Så grydde dag 2 över Island. Fast just över Island grydde väl en dag som alla andra dagar, men det var dag 2 av vår hockeyturnering i alla fall. Jag och min rumskamrat vaknade av en djävul, en hjälpsam djävul som hjälpte oss att lokalisera bortkommet bagage för en av deltagarna, men att väcka någon tidigare än man måste? Det är aldrig okej och vårt hat brann i säkert 20 minuter. Sedan fick vi hotellfrukost med bacon, äggröra och sill. Detta gjorde vår förnärmelse mindre. Styrkta av denna kavalkad av ister och hönsavkomma gav vi oss av mot ishallen, denna gång medtagande en termos kaffe som vi hotat (läs: bett snällt om) till oss från hotellpersonalen.
Som ni alla vet gör kaffe allt i hela världen bättre. Så därför hade vi en mycket angenäm dag där allt flöt smidigt varför det inte kommer bringa er många fniss att läsa om det. Men till kvällen. Till kvällen skulle vi till Den Blå Lagunen. Minus en ung Brooke Shields. Minus ett par breddgrader och minus ett par plusgrader. Jag blev satt som ansvarig att få folk på bussarna, en upplevelse som gav mig insikt i hur det känns att var ansvarig för två säckar med katter. De är på bussen, sen är de utanför. Efter det är de i baren för en sista och därefter ska de bara hämta sin respektive. En respektive som redan är på bussen. Men jag lovar er att vi kom iväg i hyfsad tid och att alla som ville med, var med.
Vi hade, i gruppen, innan besöket googlat stället och medan vi reste åter från berg och vackra dalar till det Mordorlika landskap Islands västkust bjuder på såg vi framför oss hur det var närmast flygplatsmässig säkerhet, gummihandskar och hålrumsökning, för att kontrollera att våra smutsiga kroppar inte förorenade Islands människotillverkade oas. Väl där var det inte så farligt. Ett ”duscha noga” och så var det bra. Jag ponerade om någon över 12 års ålder någonsin gått in i en dusch utan tidspress och INTE tvättat sig noga, kom fram till att det antagligen hänt flertalet gånger och blev lätt deprimerad.
Detta gled dock undan när jag steg ner i det varma vattnet. Jag vet inte om ni någonsin upplevt att vara varm i hela kroppen och samtidigt ha is i skägget, för några av mina kvinnliga läsare skulle det säkerligen krävas en del akrobatik, men lita på mig, det är en nice känsla. Att det såldes alkoholhaltig dryck gjorde ju inte saken sämre. Så mitt omdöme om Blå Lagunen är att det antagligen är det trevligaste ställe jag varit på som luktade svagt av äggmök. Med visst minuspoäng för att en av säkerhetsvakterna (för sådana fanns det, om din fetisch är att bada samtidigt som du blir vaktad utav svartklädda människor i solglasögon och svarta masker, Blå Lagunen, du kommer inte bli besviken.) gick i vägen när jag skulle ta en bild.
Man kände sig som inslagen i ett moln när man gick upp, gled på det molnet hela vägen hem och rakt i sängen, efter en öl eller två. Jag menar kom igen, skulle inte ni?
Le grande finalé på dag 3 bjöd på storslagna hockeyscener med blod, rent krig och vissa humörstegringar. Men det skiter vi i. Jag fick nämligen smaka kæstur hákarl och isländskt hembränt. Tack vare ledaren för ungdomssektionen (jag älskar islänningarnas inställning till sponken) i Reykjavíks hockeysektion, som även grillar jävligt goda burgare, vilken hade den goda smaken att ta med dessa till turneringen. Det började med att arrangören gled upp bakom mig och luktade illa, värre än den kombination av tuggtobak och stress han brukar göra.
”Finns haj borta vid käket för den som vill ha” sa han. ”Jag går dit genast!” sa jag!
Mina vänner, när jag bet i den där upphackade håkäringen var det mitt livs värsta besvikelse. Det luktade visserligen den ammoniak som utbasunerats av gemene man, men smaken var ungefär som en ganska tråkig, torr torsk. Jag var förkrossad. Ungdomsledaren såg antagligen min blick och hällde, i en pappmugg, upp en stadig portion isländskt hembränt åt mig. Sedan sa han de ord som för mig var frälsningen.
”Pröva dem tillsammans”.
Så jag tog en tugga av, vad jag tänkte på då som tärnad torsk, och en hutt hembränt. Jag kan inte säga att änglar dansade tango på min tunga, inte heller att om min tunga varit en by var det som att innevånarna hade ställt till med fest, ty då hade jag ljugit. Vad jag kan säga är att kombinationen skapade en ej oangenäm smaksensation för mig och jag skulle kunna tänka mig att äta/dricka det igen.
När allt det var avklarat (jo, det var visst ett lag som vann hockeyn också) var det dags att fixa till inför avslutningsfesten. Vår arrangör att bokat ”The Lebowski Bar”, ett altare till filmen The Big Lebowski och ja, ett riktigt trevligt ställe. 600 bärs gratis och mat därtill per skalle (maten, inte ölen era nötter). Vi var verkligen på sista rakan, mållinjen var i sikte. Som en coach i sista perioden i NHL (det är typ den bästa väl?) gav arrangören oss våra arbetsuppgifter, alla nickade allvarsamt och …BREAK!
Gästerna kom, mat utdelades. Logistiken sköttes lika smidigt som en av de problemfria Oscarsgalorna och det dröjde inte länge innan folk sjöng och dansade på borden. Jag fick slutligen i mig mat och som den extroverta jäveln jag är så avvek jag runt 21-tiden för att se mig om efter en lugnare pub. Jag hittade en. Hade en ganska trevlig konversation med en isländsk grupp After Workare, innan jag fick en vägbeskrivning till en krog där de hade livemusik (jag gillar att sjunga med när jag är onykter, stäm mig!). På vägen dit mötte jag arrangören och hans fru, blev bryskt upplyst att det fanns en 300 bärs att avverka på Lebowski bar så vad fan höll jag på med? Lagspelare som jag är gick jag naturligtvis dit och gjorde mitt bästa för att de skulle få valuta för pengarna. Det jag minns efter det är, i ordning:
”Inte fler jävla kanadensare”
”Jesus ger mig dejtingtips”
”Jag är wingman åt Jesus”
”Det finns en annan irländsk bar”
”En isländska ska lära mig att dansa”
”Vi stänger nu, ta de här 0,5L plastbägarna med bärs och stick” (Vid alla gudar, vad jag älskar islänningarnas inställning till sponken!)
”Oj, där står polisen. Jaha, de vill att jag ska dricka upp plastbägarna och gå hem”
Sen med viss klarhet att jag rumlade in kl 6 på morgonen och skrämde nattportiern tills arrangören, som just kört första gruppen till flygplatsen, sa att jag kanske skulle gå och lägga mig. Detta rådet följde jag.
Dagen efter var mest turistande och filmtittande, och av någon anledning Dominos Pizza, som jag svor av med efter en annan hockeyturnering i Malmö, men så är det när man är på Beer League Hockey.
Resan hem är inte så mycket värd att lägga tid på, för det gick så snabbt. Dagen efter lärde jag mig att jag inte är 29 längre, när jag höll på att somna som en sten på jobbet. Men vet ni vad? Jag kommer fan göra om det så snart jag får chansen!
Kjellbergs Kuriosum 