Morgonens konflikter

En konflikt börjar med attack och motattack, men sedan fotsätter den i motattack efter motattack efter motattack. Om det är Isreal och Palestina eller de illegala grupperingarna här i Svedala spelar ingen roll, det rättfärdigas alltid med ”för att de gjorde det mot oss”. Vem attackerade först? Det finns det lika många versioner om som sidor inblandade.

Men i det Kjellbergska hemmet hävdar jag bestämt att det var Anhanget som attackerade först, så fort de kom in i våra liv började aggressionerna. Naturligtvis fanns det förevändningar, bortförklaringar till attacker med soniska vapen som ni inte kan övertyga mig inte är någon form av krigsbrott.

”Små barn behöver äta på natten också”, ”hon hade säkert bara en mardröm” och min personliga favorit ”hon har bara skitit på sig*”.

Så fortsatte det, natt efter natt, år efter år. Jag medger att de sket på sig mindre ju äldre de blev och i modern tid händer det knappt alls. Men de soniska attackerna fortsatte i olika form.

Kan ni då klandra oss, mig och Kvinnan, för att med viss skadeglädje börja väcka våra barn om morgonen? Även vi har ursäkter, små svepskäl.

”Det är skola idag”, ”man måste ha lite rutiner även på helgen”, ”går du inte upp nu får du ingen äggröra”.

Skillnaden är att våra svepskäl är legitima emedan Anhangets bortförklaringar är ren lögn.

Och jag erkänner, mina metoder kanske inte var helt regelrätta. Kanske gick jag över någon gräns när jag smög in i Anhangets rum, vrålade ett ‘God morgon!” och slog på Frukostklubben på högsta volym på mobilen? Kanske jag inte skulle ha lagt en av vatten indränkt hand på axeln till en sovande 11-åring en lördag i december? Jag säger som alla andra i en konflikt.

De gjorde det mot mig först, jag är berättigad till motattack.

*Faktiskt citat av Kvinnan en särdels trött kväll i konfliktens begynnelse.

Jämnställd meningslöshet

Thomas Järvheden har några rader i sin ståuppshow Vuxenkruxet som går ut på att det mest meningslösa som finns är en partner som inte har körkort och dessutom är nykterist så den andre inte får dricka på parmiddagar till absolut ingen nytta.

Järvheden påstår att han försökt komma på något mer meningslöst men misslyckats, inte ens en svinkåt nunna kommer nära det poänglösa i en körkortslös nykterist.

Där Järvheden misslyckas, där lyckas jag. Skälet är Kvinnan.

När Kvinnan och Anhanget går upp, då sover jag. Jag föredrar att rulla upp precis så jag har tid att göra morgonbestyr, klä på mig och springa iväg till skola/praktik, men ibland jobbar hon natt och det är självklart att jag går upp och piskar iväg barnen till skolan när Kvinnan jobbat natt. För man delar på arbetsuppgifterna i ett förhållande!

Men!

När jag går upp med barnen är Kvinnan uppe också, antingen springer hon runt och plockar ihop saker eller så ligger hon i sängen och skriker ut instruktioner.

Vad fan. Om hon ändå ska vara vaken kan ju jag lika gärna sova? Om jag ändå inte är betrodd kan väl jag ligga där i sängen inrullad i ett täcke som en fet wienerbulle, eller?

Nej, säger Kvinnan, jag har ju jobbat natt.

Så jag framlägger till allmän bedömning att Thomas Järvheden hade fel. Det finns något mer meningslöst än en nykterist utan körkort till partner.

Det är Kvinnan, som trots utlovad sovmorgon går upp och då ändå inte låter mig sova.

Roliga fakta: När man söker på”Sleep Disorder” på wordpress fria fotografier kommer det upp bilder på bebisar. Det tyckte jag var oerhört roligt.

Minne och nutid

Jag drar mig till minnes en kamrat från mitt tonårs dagar. Vi satt hemma hos hans äldre bror, snackade skit och drack öl. På något konstigt sätt kom en tequilaflaska fram och på ännu konstigare sätt blev den tom, vi misstänkte utomjordingar.

Sömn inföll kort efter, säkert också utomjordingarnas fel, och som vilken tonåring som helst hade jag inga sviter från kvällen före annat än lite törst och ett omåttligt sug efter en pizza. Jag tände en cigarett och stod lite sådär hollywoodcoolt hukad under den av rök gulnade köksfläkten när vår värd kom in, svepte en kanna vatten, bad om en cigarett och proklamerade att vi borde gå och köpa en pizza.

Det var först efter att detta avhandlats som vi blev lite fundersamma. Samtliga sängar, soffor och luftmadrasser minus min och hans innehöll en sovande ungdom men kamraten jag nämnde i början fanns ingenstans. Vi började fundera om han hade dragit hem till sitt under gårdagen och vi inte märkt något? Sedan kom vi ihåg att vi bodde i Rimbo och kommunikationerna klockan 3 på natten var precis som man kunde förvänta sig. Hade han då promenerat den långa vägen? Nej, för lat. Död i snödriva? Nä, det var juli.

Vi skulle ge oss ut för att leta (och köpa pizza) när vi plötsligt hittade karln. Det visade sig att han inte fått någon sovplats och i ren vrede hade han lagt sig under jackorna i hallen, med en sko som huvudkudde. Så där låg han hoptryckt i den lilla alkoven som generöst kunde kallas hall, med knäna uppe vid hakan, vilandes på en känga. Vi skrattade lite både över humorn i det hela och av lättnad att det inte varit något värre. Efter att ha petat på honom medelst svettig tonårsstrumpa vaknade han, vecklade ut sig och knäckte till sin nacke.

”Fan vad törstig jag är, har någon en cigg? Ska vi gå och ta en pizza?”

Det jag vill påskina med den här historien är att ingen förvrängningskonstnär eller magiker kan utföra en sådan komplicerad skymfning av sin kropp utan bestående men som onyktra tonåringar. Det var vad jag trodde tills jag fick barn iallafall.

För barn är banne mig rena Transformers när det kommer till sovställningar. Oj, jag ramlade visst ner mellan sängen och väggen, bör jag vakna? Nää! Bara TSCHE-CHU-CHU-CHE-TSCHE (Så skriver man sedan 2012 officiellt ljudet av en transformer som förvandlar sig, så nu vet ni det) och sova vidare med ena foten bredvid huvudet och den andra någonstans borta i köket. Vaknar pigg och utvilad.

Varför jag skriver om det här är att jag häromnatten hörde ett brak från yngsta Anhangets rum. När jag gick för att undersöka så hade hon inte bara ramlat ned från sängen. Hon hade ramlat ned från sängen, ner i i sin leksakslåda och i samma veva vält sin nattlampa över sig.

Så för att sammanfatta, där låg hon och sov trygg som i modersfamn med 35 barbiedockor som tryckte in i ländryggen, med en sådan där trådig nattlampa som huvudkudde. Jag stod där, med ögonbrynet höjt lite hollywoodcoolt, innan jag gjorde ett försök att lyfta upp henne till sin säng. DÅ vaknar hon naturligtvis. ”Hrmhhmm, kan jag få lite vatten?”.

”Vill du ha en cigg och en pizza också?” undrade jag.

”Men allvarligt!” hördes det från vardagsrummet. Kvinnan har bestämda åsikter om sådant där.

Samtal i natten

Jag: Älskling? Gumman?

Kvinnan: Mm..vad är det?

Jag: Jag kan inte sova!

Kvinnan: Nej, jag märker det. Vad tycker du jag ska göra åt saken?

Jag: Vet inte.

Kvinnan: *vänder sig bort från mig och suckar* Då tycker jag du kan vara tyst.

Jag: Du skulle ju kunna sjunga en vaggvisa för mig.

*lång tystnad*

Kvinnan: Eh…VA?!

Jag: Jo men alltså, tänk om det i alla år varit det som skulle fått mig att somna bara så *knäpper med fingrarna*. Vi har ju aldrig prövat, eller hur?

Kvinnan: Jag tänker INTE sjunga en godnattsång för dig.

Jag: Vaggvisa.

Kvinnan: Va?

Jag: Du skulle sjunga en vaggvisa, inte en godnattvisa.

Kvinnan: Jag skiter i vad du kallar det, jag sjunger inget!  Då har du skaffat fel tjej!

Jag: Men det skulle kunna vara min AV-knapp som du letat efter, tänk dig att kunna få mig att somna när du vill.

Kvinnan: *suckar djupt och sjunger*

*Låååååååång tystnad*

Jag: För det första…

Kvinnan: Käften!

Jag: För det första så…

Kvinnan: Tyst!

Jag: Tänk om jag hade en liten liten apa är ingen vaggvisa, och för det andra är det ”tänk vad alla skulle stå och gapa” som man sjunger. Folk gapar åt apan, apan gapar inte åt sig själv.

Kvinnan:Du behöver inte sova men om du inte är tyst och ligger still så slår jag dig. GODNATT!

*Tystnad i mörkret. Kvinnan vänder sig om och slår mig på axeln*

Kvinnan: Och ge fan i att snarka!

T.M.N.T – Thirty-something Mutant Ninja Turtle

Visserligen fluktuerar temperaturen mer än lovligt just nu, till vissas glädje och andras förtret. Men en sak som går åt rätt håll är dagsljuset. Det är mörkt om morgonen men ännu inte mörkt när man går hem, varför denna historia tillkom.

För ni förstår det har fallit sig så att jag går upp först på morgonen ett par veckor framöver. Ja, alltså jag vaknar inte först. Absolut inte, den tvivelaktiga äran tillfaller det äldsta Anhanget som vaknar några timmar innan hon somnar.

Men hon ligger kvar i sängen och drar sig så som sköldpaddan slår den late haren så gör den här gamla reptilens fötter nedslag på det morgonkalla golvet först.

Nästa problem är att ta sig till muggen utan att välta en hög papper, snubbla på klädhögar eller leksaker. Och för en gångs skull inte på grund av att det är ostädat utan för att vi är trångbodda. Men oavsett skäl får man, sömndrucken och jävlig, kanalisera sin inre ninja, nynna Mission Impossible signaturen och ge sig ut i mörkret.

För det mesta går det bra, och väl på toaletten bryr jag mig inte om hur högt alla skval, brzz, zkroch, pfft och dylika morgontoalettsljud låter. Det hade varit ett steg för långt i vänlighetens namn.

Och dessutom har jag inte tid. Jag måste hinna fixa kaffe innan det är dags att förena mig med mina olycksbröder och -systrar ute i världen. Kaffet muterar mig till en person som kan ta en hinderbana i mörkret, ogin väckarklocka och vad mer skit man man råka ut för en morgon när det faktiskt har börjat hålla sig mörkt.

Greven av Ljud i natten

Vi har alla små ljud när vi sover. Oavsett om det rör sig om timmerstockar, små konstiga skratt eller mystiskt mumlande, så är det är normalt och något man får leva med om man vill sova i samma rum som någon annnan.

Kvinnan har inga konstiga skratt för sig, hon mumlar inte mystiskt och drar inga timmerstockar (säger hon).

Vad hon istället gör är att hålla tal.

Varje natt där jag har oturen att somna efter henne får jag lyssna till ett orerande utan like. Jag vet inte vilken publik hon talar inför men det måste vara viktigt. För det pågår länge.

Ofta börjar hon lite lågt, ett litet ljust nynnande, antagligen för att fånga publikens uppmärksamhet. Hon låter lite som den där flygande geléblobben i Skattkammarplaneten. Det är ett personligt och intimt tal, kanske får hon varje medlem i publiken att tro att hon pratar bara med dem.

Sedan övergår det till ett nästan beklagande knarrande, dåliga nyheter, kriget går dåligt, skörden är förstörd eller något sådant. Det är även här hennes ögonbryn brukar rynkas allvarsamt.

Sedan slår handen ut! Ibland lyckas jag undvika den, ibland inte. ”Hör upp! Det jag har att säga är viktigt!” är vad hon verkar vilja förmedla. Volymen höjs i grader tills hon låter som hon var aktiv i tyskt föreningsliv på 30-talet. Något gloriöst förutspås, slutet på allt lidande och hungersnöd förkunnas och sedan slutar talet abrupt. Ofta med att hon svänger runt som för att lämna en scen, men allt som oftast slutar med att mitt täcke försvinner. Talet är slut, lämna byggnaden tack.

Det är något jag vant mig vid, som Dantés vande sig vid Mondegos hånande besök, allt medan han planerade sin hämnd. Även om jag själv verkar lida av något stockholmsyndrom och följdaktligen har jag inga hämndplaner större än att peta Kvinnan i revbenen vid väl valt tillfälle.

Talen kan jag tåla, stöld av täcke kan jag förlåta. Men entré för anhanget, specifikt det minsta anhanget som tycker att vår säng är i alla former bättre än sin egen.

Jag missunnar inte ett barn att krypa ner i sina föräldrars säng ibland. Men ni ska veta att det förändrar hela konceptet av nattliga ljud!

Det börjar som vanligt, den låga starten på talet från Kvinnan, men nu finns det en häcklare i publiken. En liten röst som svarar på var och varannat ljud. Det är som en disneyfilm där den lilla hasselmusen ute på äventyr stöter på en stor, butter grävling. Ett lågt pipande, ett mörkt brummande, en barnfot i mellangärdet och sen är det klart!

Jag går upp och dricker kaffe, de ligger kvar och konverserar, hasselmusen och grävlingen. Anhanget och Kvinnan.

Hinken med kallvatten börjar bli fylld. En dag, Mondego, en dag…