Det är en evig fråga vad det blir för mat i det Kjellbergska hemmet. Inspirationen tryter ty Kvinnan är inget stort fan av det ena, Anhanget äter inte det andra och undertecknad avskyr korvstroganoff.
Det har blivit bättre då Kvinnans moderliga instinkter inte låter Anganget komma undan med att inte smaka på mat, om det så innebär att hon också måste göra det. Det här tillvägagångsättet har resulterat i att hon funnit vissa saker mer paletabla än vad hon mindes.
Förutom fisk.
Fisk går det inte att vare sig truga, lura eller tvinga i Kvinnan. Så jag brukar passa på att introducera havets läckerheter för mina barn när hon är upptagen med arbetet. Jag önskar jag kunde säga att mina barn är allätare, men det brukar mest bli torskpanetter, potatismos och ärtor toppat med lite remouladsås. Inget fel men jag strävar ständigt att vidga Anhangets kulinariska sfär.
Så nu i helgen när det åter var dags för panetter slog mig tanken om skoltidens vita sås, standard varje gång fisk serverades!
Lite googling visade att fler hade haft samma idé och det var bara att välja ett recept. En snabb ihopblanding av ingrediensern och en tripp in i kylen. Panetterna lagade till perfektion, potatismoset rykande varmt. Lite fisk, lite mos och så såsen på gaffeln. Förväntan, nostalgi, en smakbit…
Insikten att, inte ens för att rädda mitt liv, kan komma ihåg vad skolans sås smakade.
Den var god, det minns jag. Den sås jag just hade lagat var också god. Men om den smakade likadant som för 20 år sedan vet jag inte. Och vad säger det om alla andra kulinariska minnen? Den där hamburgaren i Västerås? Var det den godaste någonsin eller är det bara i minnet? Kanske var det den godaste jag någonsin kommer att äta, men jag kommer aldrig kunna vara helt säker.
Världen fortsätter snurra, minnen är subjektiva, man får njuta maten framför sig eller skita i det.
Kjellbergs Kuriosum 