Pissveckor

Måndag och en ny jobbvecka. Det var faktiskt länge sedan jag kunde skriva det utan att ljuga efter att ha suttit med distansundervisning i 1,5 år. Kvinnan var heligt trött på mig aom hemmasittare, jag var trött på det, Anhanget verkade mest avundsjukt.

Om det nu är något att vara avundsjuk på att stänga in sig på kontoret (som jag generöst kallar den skrubb jag blivit tilldelad) för att runt 16-tiden komma ut , med blek hud som skriker efter naturligt ljus och stora runda ögon, halvblinda efter datorskärmens smekningar. Med bortdomnade ben sitter man på huk på golvet när Kvinnan kommer hem, ”Welcome, preciousssss”.

Men en sak har jag att komma med till hemmasittandets försvar. För att påvisa min mogenhet kallar jag det för Kiss-och-bajs-aspekten.

Jag har inte behövt hålla mig på 1,5 år. Jag har varit i total harmoni med min kropp. Trycker på? Ja då är det bara att gå. Mitt i en föreläsning? Bara att fimpa kameran så får läraren föreläsa i nya lokaler en stund. Jag är fortfarande övertygad att det var närheten till porslinstronen som gjorde psykologilektionerna uthärdliga.

Ej så för närvarande, nu är det bara att korsa benen och tvinga fram ett leende om blåsan tränger, nummer 2 ska vi inte prata om.

Jag reflekterade aldrig över det innan distansstudierna, hur fan överlevde jag egentligen? Och är det värt att förlora denna kroppsliga harmoni bara för något som sketet som mat och tak över huvudet?

Jag tar upp frågan över middagsbordet. Kvinnan och Anhanget klubbar igenom att jag är dum i huvudet. Jag får fortsätta hålla mig några år till innan vuxenblöjan kommer som en frälsare.