Semestervalet signeras värst med utebliven vanprydning

”Kept you waiting, huh?” som de brukar säga, i alla fall de som pratar engelska och av dem har jag inte empiriska data av hur många som sagt meningen ovan. Men någon engelsktalande har sagt det någon gång och der har jag ju faktiskt gjort, låtit er vänta alltså.

Det har varit lite skralt med nya inlägg under en tid och det har sina skäl. Först och främst har jag haft semester. De där få veckorna per år när man får återhämta sig från den nödvändiga ondskan av resten av året, hämta kraft för att kunna gå hårt ut i månadskiftet augusti/september och säga i fikarummet att man måste ha semester efter semestern, höhö*.

Därför är det bra med en blogg, den är världens minst auktoritära arbetsgivare.
”Men du, ska du inte skriva något? Det var ganska länge sedan så det kanske vore….Okej, det var inget.”

Jag tänkte börja skriva igen veckorna innan valet, men då såg jag alla valaffischer och blev deprimerad. En kulturogärning hade begåtts! Och det vet man ju från diverse kultursidor (vilka nog kan vara lite jäviga) att den som begår kulturogärningar är inget att rösta på.

Inte en enda partiledare log med hela munnen. Ingen visade gaddarna och inbjöd till den kreativa kulturhändelse som är vanställning av valaffischer.

Visst, man kunde ju rita annat men hur ska man våga sig ut på ett stormande hav utan en säker hamn? Vad är ett hakkors i pannan utan glugg? Var finns konsten i djävulshorn utan glugg? Om man, på en miljöpartist säg, ritar dit en joint, var skall den vila om inte i en redigt tilltagen tandglugg?!

En socialdemokratisk lokalpolitiker bjöd förvisso på några tandrader, men en tandrad, photoshoppad och blekt på privatklinik, ger ingen tröst i ett hav av ihopknipna läppar. Liberalernas Johan Pehrson bjöd i och för sig på något halvhjärtat ”jag har bitit av godisklubban och stoppat in den under läppen”-flin, men för vanställningsändamål dög det inte alls.

Förstår ni då, go’ vänner, att efter en sommar där man grundat en ny religion, administrerat all administration, avbokat Gotlandsresor och funderat på att på allvar mörda större delen av Disneys röstskådespelare sedan man efter 5 timmsrs bilfärd fått veta att Anhanget sov när låtarna spelade på repat om och om igen, att man efter en sådan sommar, när man får detta uppbrott från traditionen och allt vad liten glädje man kan få från detta spektakel bortslitet från sina händer, förstår ni då att man tar semester någon vecka extra?

Och bloggen är fin, den säger bara ”Men….eh….okej”.

*”Höhö” behöver inte utstötas och gör heller ofta inte det, däremot är det underförstått att ett ”höhö” följer dylika meningar

Ledighetsmat

Att ha Anhanget hemma en hel sommar är en utmaning, även om man själv lyckas pussla ihop sin ledighet med Kvinnans dito. Det mesta har avhjälpts med Anhangets ökande ålder men vid vissa tidpunkter behöver de en närvarande fadersfigur. Detta infaller vid lunch och middagstid, övrig tid är fadersfiguren ganska överflödig och får ägna sig åt den gamla pappa-traditionen ”se till att ungarna inte tar livet av sig själva/varandra”. Men det var ju det här med käket.

Jag är inte så glad i att laga mat. Jag äter den gärna och då i väl tilltagna portioner, men själva tillverkningsprocessen lämnar mig kall. Men denna sommar visste jag att jag skulle vara den principiella utfodraren då mitt feriearbete startade långt senare, så jag tänkte att nu, nu skulle vi lägga in högsta föräldraväxeln, INGEN på familjeliv.se skulle kunna klaga på de kulinariska alternativen som presenterades i det Kjellbergska hemmet!

Här skulle allt göras från bas, Anhanget skulle inkluderas, menyer skulle tas fram gemensamt och det skulle vara så helylle att man kunde spy. Jag och damerna satte oss ned för att skapa vårt matschema för de närmaste veckorna. Vi snackade soppor, köttfärssåser, pannkakor och kötträtter till helgen. Vi var totalt synkade, en härlig känsla av gemenskap i familjen. Tillsammans åkte vi och handlade. Tillsammans stuvade vi undan allt när vi kom hem så lägenheten fortfarande såg ut som en lägenhet istället för ett varulager.

Jag medger att det blev lite osynkat vid själva lagandet av maten, då den äldre tydligen hade något championat på SSO att köra och den yngre helt sonika vandrade iväg från köket (jag hittade henne senare lekandes ute på gården så som ansvarstagande förälder förklarade jag för henne och hennes kompisar att om de drog ett sådant stunt igen kunde de GLÖMMA att ha anställning kvar och jag sket fullständigt i om de drog in facket. I Kjellbergs kök jobbar man på arbetstid!). Men i slutändan fick jag till ett skönt finlir med ett Middag-Rester till lunch-Middag-uppställning för resten av sommaren.

Tills igår.

”Pappa, Jag tänkte på en grej,” säger det större Anhanget och jag tror det ska komma en förfrågan om hurvida godis kunde vara förhandlingsbart även om lördagen redan kommit och gått, jag har fel.

”Istället för rester, skulle vi inte kunna äta Gorbys till lunch?”

Gorbys.

Låt mig klargöra att jag inte har något emot Gorbys eller piroger överlag. Käkar man varmkorv kan man inte vara grinig om vad saker innehåller. Men jag minns att jag som barn fick Gorbys när föräldrarna jobbade sent eller var borta någon helg, och vad jag minns blev det jävligt dålig stämning på något föräldramöte när detta uppdagades. Låt mig skriva det igen; JAG led inte av detta, utan det var några skitnödiga föräldrar som tyckte jag BORDE lidit av det.

Jag stirrar på min dotter.

”Du vill alltså att jag ger dig söndermald kotarm i lite bröd hellre än resterna från pastagratängen igår?”

”Ja, precis. Jag kan värma den själv när jag blir hungrig också!” Lite stressande ord från flickan som brände ned en hel plastslev i köttbullarna sist hon lagade mat, men blixten slår ju inte ned två gånger på samma plats tänker jag. Jag tänker också på vad andra föräldrar ska säga.

”Hemsk förälder, låter barnen leva på mikromat.”

”Jamenalltså..eh..bara den här lunchen, resten av sommaren har jag lagat mat på riktigt, jag lovar!”

De stirrar misstroget på mig samtidigt som de knappar in numret till socialen.

Men jag tänker också att de föräldrarna kan ta sig i häcken, att jag slipper fixa käk åtminstone en dag och att dottern omöjligt kan få en mikro att explodera med en Gorbys så varför inte? Ro infinner sig när flickan framför mig nöjt lägger ned två Gorbyspaket i kundvagnen. Sedan hör jag, från riktning av glassfrysen där den yngre dottern stått och drömt om en frusen kombination av grädde, färgämnen och socker, ett illvrål.

”JAAAAAAG TYYYYYYCKER IIIIIIIIIINTE OM DUMMA GORBYYYYYS!”

Och cirkusen rullar på, hela sommaren, varje år.

Pannkakor, öl och att kissa offentligt

När hösten tränger sig på med sin vackra lövskrud och kalla andedräkt tänker jag, vissa kyliga morgnar, tillbaka på sommaren. Men då 2020 års sommar inte var särskilt fantastisk hoppar jag helst tillbaka 2019.

Vi skickade vår vana trogen vårt äldsta anhang till sin lilla fritidskult på ridskolan så i iallafall en vecka var hon helt nöjd med livet. Värre var det med vår minsta.

Då hon vid tillfället var väldigt hobbybefriad hade hon citat ”trååååååååkigt” slut citat. Så som varande fantastisk och tålmodig far tog jag då med henne till Skansen för några timmars förströelse. Skansenakvariet, med sina karatefajtandes leguaner och lata boa constrictor, var en given hit. Efter det lilla äventyret var jag noga med att undvika Galejan, de där nedgågna karusellerna ger mig stora skälvan, och förde in barnets uppmärksamhet på en minst lika rolig rulltrappa som, med lite apostlahästhjälp, tog oss till Bollnästorget. Jag lockade henne med pannkakor och själv tog jag mig en öl i sommarsolen. Avundsjukan i fäderna som gjort det taktiska misstaget att ta med sina fruar var påtaglig.

Faktiskt meningsutbyte Skansen, 2019:

”Ja, fan. Om man skulle ta sig en öl ändå?

”NEJ, vi ska ju gå och titta på stugorna nu!”

”Ja just ja…*suck*”

Jag och det minsta anhanget njöt i solen.

Vi fortsatte vår utflykt med sedvanliga älgar, uvar, sälar och björnar. Och sedan kom vi till visenterna, det är här historien egentligen börjar.

En dam som såg lite trött ut och själv skulle behövt en öl, men istället fått en Skansenuniform, stod och förklarade för en grupp barn att här var minsann mamma visent med sina två kalvar, som hade överlevt mot alla odds och därför var Skansen väldigt glada att de nu kunde vara ute och njuta av den fina sommaren.

Anhanget lyssnade storögt och, på barns vis, trängde sig fram ända till staketet för att försöka se så mycket som möjligt.

Precis när hon kommer fram börjar mamma visent kissa. Kissa på ett sätt som bara kreatur kan, anhangets ögon blir ännu större av denna veritabla fors av visentkiss.

Det är här i berättelsen som mamma visents ena avkomma går fram, pressar mulen mot sin mammas bakdel och börjar lapa i sig urin för fulla muggar. Anhanget tittar på detta, tittar på mig, på den trötta damen i Skansenuniform och sedan tillbaka på den kissdrickande visentkalven. Ögonstatus: på väg ut genom sina hålor.

Damen i Skansenuniform förklarar att det är naturligt och ett sätt för avkomman att lära känna sin mammas lukt.

Tänk om det vore samma för människor? Snacka om att ”amma offentligt”-debatten skulle hamna i lä.

Man sitter på ett barnvagnsfik, och plötsligt höjer en mamma kjolen och kissar på sitt barn. ”Vadå? Det är naturligt och ett sätt att knyta an!”

Jag är för offentlig amning, eller snarare bryr jag mig inte så mycket om en bebis nannar tutte vid bordet bredvid, men jag kan faktiskt se mig vara för inskränkning för vissa friheter om ovan skulle vara fallet…