Så där sitter jag, hemma och lyssnar på en av mina lärare via nätet. Anhanget har gått till skolan, Kvinnan är på något möte via jobbet. Min axel gör ont utav helvete för jag är 30+ och har sovit konstigt. Morgonkaffet har knappt runnit ner i kannan.
Det ringer på dörren. Som boende i Sigtuna Kommun väntar jag mig nästan polisen som säger att min bil brunnit, en anhörig har utsatts/är misstänkt för brott eller så är jag det. Jag öppnar och där står Jehovas Vittnen. De säger ”hej”.
Den första kontakten, som inte är bakom plexiglas eller via ett jävla teamsmöte, jag haft på tre veckor och det är en gammal tant och en ung kille i pressad skjorta från Jehovas Vittnen som säger ”hej”. Jag medger att interaktion för första gången på ett par veckor fick mig att sänka garden, jag säger ”hej” tillbaka.
De har mask på sig, vilket skulle varit väldigt suspekt för några månader sedan men som nu knappt får mig att höja ögonbrynen, och de vill ställa några frågor. Svältfödd på lite mänsklig kontakt säger jag mot bättre vetande ”ja”. De frågar om de får komma in, misstänksam som fan säger jag ”nä”.
De köper konceptet. Så jag står där i mina mjukisbyxor med hål i grenen (slitage, inget kinky) och en hastigt påslängd tjocktröja, rådande omständigheter har inte gjort underverk för min klädstil, och börjar med att fråga om jag förstår hur planen är lagd runt den här pandemin? Är jag införstådd med hur illa det är ställt med mänskligheten? Jag börjar ana oråd, men ger ändå ett ”mhm” till svar.
Jag blir då upplyst hur vi alla blir straffade nu, och jag som familjefar borde tänka lite extra på min familjs väl och ve och vår relation till Gud. Och DET skrämde skiten ur mig, hur fan vet de om min familjesituation?
Jag stängde dörren. Frånföll min vanliga approach med att försöka var trevlig i mitt avvisande, psykiskt sjuka människor rår inte för deras sjuka beteende. Jag blev uppriktigt rädd.
Snabbt blev jag istället förbannad. Hur vågar de? Hur understår de sig? En grupp förbannade vampyrer som försökt i så många år att slå mynt eller makt av människor vars enda brott är att de var rädda eller trötta, stod nu utanför min dörr och använde en jävla pandemi som förevändning för verksamheten. Jag öppnade dörren igen.
De var borta. Gått iväg för att finna nästa offer.
Vad borde jag ha gjort? Springa efter dem ut på gården och rugbytackla en pensionär, skrika ner i deras ansikte att de inte hjälper någon? Att de inte kommer med någon sanning? Att allt de gör är att skrämma folk med sagor om något som inte existerar? Att de bygger PR på något ingen kan göra något åt förrän vetenskapen kommer ikapp?
Det gjorde jag inte. Jag sprang inte efter. Jag stod ett tag i hallen, med en axel som gjorde lite mer ont än i morse.
Jag var äcklad över mig själv för att jag inte skällde ut dessa skräckprånglare där och då, men sedan kände jag mig mer äcklad över att det finns sådana människor samtidigt som mig. Som är så villiga att trycka ner människors livsvilja bara för att få några fler troende, några fler kronor till kassan.
De är gärningsmännen, och jag är deras medbrottsling. Allt för att jag inte rugbytacklade en pensionär.
Kjellbergs Kuriosum 