Sent har syndaren somnat

En tom sida. I flera veckor har jag stirrat på den. Antagligen är det så att restriktionerna till slut har kommit ikapp mig, jag har helt enkelt inte träffat någon som gjort eller sagt något som jag kan skriva om. Kvinnan har varit sjuk så den vardagliga galenskapen har också legat på sparlåga. Anhanget ska vi inte prata om. Jag närde förvisso en förhoppning om att få ett uppslag när det yngsta anhanget tog sin docka och en sax in på toaletten, men det visade sig att hon fegade ur, tog ett moget beslut och klippte inte sönder sin leksak. Vad har jag gjort för att förtjäna ett sådant barn undrar jag spontant?

Von Träsjö har varit sällsynt tyst från sin bunker i norr. Han planerar antagligen något stort men jag kan ju inte sitta här och spekulera vad det kommer bli, eller kan jag det? Högst antagligen men det är lite som att läsa manus till en pjäs man gärna vill se, varför sabba en bra story innan den händer?

Jag vet vad ni tänker nu. Kjellberg, ditt förbannade geni, nog måste du kunna dikta ihop en rolig text ur ditt eget sinne?

Månne har ni rätt, det skulle jag kunnat göra. Om inte min avfattningsförmåga blivit nednött i den grottekvarn som är akademisk text. Att läsa den, att skriva den. Om ord vore vatten skulle akademiska texter vara Döda dalen en kall dag i juni när inte snön faller. En plötslig förståelse för alla diktaturer som radat upp intelligentian med ögonbindel mot en mur när de tagit makten. Det är inte mord, det är hämnd.

Okej, det kanske är att dra det hela lite för långt, men allvarligt talat. Man måste inte vara tråkig bara för man är klok och man är definitivt inte klok bara för att man är tråkig.

Så detta blir då min ursäkt till er som väntar på att få blåsa ut lite luft genom näsan i stilla munterhet när ni läser detta på mobilen på väg till arbetet eller skolan, förlåt för att ni fått genomlida min kreativa bankrutt. Det är även mitt löfte om bot och bättring och en återgång till ljuvare tider med de vanliga uppdateringarna på måndagar och onsdagar. Det är iallafall vad jag förutsatt mig, men jag har ofta lovat bot och bättring hos tandläkaren men tro fan att jag glömmer tandtråden lite väl ofta för att infria det löftet.

Det Analoga Arkivet 1: Någon form av övning

Jag städar av och till, röjer ut gammal skit för att få plats med ny skit så att säga. Då och då stöter jag på någon gammal skoluppgift eller anteckning som jag läser igenom, ryser av och sedan förpassar till papperskorgen. Men det slog mig nu att när jag ändå har den här bloggen så varför ska jag ensam lida? Varför ska bara jag stå ut med mitt gamla förvirrade svammel och inte ni?

Vad gör er så speciella? Svaret är ”inget” och därför inrättar jag nu en ny kategori här på Kuriosumet:

Det Analoga Arkivet!

Det Analoga Arkivet kommer öppnas när och om jag hittar någon gammal text jag skrivit i något förråd eller låda som jag, av en eller annan anledning, tycker ni borde plågas med. Först ut är denna text som jag tror är från en övning på yrkeshögskolan, så fortfarsnde relativt färsk. Som en koskit i hagen. Mycket nöje:

Vem fan stortjuter i pendeltågsvagnen? Och varför denna reklam? Det är för tusan reklam i skoluppgifterna!

Gamla fina hus med fult innehåll, nytt fult hus med kunskap. En hel stadsdel plågad och förpestad. Av vad? Nalle Puh!

Skriva till förmån för ord, ordbajsa, finns det ett engelskt ord för det?

Snart blir Palme skjuten igen. Konstig mångubbe som jagar en häxas dekollatage. Inga vårtor men säkert löss, kan inte sova vid tanken på löss, trots att jag inte har något hår.dekolletage

En hel hord med kråkfötter, lycka till att tyda det du, Napoleon!

Undrar stilla varför tvätten aldrig blir klar, börjar få slut på t-shirts. Dock tycks Anhanget alltid ha leggings, jag anar diskriminering. Ungefär som att få den enda stolen utan mjuk rygg. Snuset snart slut, för jävligt att ens laster ska lida för konjukturens skull.

Blomsterspråk kanske? Åh, du sol gula med bister min, flankerad av motsats som jag misstänker släpper väder.

Det gick sådär, för vulgär. Men lite snusk rensar magen och då lär motparten behöva rejält med snusk för det luktar fan inte blomsterspråk.

En kvart borde vara lite långt långt för den här övningen, kunde ha klarat mig med 10 minuter, nu går det åt en massa papper, Greta förbannad.

Stickande smärta i vänster tumme, avliva patienten. Faber-Castell gör bra pännvässare.

Ge fan i att nysa när jag skriver, edukatörsfascist! Gå, gå och rota i dina egna fickor! Här har du inget mer att hämta!

Throwback Wednesday: Poesihörnan

Throwback är fanimig det mest fantastiska konceptet på internet. Det ger en licens att bokstavligt vila på gamla meriter när skola/arbete/livet hopar sig i för stora högar. Om ni sätter en pistol mot Kvinnans panna och ber mig förklara varför detta ämne och varför på vers så skulle jag absolut inte kunna svara på det. För humorn, skulle jag kunna tro.

Detta är alltså ett inlägg som först lades upp på Roslagspress den 27 september 2017.

Poesihörnan

Jag tänker inte sträcka på de kreativa musklerna så hårt idag, utan ge er en stundens inblick så att säga.

Detta är för att jag kan, för att jag vill och för att ni, på ett eller annat sätt, förtjänar det.

roslagspress.wordpress.com rubber ducky

Du lilla gula anka som jag aldrig ägt, ditt varande har jag övervägt.

Tusentals ungar har vid baddags dig som krav, men säg mig lilla gula anka,
vad fan är du gjord av?

Vilken sociopat fick tanken i sitt sinne,
när han stirrade i badbaljan,
”det borde finnas en anka därinne”?

Ursprung till form får vi nog aldrig veta,
men 1839 var det Goodyear som en process utarbeta.
Vulkaniserat gummi, det var världens grej,
De hurra och tjoa, gled ut på galej.

In på scen steg då en absurdist,
stirrade på däcken och och såg en anka, javisst!
Bäst till tuggleksak för barn och djur,
slipper bieffekter, om de har tur.

Entré då för Peter Ganine, som skulpterade en anka i 40-talets era,
tog patent och började producera.
50 miljoner fick han sålt,
gjorde mamma sin så nöjd och stolt.

Idag tävlar ankor nerför floder och ut i hav,
29,000 red med havsströmmarna när ett skepp gick i kvav.
Fortfarande i norr bland mörkan is,
där ligger och väntar de som infrusen syfilis.

Då och då poppar de upp, i Newfoundlad senast,
Greenpeace säger att de borde städas genast.
I Sydney står världens största gula fjäderfä,
på 600 kilo så ligger man i lä.

Meningen med denna vers kanske ni finner skrattretande
men jag har just tvingat på er lite värdelöst vetande.

Vi syns
/Kjellberg

Lustig bonusfakta är att jag nog aldrig forskat om ett inlägg så mycket som till den här löjliga dikten. Det flyter faktiskt omkring runt 29.000 badleksaker i haven efter att ett skepp som fraktade dem förliste, dock är inte alla ankor. Jätteankan i Sidney har dock blivit internationell och guppar runt lite varstans. 2019 var den i Hongkongs hamn. Så är det, världen förändras.

Två ord och en förkortning

Det är jag igen. På tal om kanelbullens dag observerade jag något under gårdagen i samband med införskaffandet av kanelkryddat sötbröd.

Denna lilla skylt

Mer specifikt denna improviserade ändring.

Det är ju en fantastisk liten historia vi ser skriven i två ord och en förkortning! Kan ni inte se en stackars serviceanställd som med trött och tröstlös hand krafsar ner ändringen på skylten efter det tvåhundratrettionde skämtet om ”Förpackning? Gäller det hela korgen då? Hö hö!”

Alternativt hur både butikschefen och en anställd härsket hackar in PER BULLE och stoiskt håller sig från att lägga till tretton utropstecken sedan en kund med allt för liten hjärnkapacitet bråkat i en halvtimme om att ”det faktiskt STÅR per förpackning, och då gäller det väl HELA korgen?”

Med två ord och en förkortning kan många och långa berättelser skapas om man tänker för mycket på saker och ting, och lättare blir det om man har tillgång till en grafolog. Det har jag inte för av de två jag känner till är en död sedan 1956 och den andra är Hans Scheike (som också är död men vi kan inte hänga upp oss på detaljer).

Gideon Reik 1: Spindlar och en flykt

Fallen London och alla dess platser och mystiska varelser är skapade av Alexis Kennedy och ägs av Failbetter Games. Det är deras värld, Gideon Reik bara lever där, än så länge.


Det var inte här jag tänkte mig att hamna, när den odöde baronen bad mig ordna hans begravning, upphängd i ett nät, omgiven av sorgespindlar som väntar på min medvetslöshet så de kan lägga ägg i mina ögon.

Ni kanske undrar vem jag är? Gideon Reik, till er tjänst. Författare och nykomling till Fallna London. Vad jag gjorde innan jag anlände till den största staden i det Undre?

Er gissning är så god som min. Det första jag minns är kedjor runt mina händer och den dystra, om än spektakulära, utsikten från New Newgatefängelset. Det andra är min fångvaktare, han (hon? Den? Jag är ärligt talat inte säker på att det var en människa) var inte ovänlig men höll inte av mig tillräckligt för att låsa upp min cell.

Jag kopplade på min inte oansenliga charm, vilket efter några veckor gjorde att jag förärades med en gaffel att äta mina måltider med. Obetydligt framsteg kanske ni, kära läsare, tycker och för någon annan kanske det hade varit så.

För mig, som har en stor förkärlek till frihet och avsaknaden av bojor, var den min väg till friheten. Under tre dagar attackerade jag murbruket runt gallerfönstret på ett, jag får erkänna, maniskt sätt. Och så, den förlösande känslan när gaffeln gick sönder, gallret ramlade ur sitt fäste och den nu mycket ilskne fångvaktarens vredgade skri när jag samlade det lilla mod jag hade för att kasta mig ner i den mörka zjön under den enorma stalaktiten som utgör New Newgate.

Zjön var kall och och nedslaget hade gjort mig vimmelkantig, men jag simmade med en viljestyrka jag inte trodde jag hade mot Londons lampor med en tyst bön till Salt att jag inte skulle stöta på ett särskilt järvt exemplar av de Drunknade. Salt hör bön eller dårar har tur, men jag nådde en kaj och kravlade mig upp. Zjömän och andra besökare till hamnen såg på mig i mina fångkläder och kedjor, men ingen gjorde några försök att hejda mig. Jag var inte det konstigaste de sett ens den senaste timmen.

Jag höll mig till skuggorna, en lätt men dumdristig strategi i det Undre. Jag lyckades få av mig mina bojor och lyckades sälja både dem och mina fångkläder till en gatuhandlare. Jag behöll min mask, dels som ett minne från tiden i fängelset, dels för att möjligheten att dölja sitt ansikte är värd mycket häromkring. Dölja saker var min fokus just nu och i Spitelfields, eller kort och gott Spite, gick det mycket bra att på kort tid plocka ihop det nödvändigaste från obevakade bakgårdar och öppna fönster.

Klädd på ett inte anskrämligt sätt drev jag runt på gatorna för att planera mitt nästa drag, hur skulle jag hålla mig vid liv?

Sorgespindlarna rör sig, jag känner deras mindre exemplar krypa runt på mig. Kan detta vara slutet?

Skrivstuga 6 -Reboot

Jag tyckte inte om nummer 6.

Övning nummer 6 var ett hatbrev. Skriv ett brev till någon eller något du hatar, och när du är klar så bränner du det.

Så det gjorde jag, men som barn av teknikåldern höll jag mig från att sätta fyr på hela datorn och nöjde mig med att läsa igenom det och klicka på ”delete”.

Att skriva sina känslor och sedan ”bränna” dem är en konstig övning. En vanlig övning i diverse ”bli bättre på att skriva”-kurser, men vad gör det egentligen? Ger oss tillfällig katarsis? Man skulle kunna se över sina åsikter och kanske komma till någon insikt om sina känslor, om man då inte tryckt på ”delete” innan.

Det är just det där med att förstöra något man skrivit, även om det är högst personligt och man inte vill att någon ska läsa det borde man själv behålla texten, ta fram den efter några månader och se om man är samma person som skrev brevet.

Men vad vet jag, man ska nog inte lyssna för mycket på en man som skrev ett långt hatbrev till plättar.

Skrivstuga 5 – Hämnden

Dagens övning är kort. Det vet jag för de skriver det i övningstexten. ”Se dig omkring och välj ut fem saker i din omgivning, skriv sedan en KORT text som innehåller alla fem sakerna.” Ja, ordet KORT är skrivet med stora, förbjudande bokstäver så vi verkligen ska förstå att vi inte ska knacka ut en novell eller roman såhär en söndagseftermiddag.

Vad som valdes ut: TV, katt, öl, snus, hatt.

Så utan större pompa och ståt ger jag er den KORTA texten Latzanalysen

Där på TV, en katt som valsar omkring oförstående medan människor upprepar ordet Latz. Det är reklam, naturligtvis, som om någon seriös filmskapare skulle göra något liknande om det inte var reklam. Det var vad jag tänkte när jag satt där med min öl och mitt snus, stirrandes med en sorts desperation på skärmen framför mig. Jag sökte kanske efter mening eller bara en förströelse min överambitiösa hjärna inte skulle analysera sönder, helt förgäves visade det sig. Jag vet inte om jag är klok, dum eller allmänt olycklig, men lik förbannat var det bara att ta sin hatt och gå till jobbet nästa dag.

Kanske inte den mest lyckade texten i universum men alla texter är viktiga att skriva, om än inte särskilt nödvändiga. Jag förstår den här övningen, du underlättar för din egen kreativitet genom att observera din omgivning. Du tar inspiration från vardagliga ting och människor vilket kan hjälpa dig över även den tuffaste av skrivkramper.

Eller så skriver du om en jävla kattmatsreklam.

Skrivstuga 3 – Återkomsten

Det är en märklig övning, att skriva något så kort man kan. Världens kortaste historia ”Det var en gång och den var sandad.” Lite skojfrisk men efter första gången man hört den fallerar den. Dagens övning, att skriva en skräckhistoria med bara tio ord faller enligt mig kort, skräck måste komma från läsaren. Obehaget måste byggas upp under lång tid innan blodet isar sig på rätt sätt.

Har man tio ord på sig blir det som ett litterärt ”jump scare”, kanske kommer någon bli rädd första gången, kanske kommer de känna någon obehagskänsla OM de tänker på konceptet. Men nästföljande gång kommer de ha sett scenen förr, reaktion uteblir, men det är iallafall gjort.

Skräckhistorien ”Återkomsten”

Han kom tillbaka. Världen dog. Vi lever kvar, vandrande döda.

Mycket nöje.

Skrivstuga 2 – 5,7,5 vågade livet

Jag avskyr Haiku.

Inte för att jag har något särskilt emot det japanska versmåttet eller för att jag inte tycker flera av dem är vackra. Jag avskyr dem för att jag är totalt värdelös på att räkna stavelser.

Så har det alltid vari, jag måste tänka efter vad som är ett verb och ett adjektiv om någon frågar mig men skriva en vettig(-isch) text är inga problem.

Lite som att köra bil, jag kör bra men be mig förklara allt man ska tänka på i trafiken så kan jag inte sätta ord på det utan att tänka efter.

”Hyss är inget man hittar på, di bare blir” som Emil sa.

Nå, till dagens övning som var just att skriva en förenklad haiku på svenska. Jag ska villigt erkänna att jag fick ta hjälp av en kamrat för att få till den, men ingen skam i det. När man skriver måste man alltid ha hjälp med korrekturläsning, feedback och med lite tur får man även glada tillrop.

Här är min titellösa haiku:

Sitter i baren

Här köper man sig lycka

Jag går tidigt hem.

Och jag antar att det kommer dröja ett tag innan man har möjligheten att gå tidigt hem från baren även under sommaren.