Fredag? Ack, det var allt för länge sedan!

Har ni någonsin funderat, alltså på riktigt funderat, ”sitta ned på en klippa, blicka ut över havet och sitta så stilla att måsarna landar på dig”-funderat över veckodagarna?

Måndag

Den första dagen på veckan, Månes dag, många tror att det är den värsta men så är det inte riktigt. Missförstå mig rätt, den ÄR hemsk, vämjelig, vidrig, oönskad och älskad av ingen, men däri fyller den en funktion! Måndagen finns för att signalera till ditt väsen att något börjar, och det är bara att ta tjuren vid hornen och gå framåt. Passa gärna på att låta allt gå fel redan på måndagen; missa tåget, hamna i bilkö, släng fel papper i dokumentförstöraren och slå ut fel vägg på bygget. För då har du klarat av all veckans skit redan på måndagen och kan därefter njuta av din arbetsvecka.

Tisdag

Veckans andra dag, enligt medeltida tradition en lämplig dag att starta krig på om man nu känmer för det. Men för oss i den grå massan som inte känner för att starta krig fungerar den mest som en buffert. Måndag och Tisdag är tjenis med varandra, men emedan Måndag sparkar dig i magen och snor dina lunchpengar, hjälper tisdag dig upp, ber lite tafatt om ursäkt för sin kamrat och pekar på det faktum att det går framåt, det blir lite bättre för varje dag och håller vi bara ut lite till så kommer vi till:

Onsdag

Onsdag är som helgens uppkäftige lillebror som verkligen vill göra allt ballt som storesyskonen gör, men vågar bara i mindre skala. Därav att man kan ta sig ett glas redan här, men tar man mer än 3 börjar folk titta snett på en i fikarummet. Och denna tradition tackar vi 1800-talets alla kvinnor ur det lägre samhällståndet för, ty utan pigorna hade smeknamnet lillördag aldrig kommit till! Men även om man inte firar någon lillördag (kanske sitter du i ett dragit ridhus och tittar på när anhanget rattar havremoppe som exempel taget ur luften) så är det fina med Onsdag att när du äter middag är det närmare helgen än Måndag.

Torsdag

Men först ska du förbi den här jäveln.

Den värsta på hela veckan. Den mest menlösa dagen som inte fyller någon funktion annat än att vara i vägen för helgen. Oönskad sitter den där, som en Måndags-wannabe men utan Måndagens auktoritet och finess, och vältrar sig i det faktum att den hindrat oss från att njuta helgens gunst. Fy fan för Torsdag!

Om man inte gillar ärtsoppa med pannkaka till efterätt, och det gör jag, så det är EN bra grej med Torsdagen men that’s it!

Fredag, Lördag och Söndag

Åh go vänner! Det här gänget vet vad som gäller!

Fredag är som en sådär lagom cool snubbe som fortfarande har kvar någon form av pliktkänsla, ” Nä, men vi ska väl göra klart först, skynda dig nu så har vi kul sen, och så kan vi äta något riktigt gott för att vi varit så duktiga!”.

Lördagen är bara helt på din sida. ”Vad vill du göra? Knäcka en bärs? Sova lite extra? Eller jag vet, du kan måla klart den där tavlan som du tänkte, eller inte. Du bestämmer, polarn, jag hänger bara på.”

Söndagen är till för att milt förbereda dig på en ny vecka. ” Mjaha, nu har du haft roligt väl, ähäum…men det kanske är dags att ta sig i kragen…okej då, du får sova lite till men sen så…jaha..jo du kan väl kanske få titta på film hela dagen bara du…..eh njaeeja ja du får väl äta en god söndagsmiddag också men sedan är det banne mig läggdags för du ska upp tidigt i morgon!

Och någonstans under dagen, eller dagen därpå, blir man varse om att Söndag hade rätt.

Om undantag

Naturligtvis finns det undantag, röda dagar, klämdagar, fettisdagar och dylikt som kastar om algoritmerna i standardveckan. Och visst, det finns ju andra människors sätt att se på hur en vecka är uppbyggd, vilket dessa människor gärna får.

Till saken hör dock att de har fel och jag har rätt.

Hörs nästa vecka!

Onsdagsobservationer

Så har det hänt. Efter att i ha lallat runt som dekadent student under alldeles för lång tid har jag åter igen återvänt till vad som populärt brukar kallas den grå massan av löneslavar.

Likt Personliga Persson sitter jag i överock, handskar och hatt och låter mina tankar vandra. Dessa tankar går som bekant precis var de vill och ingen kan gissa sig till vad för slags tankar jag hade, vilket är bra’de.

Mest för att jag ägnar orimlig tankekraft åt mina medresenärer. Så som kompisana/syskonen/paret (osäker på exakt natur) som brukar åka med mitt tåg. Under 2 veckor har jag sett dem tillsammans cirka 3 gånger.

Övrig tid har jag sett den ena eller den andra sitta klistrad med telefonen vid örat och, likt en amerikansk soldat i Vietnam som desperat skriker in i sin radio efter förstärkning, ropa att den icke närvarande hälften ”måste gå upp och komma till skolan annars..”. Efter annars brukar det ändra sig lite, men båda två använder just ”gå upp och komma till skolan”.

Jag tycker det är fint att kidsen peppar varandra, det är fan ingen som peppar mig om morgonen. Om man inte räknar de gångerna Kvinnan slår mig i mellangärdet md knuten näve och väser att mitt alarm ringt 3 gånger. Hon verkar inte acceptera mitt system att gå upp vid 4e ringningen utan är mer inne på att gå upp vid första larmet och sluta störa henne. Men hon vänjer sig nog vad det lider.

Den andra punkten i vårt persongalleri är Hörlurs-Hasse. Hörlurs-Hasse är en äldre man som införskaffat ett par Beats by Dre och lyssnar på musik så det står härliga till. Även jag tycker om att peta in lurarna ibland och bara flyta bort, men Hörlurs-Hasse nöjer sig inte med detta.

Hörlurs-Hasse tycker så mycket om musiken att han vill dela den med sina medresenärer. Därför väljer han allt som oftast att sjunga med. Inte jättehögt, inte jättebra och definitivt inte med korrekt sångtext, men tillräckligt intrusivt för att ”Shubani do do laaav heeeeya” ska fastna i din hjärna.

Men jag kan sympatisera. Vem har inte funderat på att dra en Tobey Mcguire-dans från Spider-Man 3 när man är på bra humör? Så jag unnar Hörlurs-Hasse att vara lite glad. ”Shubani on, you crazy diamond!” så att säga.

Så resorna är inte tråkiga, utan mest märkliga, men det ger mig något att tänka på när nedsnöade kranskommuner skymtar förbi genom tågets fönster.

Jag har ännu inte utvecklat Personliga Perssons vana att köpa en 75a brännvin var dag, ej heller spöar jag Kvinnan med dunder och brak. Jag tror jag skippar det senare helt då man inte vill kopiera mäster Cees allt för mycket. F försäkrar mig dock att man får ta sig lite brännvin på fredag även om man inte heter Persson, så det får jag kolla upp.

Således har jag kommit tillbaka till arbetslivets kalla famn, men lite värme sprider sig ändå såhär i juletid.

God Jul, mina bekanta!

Farväl till chokladen

När jag var en liten Kjellberg, och även när jag var en inte fullt så liten Kjellberg, så var O’Boy bra skit.

En bra start på dagen kom inte från någon jävla sportnörd till tiger eller tråkig tupp som ramlat ned i en balja grön färg, den kom från lite mjölk, chokladpulver och en rostmacka. Efter den kombon var man redo att möta vad än Närtuna lågstadium kunde kasta på en, och tur var väl det.

O’Boy var inte heller så jäkligt när man var äldre. Även om kaffet på allvar gjort sitt intåg i ens liv var det, efter en lång dag i skolan och att ”dra runt på stan” eller vad fan man nu gjorde i tonåren, ganska nice att kasta i sig ett glas O’Boy och en ostmacka, även fast man låtsades att man inte tyckte det var så nice för man var ju tonåring.

Sen tog kaffet över mer och mer, O’Boy hamnade i skymundan. Förpassad till ”vad sugen jag blev på O’Boy, måste ta ett glas”-tillfällen som kom ytterst periodiskt och med långa mellanrum. Mitt förhållande med chokladpulvret blev ambivilent och förblev så tills jag själv fick barn.

För att förstå grejen så måste man se till mina frukostvanor genom åren, det kan sammanfattas såhär:

• Nyföddhetsperioden: Bröstmjölk.
• 1-2 års ålder: Antagligen någon form av frukt och en liten bit orostat bröd.
• 3-13 års ålder: O’Boy och rostat bröd.
• 13-16 års ålder: Kaffe och rostat bröd.
• 16-28 års ålder: Kaffe och Kaffe.
• 28-tills nu års ålder: Kaffe och rostat bröd.

Denna lista med observation på alla hotell/kryssnings och resefrukostar som man upplevt genom livet, vid dessa tillfällen: Äggröra och stekfläsk (eller bacon på de snålare inrättningarna).

Som ni ser var det en period där min start på dagen lutade sig exklusivt på koffeinets strama svärta. Det var under samma period som mitt anhang föddes. I början verkade de ganska vettiga i sina frukostvanor, ligga tyst och snutta på Kvinnans bröst. Jag kan sympatisera. Men sedan började de ställa krav!

Så istället för att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv var fullgjort var man nu tvungen att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv är fullgjort OCH GÖRA TVÅ JÄVLA GLAS O’BOY!

Det är det proverbiala håret som knäckte kamelens rygg där på morgontimmarna.

Men Kjellberg, säger ni naivt, det var för flera år sedan nu! Varför drar du upp det igen? Är inte dina barn så stora att de kan göra O’Boy själva?

Jag svarar er att jo, det kan de. Men deras approach är väldigt aggressiv. Mitt anhang har ärvt min syn på morgontimmarna och tar ut sin frustration genom att försöka piska ihop pulver och mjölk, med följd av att det ligger en tjock röra av sagda substanser över mitt köksbord, bevisligen där anhanget suttit. Vem får torka upp detta? Jo, undertecknad! Undertecknad som inte alls är sugen på intensivt krävande städjobb kl 6 på morgonen!

Så jag gör i ordning deras O’Boy, medan de sover använder jag min, i barndomen vunna, skicklighet att röra ihop chokladpulver och mjölk i en perfekt mix. Sedsn får glasen stå där, i rumstemperatur, tills anhanget behagar röra på sina små arslen och sätta sig till bords. De får dricka 10-15 minuter gammal O’Boy.

Det är mitt uppror, det är min hämnd. Det är mitt farväl till chokladen.

Addendum: Om de någonsin tar tillbaka O’Boy med banansmak, som det smakade på 90-talet, DÅ kanske jag ändrar min ståndpunkt.

Pissveckor

Måndag och en ny jobbvecka. Det var faktiskt länge sedan jag kunde skriva det utan att ljuga efter att ha suttit med distansundervisning i 1,5 år. Kvinnan var heligt trött på mig aom hemmasittare, jag var trött på det, Anhanget verkade mest avundsjukt.

Om det nu är något att vara avundsjuk på att stänga in sig på kontoret (som jag generöst kallar den skrubb jag blivit tilldelad) för att runt 16-tiden komma ut , med blek hud som skriker efter naturligt ljus och stora runda ögon, halvblinda efter datorskärmens smekningar. Med bortdomnade ben sitter man på huk på golvet när Kvinnan kommer hem, ”Welcome, preciousssss”.

Men en sak har jag att komma med till hemmasittandets försvar. För att påvisa min mogenhet kallar jag det för Kiss-och-bajs-aspekten.

Jag har inte behövt hålla mig på 1,5 år. Jag har varit i total harmoni med min kropp. Trycker på? Ja då är det bara att gå. Mitt i en föreläsning? Bara att fimpa kameran så får läraren föreläsa i nya lokaler en stund. Jag är fortfarande övertygad att det var närheten till porslinstronen som gjorde psykologilektionerna uthärdliga.

Ej så för närvarande, nu är det bara att korsa benen och tvinga fram ett leende om blåsan tränger, nummer 2 ska vi inte prata om.

Jag reflekterade aldrig över det innan distansstudierna, hur fan överlevde jag egentligen? Och är det värt att förlora denna kroppsliga harmoni bara för något som sketet som mat och tak över huvudet?

Jag tar upp frågan över middagsbordet. Kvinnan och Anhanget klubbar igenom att jag är dum i huvudet. Jag får fortsätta hålla mig några år till innan vuxenblöjan kommer som en frälsare.

Gå skrattande till gymmet

Nu ska jag prata om Kvinnan igen. Hon är den typen av person som får grym beslutsångest av att läsa en meny och om jag får spekulera skulle jag säga att under hela vårt förhållande har vi spenderat mer tid med menyer än mat under vår vistelse på en restaurang. Med det sagt så har hon tagit ett beslut, hon ska börja gymma.

Jag är helt för lite självförbättring, inte så mycket för utseendets skull. Jag älskar henne oavsett om hon ser ut som Scarlett Johansen eller Rosanne Barr. Inte för att jag är helt oförflackad, börjar hon någonsin likna Hulk Hogan så är det dags att vi går skilda vägar. Hur som helst tycker jag det är ett bra initiativ rent hälsomässigt.

Det tog 2 dagar innan hon hamnade i, vad jag trodde, fällan. ”Jag ska gå nästa vecka, måste bara skaffa träningsbyxor.” Jo tjena, det där är ett gymkort som kommer ligga oanvänt tänkte jag men åter igen överraskade Kvinnan mig. Byxor inhandlades och iväg till gymmet bar det.

Och i ett karaktäristiskt drag gick handlingen ”byxor–>gym” så jag fick inte ens se brallorna innan de användes till avsedd aktivitet. Jag blev grymt imponerad över hennes nya driv. I jämförelse var min största prestation samma vecka att beställa snus för resten av månaden. Jag fick tre godiskolor på köpet så helt bortslösat var det ju inte.

Så. Snuset i kylen, godiskolorna på bänken. Kvinnan kom hem, lite trött knackade hon mig på axeln där jag satt och skrev på ett orelaterat inlägg här på bloggen. Lite kärvänligt klappade jag henne på låret, då kände jag dem. I fickan på hennes nya träningsbyxor låg mina tre godiskolor. Hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem.

”Allvarligt…”

”DET ÄR FÖR ATT BARNEN INTE SKA KOMMA ÅT DEM!”

”Allvarligt, älskling? Godis i träningsbyxorna?”

Sedan följde skälet till att Kvinnan och jag hållit ihop så länge som vi gjort, vi skrattade. Ett sådant där okontrollerat, nästan maniskt skratt som man får ont i bålen av och inte kan stoppa. Vi skrattade så högt och så länge att ungarna sprang in i rummet och bad att få veta vad i helvete vi trodde vi skrattade åt?!

När vi sedan satt där, kippande efter andan, skrattade jag ett sista, ganska smärtsamt, skratt.

”Du inser att det här hamnar på bloggen, väl?”

Kvinnan hängde lite med huvudet, drog djupt efter andan och fnittrade till.

”Jo, jag gör väl det.”

I coronatider där man inte kan träffa andra är en knäpp fru det bästa man kan begära för inspirationen.

Bore och en fransyska

Jag äger en bil. Jag säger inte det för att skryta utan för att det jag nu ska skriva om skulle bli förbannat förvirrande om ni inte visste den detaljen. Den andra detaljen är att jag har en bror som hatar snö med en passion utan dess like. ”Fan ta den där vita skiten som kommer varje jävla år” brukar han säga. ”Vi bor i Sverige, det är bara att gilla läget, var lite viking” påpekar jag vist. Men tillbaka till bilen.

Det är en hyfsat trevlig gammal stridshäst som håller tills den inte gör det längre, så det är alltid ett äventyr när man är ute och kör. När man hör till exempel ett klonk får man göra en liten mental check för att se om det kan ha varit bilen eller något annat som lät, hittills har det gått bra iallafall. Poängen är att den inte har några pråliga finesser som mugghållare och klimatkontroll.

Det gör den till ett intressant fall när det har snöat lite.

Jag rättar mig, den är ett intressant fall när det har snöat en hel del, sedan regnat på det och förvandlat det som en gång var en gammal, fransk bil till en satans isskulptur!

Men man är ju viking. Bor man i Sverige kan man inte stå och gnälla över att Kung Bore pissat ner ens fordon, så jag öppnade hjältemodigt bagageluckan för att fiska fram mitt magiska vapen, en kombinerad borste och isskrapa. Men vad jag, och säkert inte heller ni, visste var att Kung Bore har ett mycket litet könsorgan varför han hade placerat det i låsanordningen bak på bilen och tömt blåsan även där. Fastfrusen i öppet läge. Alltså verkligen orubbligt ”Från-nu-till-tids-ände”-fast.

Som tur är har jag en dotter som rider varför allsköns spetsiga föremål låg huller om buller i bilen. Med viss möda och med hjälp av en hovkrats fick jag loss det förbannade låset, tog den kombinerade borsten/isskrapan. Startade bilen då jag bestämde att jag behövde all hjälp jag kan få, den kanske inte har någon vidare klimatkontroll men varm kan den bli, innan jag gick loss på alla isblocks moder. Det gick ganska hyfsat, man behövde bara arbeta lugnt och metodiskt i tio jävla minuter innan den förbannade isen släppte. Jag klappade mig själv på axeln för väl utfört arbete och satte mig i förarsätet för att åka iväg.

FUCKING. JÄVLA. IMMA.

Det var strålande sol som hade följt på Kung Bores lilla kiss- och bajsorgie men den såg man inte röken av genom den totalt igenimmade vindrutan. Det finns inget jag avskyr så mycket som imma på rutan när man ska åka iväg för det lämnar en bara två alternativ.

1. Du kan sitta med motorn igång och vänta på att den försvinner, och känna hur varenda miljöpartist vädrar blod och långsamt börjar hasa mot mitt håll samtidigt som de gurglar ”Kooolleeektiiiivt”. Och jag utan ett hagelgevär.
2. Man torkar av imman lite snabbt så man ser. Enkelt kan tyckas men den åtgärden följs alltid av att man måste tvätta bilen invändigt. Jag hatar att tvätta bilen invändigt! Inte så förtjust i att tvätta den utvändigt heller men fågelskiten måste bort.

Så där har ni den. En skamfylld historia på det hela taget. Jag tappade humöret lite, lät vintern komma mig inpå skinnet, var inte viking. Jag löste problemet. Hur tänker jag inte berätta.

Fan ta den där vita skiten som ligger överallt.

Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

Däck Noir

OBS! Innan vidare läsning är det extrem viktigt att denna melodi spelas

Jag satt vid mitt skrivbord. Ett mirakulöst ordnat kaos med anteckningar framför mig och skärmarnas sken i mitt ansikte. Mörkret hade sänkt sitt täcke över byn fast klockan bara var fyra på eftermiddagen, ett typiskt trick av den ombytliga skökan april.

April är den typen av månad som smeker dig över kinden samtidigt som den håller en kniv mot ditt mellangärde. En månad av problem, som om jag inte hade nog.

De blev värre när hon kom in.

Det luktade problem ända från köket, men man vänjer sig vid doften förr eller senare. Så snart hon var innanför dörröppningen förstod jag att det skulle bli knivigt, blicken som avläste mig lämnade en isbit ner för min ryggrad.  Ett leende, vita gaddar som lös igenom röda läppar. En hand på skrivbordet försiktigt placerad men med ett bakomliggande tryck, ett löfte och ett hot som från en morrande hund som viftar på svansen.

Jag har alltid varit svag för damerna, så jag tog ett jobb jag inte borde ha tagit. Det lät så enkelt, allt hon behövde var en kort eskort en liten bit bort.  Betalningen var inget att skryta om, men det där leendet var betalning nog tänkte jag.

Idiot.

Det ”enkla” jobbet existerar inte, bara olika grader av komplicerat. Det var inte bara skjuts hon var ute efter, utan även ett däckbyte. Mina instinkter skrek på mig att lägga ner nyckeln, ta en kort promenad till det lokala haket och krypa in i en flaska, väl distanserad från andra gäster såklart.

Blicken jag fick gjorde att jag struntade i dem. Det var en sådan blick en välgrillad biff, direkt från grillen med perfekt yta, får av veganer.

Så däcken blev bytta, händerna täckta av smuts som om de skvallrade om sin ägares sinnelag. Men hon var glad, det var bara en sak till. Alltid bara en sak till.

Fyll på luft, sa hon med en röst som gjorde att luften tog slut. Dylika tonfall gör mig skeptisk, de brukar följas av ”olyckshändelser”. Men jag är, som jag tidigare sagt, en idiot. Jag körde och hon satt bredvid, stirrandes ut genom fönstret på vad som nu fanns att se. Jag anade smällen innan den kom.

Ljudet var en gammal bekantskap. Ett skarpt ljud som sätter igång reptilhjärnan följt av ett ljud som åstadkoms av en magsjuk ko när den gör sig själv lite lyckligare. Med stigande missmod tog jag oss till macken och fick mina misstankar bekräftade.  Hjulet var platt och hade nära nog ramlat av sin fälg, rena turen att vi tog oss så här långt. Extra arbete. En tyst hemfärd och tillbaka till skrivbordet, dess kaos av anteckningsböcker och skärmarnas sken i mitt ansikte.

När jag såg ut på nu snöblandad nederbörd kände jag mig patriotisk för min lilla del av världen långt från damer, bilar och däck.

”Här vill jag leva, här vill jag dö”

Åtminstone till midsommar.  

Bränn tungan av dig som en vuxen människa

Jag är barnsligt förtjust i chili. Chilifrukter, chilisåser eller chilichips spelar ingen roll. Dock är det inte, som man nog kan tro, hettan jag brinner för om ni ursäktar en smärtsam ordvits. Rätt sorters chili har en sötma som är som en lätt smekning innan örfilen kommer raskt efter. Chili är som gastronomins BDSM, det kan göra ont men det är lite därför man söker sig till det. En kombination av njutning och smärta som du helt enkelt inte kan få av jordgubbar och grädde.

Äta chilifrukter rakt av är alltid ett chanstagande. Du vet aldrig om du får en frukt med bra smak, saftig konsistens och rätt mängd hetta eller en eländig pizzeriajalapeño som med lite tur plockades under vårt decennium men med största säkerhet lades in strax innan Dackefejden tog sin början.

Är det lite hetta och fett du är ute efter en fredagkväll kan du aldrig slå fel med chilichips. Man kan välja efter smak men då Blair’s Jolokaichips verkar utgått ur deras sortiment på obestämd framtid kan jag rekommendera Gårdschips med piri-piri smak. Inte så mycket till hetta, men tillräckligt så att du får ha dem ifred för eventuella familjemedlemmar som med list eller våld vill frånta dig din grannlagenhet.

Chilisåserna är capsaicinprodukternas Rolls-Royce eller snarare terrängfordon då de har miljoner och en användningar. Häll upp i en skål och dippa för att förvandla vilka chips som helst till chilichips. Släng ner det i en maträtt för att säkra din matlåda på jobb och skola. Ta en klunk på morgonen för att verkligen vakna till och vara redo att möta dagen med stål i blicken och en obehagskänsla i din stolgång.

Vad föranledde detta korta dopp i capsaicinets förlovade pool?  Någon jävel som säljer gelébjörnar med chilismak. Latheten i det hela, en jakt på hetta utan sans eller vett. För det första smakar ju gelébjörnar bara kemikalier, inte för att säga att de inte är goda men att äta gelébjörnar för hettans skull är ju som att gå på flott restaurang och be dem springa till McDonald’s för att fixa en cheeseburgare till dig.

Eller varför inte, att göra shots av jell-o.

För fan vill du bli full får du väl dricka som folk?!

Pannkakskrig

Då och då får jag en åthutning vid matbordet. Mestadels för att jag genom att prata med roliga röster (Varför skånska är så roligt är en annan diskussion) och säga lustiga saker får Anhanget att skratta. Den äldre dottern reagerar våldsamt när hon tycker något är roligt. Slår i bordet, ramlar av stolen och sprutar mjölk över hela sig själv. Vilket utlöser en likadan reaktion i lillasystern.

Kvinnan finner det inte lika underhållande och påpekar att jag ska låta dem äta sin mat och vara tyst.

Därför kom det som en chock för mig när hon under gårdagen plötsligt, med den värsta dialekten, plötsligt skanderade ”Rumpa!”.

Ungarna skrattade.

Mjölken flög.

Maträtten var pannkakor. Jag hade inte ätit någon lunch så jag ögnade hungrigt de två kvarvarande pannkakorna medan Kvinnan med Anhang mer och mer började likna intagna på ett mentalsjukhus. Efter tio minuter ansåg jag att jag gett alla en väl tilltagen chans att ta en pannkaka till om de inte var mätta.

Jag grabbar tag i tallriken, slabbar på lite sylt, lite grädde och rullar ihop den ena pannkakan. En tystnad sänker sig när jag tar första tuggan. Tre par ögon stirrar på mig. Sedan skriker Kvinnan till och Anhanget är på mig som vildhundar. De hugger efter den halvätna pannkakan, försöker slita den ur munnen på mig. Jag försvarar mig genom att peta en grädde/sylt kombination i ansiktet på mina flickor.

Jag lyckas äta upp min mat. En pannkaka kvar, de tre galningarna anfaller den stackaren. De river och sliter. Hälften på golvet, resten spridd över bordet. Åter igen är vi där på det gastronomiska slagfältet. När pannkakan är död tystnar skriken.

Anhanget går och tvättar sig. Kvinnan sitter med bitar av pannkaka i knät, sylt i håret och klösmärken på armen.

”Var det där nödvändigt?” frågar hon mig, på fullt allvar, helt oförmögen att se sin egen del i att reta upp pöbeln. När jag påpekar detta får jag Blicken. Och en åthutning om att jag i framtiden ska låta barnen äta sin mat och vara tyst.