Fétiche inversé

Kvinnan har ett speciellt förhållande till fötter. Jag medger att det i början av förhållandet var lite konstigt men jag kan säga att man vänjer sig och så här 15 år senare är det en normal del av vårt samliv.

Så varför hatar hon fötter så mycket? Det skåpet har vi inte öppnat riktigt än, men de ända par fossingar hon avskyr mer än mina är sina egna. Och det kan ju vara lätt att förstå, ett par fötter som varit instängda i ett par gympaskor och sprungit, eller i var fall promenerat, runt en hel dag en varm dag är väl inte det mest tilltalande för någon. Men för Kvinnan är även de mest vältvättade, groomade, vaxade fötter ett enda ”ICKE!” och det även om de är polerade med turtle wax.

Så långt allt väl, alla har sina egenheter. Men hon är inte konsekvent heller! Det finns fötter som hon inte kan vänta med att få ta i, hålla i, klämma på och på andra sätt komma i kontakt med. Dessa fötter sitter på random bebisar. Som en kock som bara vill ha de färskaste råvarorna, vill Kvinnan endast beröra de färskaste fötterna. Något som har lett till stort förtret för Anhanget då de under flers år har haft fri lejd att peta på Kvinnan med sina små nassegrisar, men nu när de har passerat det osynliga ”Bäst före”-datumet är de liksom undertecknad bannlysta från att podiatriskt vidröra Kvinnan. Nu och för evigt har vi placerats i samma kategori av Ej Önskvärda Tassar. De växer upp så fort.

Vi kommer antagligen aldrig få veta vad som är det verkliga skälet till Kvinnans anti-fetish och ska jag vara ärlig är det inte något som skapar några större problem i förhållandet. Så hon får behålla sin vämjelse över apostlahästar och i gengäld lägger jag en bar has på henne när hon gör något som småirriterar mig extra. Eller om jag känner för att småirritera henne extra. Eller om det är torsdag för något ska man väl göra med den jävla dagen?

Upptrappning

Jag sitter lugnt och arbetar vid mitt skrivbord. En ganska bra dag hitintills som inte varit för stressig eller för tråkig. Det plingar till i mobilen.

Jag riktigt hör illvrålet. Rutorna på kontoret skakar, kanske lite på grund av lastbilen som dundrar förbi utanför, men mest på grund av den vrede som kastas på mig av en liten kvinna 36 km (+- någon km) bort.

”Du ååååååååt alla champisar!”

Jag känner den där skulden alla känner när ens respektive är förbannad på en, sedan tar jag mig i kragen och vägrar bli skuldbelagd av någon som skriver champisar om champinjoner.

”Det fanns inte så många kvar, de som var kvar ville bli överrösta med chili och stekta.”

Bibehåll lugnet, förklara läget. Inget har någonsin gått fel när man sansat förklarar något för sin ilskna partner.

Jag känner hur mobilen börjar bli varm av all negativ energi den insuper från Kvinnan. Hon tycker att jag borde lämnat iallafall två champinjoner, jag drar till med den inte helt väl mottagna förklaringen att då skulle jag fått mindre.

Det faller inte väl ut, tystnaden talar sitt tydliga språk. Jag börjar undra om jag inte gjorde fel ändå? Sedan minns jag lakritsen.

Det är då som det slår mig, jag har INTE tagit Kvinnans champisar i ett själviskt försök att hotta upp matlådan. Jag har HÄMNATS hennes illvilliga stöld av salmiakbalkarna förra veckan!

Jag meddelar glatt Kvinnan detta, att terrorbalansen är återinförd och det egentligen inte finns så mycket att gräla om längre. För att riktigt få in den där feelingen av att allt är som vanligt frågar jag henne om hon planerat någon middag ikväll. Och jag får faktiskt ett svar:

”Du är dum i huvudet!”

Jag myser inombords när jag fortsätter jobba. Allt är precis som vanligt igen. Jag ÄR faktiskt dum i huvudet, men i min mage skvalpar ett par chilidränkta champisar. Det kallar jag för en vinst.

Stridslinjen drages.

Låt mig börja med att skriva att jag är ett stort fan av musik. Naturligtvis gillar jag viss musik mer och viss musik mindre men på det hela taget så musik=OK i min stora bok.

Helst uppskattar jag musik som framkallar berättelser, antingen via texten eller genom de känslor som tonerna förmedlar. Det fridfulla livet, den desperata flykten eller varför inte en vandring bland mystiska gränder?

En variant jag inte uppskattar är julmusik. Tål den inte, kan inte fördra den. Mariah Carey, All I want for christmas is for you to shut up!

Nu är inte julmusik särskilt dålig (för det mesta) men däremot har en överprovokation gjort att jag instinktivt avskyr den. Som ett allergiskt barn som är inlåst på Marabous nötlager blir det en överexponering med lidande, anafylaktisk chock och död som följd.

Jag skulle kunna uppskatta ”Baby, its cold outside” framför en brasa på julafton med ett glas whiskey i näven med snön som faller utanför OM jag inte fått den nedkörd i hörselgången sedan 3 månader tillbaka.

Jag kunde fnissa åt den, erkänt överspelade, ironin i ”Juligen” när man klär granen OM inte denna trudelutt tillsammans med sina gelikar hållt fast mig på ett varuhusgolv och utfört ett grovt audiologiskt våldförande på min hjärna i syfte att..ja det faktiska syftet är okänt men jag misstänker att konsulter ligger bakom.

Låt mig nu, mitt under detta kåseri, göra känt att jag vet att våra vänner de butiksanställda har det svårare än jag. Samma 3-4 låtar på repeat dagen lång och en av dem är ofrånkomligt ”Feliz Navidad”. Att fler inte hugger kunder med presentsaxen är ett julmirakel i sig.

Jag vet detta, men det faktum att andra lider mer gör inte min smärta ogiltig.

Kvinnan ser det inte på samma sätt. Men ni vet ju sedan tidigare att hon är den typen av person som sitter i ett tomt badkar i september och injicerar ren jul i ögongloberna för att alla övriga vener redan kollapsat av överdriven julighet. Det är hon som i januari väser som Gollum om jag gör ens en ansats att plocka ned en enda tomtejävel samtidigt som hon febrilt slickar inuti en plastpåse där de sista pepparkakssmulorna tog slut för länge sedan.

Men ett förhållande är byggt på kompromisser. Och då jag försöker hålla julen stången till åtminstone november medan Kvinnan vill ha jul året om gömmer jag helt enkelt alla julprylar i januari och hon får inte plocka fram dem förrän hon hittar dem.

Vissa år har jag klarat mig till december. I hemmet alltså, i världen utanför börjar julsångerna redan ljuda och jag hör ”Bjällerklang” närma sig med vaselinburken.

Snacka med Björnarna

En av mina favoritböcker när jag var liten var Den Krångliga Kråkan. Hellsings språk tilltalade mig oerhört och att som 6-åring förstå det roliga i

En kråksyster sjöng en sång: Krax kråhå….!

men det fina i den kunde ingen förstå

var förstås lite mat för egot, eftersom det verkade segla över huvudet på mina jämnåriga kompisar. Men så var det när man var amatörmässig nörd redan tidigt i livet.

Kvinnans favoritbok när hon var liten var Guldlock och de Tre Björnarna.

Jag har inte frågat henne eller hört någon som kände henne när hon var liten säga det, utan har som en Sherlock Holmes tittat på de överväldigande bevisen och berättar det nu för er, lite självgott puffandes på en pipa.

Ni förstår, vi skulle ha en ny soffa. Så för enkelhetens skull åkte vi till IKEA, jag vet, rena döden för parrelationen men vissa offer behöver göras. Som jag redan avhandlat har vi lite olika approach till det där med IKEA, men nu åkte vi alltså dit tillsammans.

Jag visste vad vi behövde. 305 cm, schäslong, överkomligt pris, inte en ljus färg (allvarligt, Anhanget blir äldre men de är fortfarande barn, kritor är en reell riskfaktor i några år till), om möjligt med lite breda armstöd. Det tog 3 minuter att hitta en kandidat.

Då började Guldlock opponera sig. Den soffan var för hård, en annan för mjuk. Tror ni att den tredje vi tittade på var preciiiis rätt? Absolut inte för den hade ”fel nyans” av mörkblå!

För spetsig, för låg, för hög, för liten, för stor, förfärlig.

Till slut pressade jag fram att ”Du vet väl att björnarna åt upp ungjäveln i originalsagan?”

Kvinnan frågade ”Va?”

Jag sa inget mer. Plockade upp Anhanget som stod och beundrade en utomhusmöbel eller något, tog en korv (för oavsett humör hoppar man inte bara över IKEA-korven), och lämnade IKEA utan soffa denna gång. Kvinnan fick ett torkställ som tröstpris.

Anhanget förhörde sig om soffan, varför blev det ingen?

”Snacka med björnarna, barn.” svarade jag ”Snacka med björnarna.”

Sommaren i mindre samhälle utan stadshus

Sommar. Ledighet och bad, sena kvällar och långa sovmorgonar. Romantiska händelser i en undanskymd skogsdunge. Älska i motljus med endast fåglarna, naturens pervon, som publik.

Och sedan återvänder vi till verkligheten.

Sommar. För all del är det faktiskt sommar, ljust länge och varmt. Enligt vissa för varmt, jag tittar på min vän F som för en tid kläckte ur sig

”Jag är för ursvensk i själen för att njuta av värmen, 10 grader och mulet ska det vara!”

Naturligtvis handlar det inte om att vara svensk, detta att tycka värmen är jobbig, F är bara urgnällig i själen, oavsett årstid.

Ledighet och bad. Okej, man jobbar lite mindre under de här månaderna, men när man är ledig har man ju Anhanget som ska födas och underhållas. När man inte sliter för brödfödan agerar man clown, kock samt lekledare. Som en obetald praktik i Bamseklubben på ett Sunwing-hotell, med 2 stycken mini-Karens som gäster.

”Är det jordgubbabitar i jordgubbsylten? Det vill jag inte ha!” ”Korv och makaroner? Var är fläskfilén?” ”Den andra gästen stör mig när jag ska bygga klossar!”

Och våga fan inte föreslå att de ska gå ut och leka tillsammans. Då ska rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer plockas fram och bäras ned. Bara för att det ena eller andra anhanget 5 minuter senare sticker upp sitt huvud med gråten i halsen. ”H-h-hon f-fattar ju ingenti-hi-iing!”. Hotellpersonalen har bara att konka upp rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer igen. När de samsats igen vet man att det ska ner en vända till.

Lägg på detta vissa individer som envisas med att ha husdjur men ändå vill åka bort, och huxflux står man upp till knäna i kinkiga kaniner och mediokra marsvin som ska tas om hand.

Sena kvällar och långa sovmorgonar. Ja, hälften rätt iallafall. Sena kvällar blir det ju. Man ska hinna ”ta hand om hemmet” också. Med ta hand om hemmet menas att städa undan det Anhanget lyckas plocka fram under en hel dag, i säng efter midnatt.

Men Kjellberg, om Anhanget röjer så mycket måste de vara jättetrötta och sova länge, säger ni. Fan vad fel ni har , svarar jag.

Oavsett när äldsta dottern går och lägger sig öppnas ögonen straxt innan fladdermössen går och lägger sig. Så står hon där vid sängkanten och frågar efter frukost, vilket gör att jag eller Kvinnan måste gå och peta på den yngre förmågan för att inte skapa obalans i mattiderna. Men åtgärder har genomförts på den här punkten. Genom diverse antydningar om att endast hästkött skulle serveras om det äldsta Anhanget inte utvecklade lite feeling för klockan har vi fått henne att hålla sig till kl 9, i de flesta fall.

Romantiska händelser och älska i motljus inför fågelpervon blir det inte mycket tid till. Främst för att både jag och Kvinnan hellre kurar ihop oss och ser på Loki eller dylikt än letar efter en sexdunge, men också för att med motljuset kommer myggen. Mygg är inte sexigt, det är bevisat genom att det inte finns en fetischmarknad för mygg.

Glad sommar!

Förbannad på brädet

Då och då testas ett förhållande. Dåligt mående, ekonomiska bekymmer, otrohet eller något annat av miljoner händelser som kan sätta press på bandet mellan två människor.

Och så finns det brädspel.

Jag tycker det är skitkul att spela brädspel. Mice and Mystics, Takenoko, Hellboy the Board Game är alla ett fantastiskt sätt att fördriva tiden en kväll i februari. Har ju blivit lite mindre nu när man inte kan samlas men i vår spelgrupp har det löst sig digitalt.

Kvinnan är en ivrig deltagare i dessa spelkvällar, men har länge önskat att återvända till de brädspel hon minns från sin ungdoms dagar (här skulle jag skriva ett skämt om stenar och kvistar utan för grottan men en relationsexpert har avrådit mig från det). Hellboy är inget för Kvinnan, jämfört med Sune och Ryska posten. Hero Quest står sig slätt mot Vem Där? om hon får välja.

Så en kväll försökte jag göra henne till lags och startade mitt Playstation 4 för att ladda ned Monopol. Kvinnan blev oerhört glad ända tills vi faktiskt började spela.

På en krog i Norrtälje runt 2007 hörde jag en överförfriskad gammal man skälla ut personalen på restaurangen, Norrtälje kommun och Svenska staten med fler otrevliga adjektiv än jag någonsin innan hört. Denne man var en artist i att svära och förolämpa, han hade rytmen och fantasin att svära professionellt nere på kontinenten. Han skällde ut folk som en världstjärna.

Han var inget mot Kvinnan när jag köpte Picadilly och fick monopol på gul.

Ni minns att jag skrev förra veckan att ibland blir ett par i ett förhållande arga på varandra? Det blev Kvinnan nu. Hon skrek på mig som om jag slagit Anhanget, svor åt mig som om jag dragit hem en främmande donna och bett om att få låna sängen samtidigt som hon morrade som om jag glömt hennes födelsedag. Allt bara för att hon fick belåna sitt hotell för att betala hyran.

Men det var naturligtvis inte enda skälet till hennes förtret. Ni förstår, vi har bara en handkontroll till vårt Playstation. Som vi var tvungna att skicka fram och tillbaka för att spela. Detta ogillade Kvinnan, hon ville ha sin egen. Hon lät mig veta att hennes ilska skulle avta om jag skaffade en trehundrakronors handkontroll till ett femtiokronors spel.

Jag vägrade, tog min kudde och la mig självmant på soffan vilket gjorde henne än mer förtretad. Dels för att vi just nu har sängen i vardagsrummet och soffan är alldeles bredvid den, dels för att hon fortfarande satt i den och nu hade blivit en improviserad fotkudde.

Monopol är skitkul, vi ska spela snart igen!

Andra Kökskriget i färg

Igår var det dags igen. Vapenvilan var över och de trötta stridande i skyttegravarna var åter tvingade att greppa sina vapen, klättra över kanten och springa mot fienden.

Det började med att Kvinnan köpte slajm till ungarna. Denna mest menlösa leksak som alla ungar ändå älskar. Den yngre fick något snorliknande med en gulsotslidande sjöjungfru i, medan den äldre fick en silversprayad häst inbäddad i genomskinlig, rosa häftmassa. Anhanget var extatiska och som god familjefar försökte jag delta i deras glädje. Det var så det Andra Kökskriget började.

Grejen var nämligen att häftmassan kunde plattas ut och bli lika stor som en ungefärlig handflata. Denna tog jag och daskade till äldsta dottern på kinden. Reaktionen var denna:

”Oooaj! På kinden?! *tystnad* Gör det på mamma!”

Jag måste medge att jag drogs med lite i leken, för jag gjorde som min dotter bad. Kvinnan tyckte dock inte det var lika kul, och blev inte alls glad att få en globb med rosa häftmassa över kinden när hon hackade morötter. Jag förmedlade ju genast att jag bara gjorde så för barnens skull och all eventuell skuld torde hamna på dem.

Det var då Kvinnan stampade mig flera gånger på tårna, trodde hon. Men i självs verket stampade hon upprepade gånger på dotterns tår, vilken då skrek i högan sky och skulle ge igen.

Detta gjordes genom att hon sprang in på toaletten och blötte ner sina händer med iskallt vatten. De blöta händerna hamnade sedan innanför tröjan på hennes mor. Dottern skrattade, jag skrattade, Kvinnan började hämnas genom att skvätta oregano på dottern som skrek att hon fick kryddor i ögonen och backade på mig.

Jag kommer fortsätta hävda in i döden att jag bara ville hjälpa henne, när jag tog ett litet glas med iskallt vatten som jag hällde över huvudet på henne.

Mer skrik. Så pass mycket skrik att yngsta dottern kom till köket och slet iväg sin syster.

”Här kan du inte vara, du följer med mig!”

Men min äldsta kunde vara i köket. För hon kom tillbaka någon minut senare när jag och Kvinnan förklarat vapenvila och firade detta med en kram. Dottern hade ett glas vatten i handen. Signaturmelodin från ”Den gode, den onde och den fule” ekade. Dottern kastade glaset. Vi blev dyngsura.

Och med det skottet var det Andra Kökskriget över. Jag fick städa då resten av hushållet på något sätt fick för sig att jag ensam bar ansvar för att kriget börjat.

Missunsamma tankar började gro i min hjärna när jag torkade upp vattendränkt oregano. En dag får jag min hämnd….

”Dream big!” eller ”Muckar du gräl?”

Jag har gjort en sak som gjort Kvinnan förbannad, och det i sig är inget konstigt. Vi har levt tillsammans i över 13 år, då och då gör jag saker som hon blir duktigt sur över. Då och då gör även hon saker som jag blir misslynt om.

Det har blivit en liten ”ge och ta”-pryl oss emellan. Hon köper åtta klänningar till döttrarna som de växt ur under den tid det tar att åka från affären till hemmet, jag drar iväg med några kompisar och festar till det i Gävle för att ringa dagen efter från en lånad telefon på Köpenhamns flygplats för att be henne boka en flygbiljett hem.

Det är så det är i ett förhållande, man kommer göra den andre gramse, men det är också sånt vi kommer skratta åt på ålderns höst.

Så den andre blir arg, man blir sams och livet går sin gilla lunk tills nästa gång då det är din tur att bli förbaskad.

Om man inte är som Kvinnan.

Kvinnan är fly förbannad på grund av att:

1. Vi har flyttat och hon har inte fått vara med och välja lägenhet. (Vi har inte flyttat)
2. Jag har flyttat in i den nya lägenheten före henne. (Jag upprepar, vi har inte flyttat)
3. Jag har, under tiden jag bott i den nya lägenheten, köpt och ställt in flertalet massiva ekbokhyllor i samtliga rum och fyllt dem med böcker. (Förbannat kul idé men hon borde veta att jag inte har den ekonomin)
4. På de ytor jag inte täckt med bokhyllor har jag satt upp gigantiska planscher med hockeyspelare (En hemlighet om mig: Jag är världens mest oengagerade hockeyfan, om ni satte en pistol mot mitt huvud och sa åt mig att nämna vilken hockeyspelare som helst i vilket hockeylag som helst så skulle jag minutrarna senare rullas in på akuten. Skottskada, okänd gärningsman.)

Den här situationen visar vilket väloljat maskineri jag och Kvinnan är. För sekunden efter att hon förklarat varför hon är förbannad på mig, blir jag sur på henne.

För orsaken till det hela var att hon haft en DRÖM om att vi flyttat och jag hade fyllt hela lägenheten med bokhyllor och hockeyplanscher!

Hur är hon funtad undrar jag? Om hon ska bli så jävla arg på mig på grund av en dröm kan hon väl drömma om mig när jag plöjer igenom hela Playboy Mansion för att senare hoppa över pölen till Islay och dricka hela Lagavulindestilleriet torrt! Om hon ska drömma om otroliga, kommer-aldrig-hända-saker så får hon fanimig drömma stort!

Stressat och familjesäkert pynt

Vi har redan avhandlat att Kvinnan gillar att pynta. Till jul, till halloween och även till påsk.

Alla Hjärtans Dag har hittills hållit sig opyntad men jag vet, om ni ursäktar ordvitsen, i hjärtat att en dag dränks min tillvaro i rosa hjärtan och bevingade grisar med hjärtepilar.

För att stävja detta till en hanterbar nivå har jag vid samlivets förhandlingsbord lagt fram följande klasul.

”KVINNAN får inhandla vilken prydnad som helst till vilken högtid som helst förutsett att sagda prydnad uppvisar ett yttre sken av stupiditet, stress eller uppenbar brist på livsvilja” (Inköpslagen 2012:34 Tillägg 2013:365)

Ni som tittat på mina julkalendrar har genom detta fått stifta bekantskap med Shauwn den missanpassade renen, som sin bristande livsvilja till trots genomfört sina uppgifter både på YouTube och under granen med bravur.

Dock har hon haft svårt med påskpyntet då ”sött” verkar vara ledordet när nämnda högtids pynt designats. Men nu har hon lyckats och vi får genom många år stifta bekantskap med RC, Retard Chicken.

Notera den stressade blicken och fjäderdräkten som ser ut att ha blivit överkörd av flertalet lastbilar. Vi välkomnar RC hem till det allmänna kaoset.

Gå skrattande till gymmet

Nu ska jag prata om Kvinnan igen. Hon är den typen av person som får grym beslutsångest av att läsa en meny och om jag får spekulera skulle jag säga att under hela vårt förhållande har vi spenderat mer tid med menyer än mat under vår vistelse på en restaurang. Med det sagt så har hon tagit ett beslut, hon ska börja gymma.

Jag är helt för lite självförbättring, inte så mycket för utseendets skull. Jag älskar henne oavsett om hon ser ut som Scarlett Johansen eller Rosanne Barr. Inte för att jag är helt oförflackad, börjar hon någonsin likna Hulk Hogan så är det dags att vi går skilda vägar. Hur som helst tycker jag det är ett bra initiativ rent hälsomässigt.

Det tog 2 dagar innan hon hamnade i, vad jag trodde, fällan. ”Jag ska gå nästa vecka, måste bara skaffa träningsbyxor.” Jo tjena, det där är ett gymkort som kommer ligga oanvänt tänkte jag men åter igen överraskade Kvinnan mig. Byxor inhandlades och iväg till gymmet bar det.

Och i ett karaktäristiskt drag gick handlingen ”byxor–>gym” så jag fick inte ens se brallorna innan de användes till avsedd aktivitet. Jag blev grymt imponerad över hennes nya driv. I jämförelse var min största prestation samma vecka att beställa snus för resten av månaden. Jag fick tre godiskolor på köpet så helt bortslösat var det ju inte.

Så. Snuset i kylen, godiskolorna på bänken. Kvinnan kom hem, lite trött knackade hon mig på axeln där jag satt och skrev på ett orelaterat inlägg här på bloggen. Lite kärvänligt klappade jag henne på låret, då kände jag dem. I fickan på hennes nya träningsbyxor låg mina tre godiskolor. Hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem.

”Allvarligt…”

”DET ÄR FÖR ATT BARNEN INTE SKA KOMMA ÅT DEM!”

”Allvarligt, älskling? Godis i träningsbyxorna?”

Sedan följde skälet till att Kvinnan och jag hållit ihop så länge som vi gjort, vi skrattade. Ett sådant där okontrollerat, nästan maniskt skratt som man får ont i bålen av och inte kan stoppa. Vi skrattade så högt och så länge att ungarna sprang in i rummet och bad att få veta vad i helvete vi trodde vi skrattade åt?!

När vi sedan satt där, kippande efter andan, skrattade jag ett sista, ganska smärtsamt, skratt.

”Du inser att det här hamnar på bloggen, väl?”

Kvinnan hängde lite med huvudet, drog djupt efter andan och fnittrade till.

”Jo, jag gör väl det.”

I coronatider där man inte kan träffa andra är en knäpp fru det bästa man kan begära för inspirationen.