The Gustaf-Carl Story

Nu när vår inneboende har gjort entré på allvar på den vida webben tänkte vi att det kanske skulle vara bra om vi presenterade honom lite bättre. Då han, enligt honom själv, anser att skrivande är för munkar och de mentalt obegåvade har Kurt bett mig framlägga följande, nedanstående är fullständigt sant.

Född i utan silversked i munnen på Vasagatan i Stockholm gjorde Gustaf-Carl tidigt karriär som rattmufförsäljare till sina grannar. Rattmuffarna tillverkade han av ull han stal från en bondgård som låg 1 km ifrån hans fädernehem. Med ett idogt kombinerande av Karlsssons klister och otvättat fårull kunde han tillverka upp emot 1 rattmuff om dagen som han sedan sålde med god förtjänst.

På detta sätt förflöt hans ungdomsår tills han en dag sålde sin produkt till fel person, grannskapets skräck och tillika ägare av fåren varifrån ullen kom, bonden Jakobsson. Med risken att få en högrep uppkörd där solen aldrig skiner valde Gustaf-Carl att fly Stockholm för den lugnare tillvaron nere på kontinenten.

Under åren som han flackade runt i Europa hann han både med att ge särskilt stora bidrag till den tyska technokulturen och medverka i Slaget om Belgien. Gustaf-Carl är mycket förtegen om exakta datum och exakt VAD han skulle ha bidragit med både till sen tyska technokulturen och 18 dagarsfälttåget men enligt utsago kan han aldrig igen visa sig i centrala Berlin.

Senare under livet återkom han till Sverige. Men då han inte var säker om bonden Jakobsson glömt och förlåtit alla oförätter valde han att gå under aliaset Kurt.

En rad dåliga affärer och dumt valda ord ledde honom till ett liv på gatan, tills den dag han övertalade ett godhjärtat par från Märsta att få bli inneboende. Från den enkla lägenheten längst ut på pendellinjen ska han skapa ett affärsimperium som kommer få hans ungdoms rattmuffindustri att likna ett pinsamt bedrägeriförsök!

Och nu när jag skrivit det Kurt, för det är hans namn även om han aldrig skulle erkänna det, bad mig att göra skall jag, er munk och mentalt obegåvade skribent lägga in brasklappen att karln lider av storhetsvansinne, har ett ego och världsfrånvänshet som endast kan matchas av Donald Trump samt är regelrätt inkompetent.

Men han är ganska rolig på fyllan.

Med det sagt ber jag er att gärna göda hans vansinne och ställe lite frågor till honom. Det ger honom något att göra och hindrar honom från att ögna grannens pudel samtidigt som han fingrar på en limtub.

Jag lovar att tvinga honom att svara.

Amusant Historia

Vet, o människa, att en gång fanns det ett konungarike. Och i detta konungarike fanns det ens stad, dess första som alla städer i riket skulle likställa sig till. Vet att mången kung skulle strida och blöda sina landsmän för rätten till staden och dess folk. Vet också att krona och stad skulle byta hand många gånger under de långa åren den existerade.

Märk att knappt 5 kilometer från den staden skulle ett annat samhälle växa upp. Ett samhälle byggt på maskiner. Först skulle de spotta rök och fara skrikande genom landet, sedan fara genom luften och med sina vingar av alabastervitt stål skära genom luften. Vet att i detta samhälle skulle det en dag finnas en boning, i den boningen skulle finnas en vit tron och en man.

Den mannen hade lätt till skratt, kanske för lätt om man frågade de nära honom. Men en dag om året fattade kultur och mannens humor händer och viskade genom tiden ”Idag”.

Uppå den vitskimrande tronen, och med mer varsamhet än vad man kanske trodde om en man i hans storlek, strödde han magiska torkade örter från ett fjärran land och med en tyst bön till Loke sänkte han ett döljande lock över sitt verk innan han tyst avlägsnade sig från platsen utan att någon i boningen rörde så mycket som en muskel i oro.

Han reste på en maskin som skrek och vibrerade bort mot ett helande hus. Och där han satt under dagen och nedtecknade medikusarnas ord log han för sig själv, över orsak som bara han kände till.

När han senare reste hem fick han sin belöning. Hans äldsta barn, en begynnande skojare som han var säker på skulle mäta sig med honom själv när ålder närde hennes talang och tärde på hans egen, mötte honom i hemmets dörröppning.

”Jag trodde toan gick sönder!”

Mannen skrattade gott inombords. Men när barnet tillkännagav att hon, efter att ha blivit lurad av hans knep, spelat samma spratt på sin mor kunde hans skratt inte hållas inne. Det bullrade från djupt inne i hans mage och tvingade sig ut i luften omkring honom så rutorna skallrade. Han omfamnade glatt sitt barn och utbrast ”Människor som kan svinga ett svärd bättre än alla andra må ha sin plats, men bringar mest mänskligheten olycka. Ge mig en människa som driver löje och lockar till skratt, och jag har funnit en kamrat, i vad skepnad denne nu är!”

Och det voro mycket glädje i det hemmet, i var fall för en stund.

Kort sagt, makaron-under-toalettringen-skämtet håller än och det kan lura både Anhang och Kvinnan. 1 april borde vara en helgdag.