Så började det….

Jag ska till en plats i Sverige. Ni undrar kanske varför då? Det är lite svårförklarat, men jag ska försöka så gott det går.

Vi satt hemma hos bränslebaronen Albert. Det var han, Von Träsjö, min vän och tillika teknikansvarig här på sidan och så jag. Vi satt runt Alberts köksbord, cigarettröken låg tung vilket var mystiskt då alla närvarande slutat röka för länge sedan. Von Träsjö, med sin specialtillverkade tuggtobak mellan tänderna, slog näven i bordet.

”Nej, nu måste vi fan dricka pilsner snart!”

Jag påpekade att systemet var öppet så det var bara att gå och handla. Von Träsjö snörpte på munnen.

”Nej! Vi måste dricka pilsner med stil och klass! Inte hukandes runt något köksbord! Paris, Rom, Lissabon! De gamla drinkarstäderna! Det är dit vi ska!”

”Flygrestriktioner. Corona” hostade Albert torrt. Von Träsjö suckade. ”Det är den där attityden som ligger dig i fatet i det här företaget, herr Baron!”

Han tystnade, tuggade sin tobak. Det var nu jag började känna igen känslan i det här mötet. Jag hade känt den förr. Första gången på en flygplats, när Von Träsjö kom med sin första affärsidé gällande dansbjörnar som kunde schottis. Han formulerade en plan.

Plötsligt störtade han upp så hans fezbeklädda huvud försvann i cigarettdimman, rusade runt i Alberts kåk och rev och slet efter attiraljer. Efter några minuters aktivitet återvände han med över 100 lappar, slet av mig hatten och öste ned dem däri. Sedan spände han ögonen i mig som en revolverman från en western.

”Ok, Kjellberg. Dra!”

Jag reste mig för att gå men blev genast nedtvingad på stolen igen som av en osynlig kraft. Von Träsjö upprepade sina ord, med en nästan kvävd röst.

Jag hade inget val. Med känslan av att skriva kontrakt med horn-Per drog jag en lapp. Von Träsjö slet den ur min hand och försvann under bordet. Det var så tyst i köket att man kunde höra röken väsa. Albert och jag såg på varandra, båda med en känsla, eller om det var en innerlig önskan, av att ödet flåsade oss i kalsongerna.

Von Träsjö dök upp igen.

”Alright boys! Vi ska till Åmål!”

Ingen av oss vågade fråga varför just Åmål. Albert verkade med på noterna. Jag var tveksam.

”Varför Åmål?” Sporde jag, ”vad finns där?”

Stilen på mötet ändrade karaktär. Alberts min hårdnade, Von Träsjö tuggade tyst. Han skrev några rader på en lapp som han sköt över till mig.

”Var på den här stationen kl 10 på torsdag. Packa tungt.”

Rösten var en väsning. Jag övervägde att fråga om han inte bara kunde sagt vart vi skulle mötas, men tobaken som rann nerför hans haka sade bestämt att ”Nej, det kunde han inte.”

Då här står jag nu. I dimman. Järnvägsspåren försvinner i fjärran. Jag ser fem skuggor komma emot mig. Det här kommer bli värre innan det blir bättre…

Hur det hela går berättar jag nästa vecka.

Sent har syndaren somnat

En tom sida. I flera veckor har jag stirrat på den. Antagligen är det så att restriktionerna till slut har kommit ikapp mig, jag har helt enkelt inte träffat någon som gjort eller sagt något som jag kan skriva om. Kvinnan har varit sjuk så den vardagliga galenskapen har också legat på sparlåga. Anhanget ska vi inte prata om. Jag närde förvisso en förhoppning om att få ett uppslag när det yngsta anhanget tog sin docka och en sax in på toaletten, men det visade sig att hon fegade ur, tog ett moget beslut och klippte inte sönder sin leksak. Vad har jag gjort för att förtjäna ett sådant barn undrar jag spontant?

Von Träsjö har varit sällsynt tyst från sin bunker i norr. Han planerar antagligen något stort men jag kan ju inte sitta här och spekulera vad det kommer bli, eller kan jag det? Högst antagligen men det är lite som att läsa manus till en pjäs man gärna vill se, varför sabba en bra story innan den händer?

Jag vet vad ni tänker nu. Kjellberg, ditt förbannade geni, nog måste du kunna dikta ihop en rolig text ur ditt eget sinne?

Månne har ni rätt, det skulle jag kunnat göra. Om inte min avfattningsförmåga blivit nednött i den grottekvarn som är akademisk text. Att läsa den, att skriva den. Om ord vore vatten skulle akademiska texter vara Döda dalen en kall dag i juni när inte snön faller. En plötslig förståelse för alla diktaturer som radat upp intelligentian med ögonbindel mot en mur när de tagit makten. Det är inte mord, det är hämnd.

Okej, det kanske är att dra det hela lite för långt, men allvarligt talat. Man måste inte vara tråkig bara för man är klok och man är definitivt inte klok bara för att man är tråkig.

Så detta blir då min ursäkt till er som väntar på att få blåsa ut lite luft genom näsan i stilla munterhet när ni läser detta på mobilen på väg till arbetet eller skolan, förlåt för att ni fått genomlida min kreativa bankrutt. Det är även mitt löfte om bot och bättring och en återgång till ljuvare tider med de vanliga uppdateringarna på måndagar och onsdagar. Det är iallafall vad jag förutsatt mig, men jag har ofta lovat bot och bättring hos tandläkaren men tro fan att jag glömmer tandtråden lite väl ofta för att infria det löftet.

Lappfrosseri

Som skribent gör jag alltid lite noteringar när jag stöter på något som kan vara värt att skriva om. En kort rad bara så jag ska komma ihåg vad det var jag tänkte. Ibland dröjer det innan jag återvänder till mina lappar.

Ibland så länge att jag glömt vad de hade att göra med något alls. Då måste de rensas. Så jag bjuder er mina vänner att följa med när jag rensar bland mina minneslappar.

”Turkler. Travelmixx.”

”Pragmatisk. Ödmjuk.”

”Revidera bibeln, hur mycket?”

”Kapitel 3”

”13 000 kr”

”Unsplash”

”Blanda snabbkaffe med mjölk”

”Ernest Charles”

”508”

”Volymmässig skillnad i snormängd för män och kvinnor?”

”Jag såg på SM och Sverige kom 4!”

”Deathlockdrum”

Jag vet inte hur ni andra känner men jag placerar den här jäveln under dikter tror jag.

Throwback Wednesday: Poesihörnan

Throwback är fanimig det mest fantastiska konceptet på internet. Det ger en licens att bokstavligt vila på gamla meriter när skola/arbete/livet hopar sig i för stora högar. Om ni sätter en pistol mot Kvinnans panna och ber mig förklara varför detta ämne och varför på vers så skulle jag absolut inte kunna svara på det. För humorn, skulle jag kunna tro.

Detta är alltså ett inlägg som först lades upp på Roslagspress den 27 september 2017.

Poesihörnan

Jag tänker inte sträcka på de kreativa musklerna så hårt idag, utan ge er en stundens inblick så att säga.

Detta är för att jag kan, för att jag vill och för att ni, på ett eller annat sätt, förtjänar det.

roslagspress.wordpress.com rubber ducky

Du lilla gula anka som jag aldrig ägt, ditt varande har jag övervägt.

Tusentals ungar har vid baddags dig som krav, men säg mig lilla gula anka,
vad fan är du gjord av?

Vilken sociopat fick tanken i sitt sinne,
när han stirrade i badbaljan,
”det borde finnas en anka därinne”?

Ursprung till form får vi nog aldrig veta,
men 1839 var det Goodyear som en process utarbeta.
Vulkaniserat gummi, det var världens grej,
De hurra och tjoa, gled ut på galej.

In på scen steg då en absurdist,
stirrade på däcken och och såg en anka, javisst!
Bäst till tuggleksak för barn och djur,
slipper bieffekter, om de har tur.

Entré då för Peter Ganine, som skulpterade en anka i 40-talets era,
tog patent och började producera.
50 miljoner fick han sålt,
gjorde mamma sin så nöjd och stolt.

Idag tävlar ankor nerför floder och ut i hav,
29,000 red med havsströmmarna när ett skepp gick i kvav.
Fortfarande i norr bland mörkan is,
där ligger och väntar de som infrusen syfilis.

Då och då poppar de upp, i Newfoundlad senast,
Greenpeace säger att de borde städas genast.
I Sydney står världens största gula fjäderfä,
på 600 kilo så ligger man i lä.

Meningen med denna vers kanske ni finner skrattretande
men jag har just tvingat på er lite värdelöst vetande.

Vi syns
/Kjellberg

Lustig bonusfakta är att jag nog aldrig forskat om ett inlägg så mycket som till den här löjliga dikten. Det flyter faktiskt omkring runt 29.000 badleksaker i haven efter att ett skepp som fraktade dem förliste, dock är inte alla ankor. Jätteankan i Sidney har dock blivit internationell och guppar runt lite varstans. 2019 var den i Hongkongs hamn. Så är det, världen förändras.

Skrivkramp och pingviner

När jag har svårt att komma på något att skriva om brukar jag snegla åt Kvinnans håll. Likt en arbetare på Springfields kärnkraftverk som hänger utanför Homers kontor spanar jag.

”Be very quit everybody, she is a about to do something stupid.”

Ibland uteblir dock dylikt beteende från henne och jag får vända mig till Anhanget, mitt alldeles egna lilla zoo som varje dag skiftar mellan babianer och graciösa kattdjur. Oftast kan jag räkna med babianfasoner och ett gott skratt.

Men om jag även där går bet får jag faktiskt fundera ut något roligt att delge er andra såhär på måndagsmorgonen. Jag ögnar igenom både mainstream- och alternativmedia, vilka tyvärr båda har tagit en sväng mot det överväldigande deprimerande ju längre tiden går. När deadline då närmar sig och kaffet får en karaktär av blodsmak från en stresstuggad underläpp kapitulerar jag.

Jag öppnar Google (aldrig Bing eller Ask) och skriver in ”knäppa nyheter” eller dylikt. Det var så jag lärde mig att man kan bli hög på pingvinbajs. Det är ofta fekala objekt som dyker upp när man googlar. Nästan alltid rör det djurriket, som ni ju vet att jag har en liten avig inställning till numera.

Men det måste vara en särskild sorts pingvin, kungspingvin. Och man blir inte hög som av te.x. marijuana utan mer som av lustgas. Fast inte sådär som i filmer när man skrattar läppen av sig utan som hos tandläkaren där man mår illa och får ont i huvudet.

Det är alltså inte värt att tigga till sig finansiering av Köpenhamns Universitet för att åka till Sydgeorgien för att sitta på en hög med pingvinskit i -30 med orkanvindar bara för rusets skull.

Och förresten ska man inte resa så förbannat i dessa tider. Och måste man resa så är ett pingvinbajsrus inte ett giltigt skäl.