Island 1: Som Fylke fast Mordor

Så kom den alltså, den tid man nästan glömt bort under de här två åren. Det var dags att åter igen resa ut i världen för att ”hjälpa till med en grej”. Grejen var Beer League hockey, platsen var Island. En mycket vacker ö, men inte överallt. Men det var till 99% en positiv resa, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som drog av den sista procenten. Men inget förutom undertecknad kan ju vara perfekt, för då har det inte hänt. Och är det något jag är relativt säker på är att den här resan hände.

När vi, efter en smidig flygresa, klev ut genom flygplatsens automatdörrar möttes vi av en nordanvind som förkunnade att detta var en plats som dödade de svaga. Det andra som slog emot oss var känslan av öststat. Grå betongblock i småtragiska klungor i ett kargt landskap. Det som talade emot det var de snöklädda bergen vi skymtade i horisonten. Sen kom någon på att det finns snöklädda berg i öststaterna också och känslan föll över oss igen som en järnridå.

Visst, bredvid en flygplats är aldrig det snyggaste platsen att bo, jag bor själv bredvid Arlanda och av alla adjektiv som kan användas om lilla Märsta så ”tjusigt” inte ett av dem, men fan vad deprimerande det var att veta att det finns värre. Det som talade emot öststatligheten var den amerikanska militärbasen (om än övergiven) som inhyste biluthyrning. Där stod den minibuss som skulle ta oss mot Reykjavík, ett under av teknologi för 20 år sedan. Men rymlig var den. Så vi tog oss ut ur snålblåsten och rullade iväg, var på ett nytt problem uppenbarade sig.

Vår valda transport var högre än den var bred, och den redan skarpa nordanvinden vädrade ett offerlamm. Vinden slog mot bilens sidor och kastade oss från sida till sida på vägen. Som tur var var vägen spikrak och inte en människa fanns på vägen. Som en omvänd Sagan om Ringen där vi tog oss från ett platt Fylke som mer liknade Mordor mot ett berg i fjärran. Ett berg som skulle frälsa oss både från den räliga omgivningen och vinden Metooade vår bil utan samvete.

Och skåden! När vi nådde fram till till Reykjavíks utkanter mojnade vinden, höga bergskedjor tornade upp sig och till och med husen gick från grå betong till färgsprakande, i jämförelse iallafall. Sedan gick det utför men stannade halvvägs och vi anlände till vad som var en väldigt fin småstad och ett helt ok hotell.

Först fick vi kasta oss ur bilen, för här skulle det hämtas pizza! Efter en panikartad minut när det såg ut som hela bakpartiet hade flugit av rullade bilen iväg, och kvar stod jag som en förvirrad lantis. Sedan tröttnade jag på att göra det (snålblåsten igen) och checkade in. Det var fixat bra, ölet flödade, pizza och korv lades upp för den som var hungrig och jag kunde, efter 2 års pandemier och jävelskap ägna mig åt den ädla konsten att kröka och göra ett bra jobb samtidigt. Jag tycker det gick hyfsat, i alla fall har ingen klagat.

En fnurra i det hela kom när jag och min rumskamrat försökte komma överens om temperaturen på rummet. Han undrade vad fan jag hade fönstret öppet för när det var -13 grader och snålblåst, jag i min tur kunde inte begripa varför han hade fönstret öppet, det var ju faktiskt -13 och snålblåst. Vi övergav ämnet och skyllde på hotellstäderskan som antagligen lämnat fönstret öppet när hon vädrade.

Klockan 05:45 ringde klockan, hade jag lite skallebank? Nej, för en annan har efter x antal år på jordklotet lärt sig att man får gå och lägga sig i tid om man ska upp tidigt. Tyckte jag det var lite tidigt? Jo, men det serverades äggröra och bacon på hotellfrukosten, och bacon avhjälper det mesta.

Så började hockeyfarsa-delen av resan. Lyckligtvis hade jag inte blivit utvald till att få alla deltagarna på sina bussar till isrinken utan kunde i godan ro bära öl till omklädningsrummen, fippla med poängtavlan och mysa in mig i det som skulle vara min arbetsplats de nästkommande 3 dagarna. Just myset hade sina utmaningar.

Grundprincipen för att mysa i en ishall (förutom i Grekland där man kan sitta i T-shirt och shorts) är att man mellan matcherna lämnar ishallen för att värma sig lite. Det visade sig problematiskt när det var lika kallt ute, iallafall första dagen. Men vi tog oss igenom den med mindre hjärtattacker än vad som är brukligt från arrangören, mycket mindre blod än till exempel i Malmö och fan om det inte var sol och värme i slutet av dagen, så pass att jag lyckades med konststycket att bränna sönder fejan på den 10 minuter långa bilfärden mellan ishallen och hotellet. En bit mat och ett par bärs, så var man redo för en riktig…..tidig träff med kudden, för jäklar vad trött man var.

Dag två av turneringen tar vi nästa gång. Den är inte lika tjatig om arkitektur och väder, men det finns säkert något ni stör er på där också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: