Expressen har haft sin orgasmfejsade geting i 1000 år, men Aftonbladet tog med sig sin maskot bakom knuten och tryckte av? Vad fan?!