Predikan om en måndagsmorgon

Glädjen eder, bröder och systrar, ty jag har återvänt till vår gemenskap! Glädjen eder ty jag rider inte längre till mitt värv på Satans avgasspyende verktyg! Nej, istället rider jag Satans Projektplanerares avgasspyende verktyg till mitt värv, men jag gör det samman med er andra!

Tillsammans står vi och huttrar, tillsammans står vi och spanar bort mot horisonten för att se var Projektplanerarens verktyg blivit av, ty den skulle kommit för 10 minuter sedan.

Vi olycksbröder som vandrar mot Sankte Clusterfucks långa orm, vars räls ömsom är förfryst, ömsom solkurvad, ibland täckt av löv, ibland går den inte alls. Men vi vandrar jämte våra systrar i en rättfärdig parad/ dödsmarsch.

Men lyss till mina ord, och tvivla icke, så fort jag fixat en grej på Satans avgasspyende verktyg överger jag er fortare än ni kan säga ”Judas”.

Pandemin kommer ikapp

Så hade det till slut hänt. Undertecknad hade klarat sig riktigt bra undan pesten, som Prospero i Röda Dödens Mask såg jag på när fan och hans moster blev smittade och dansade glatt vidare i mitt slott. Om man med dansade menar gick till jobbet och slottet var pendeltåget alltså.  Min poäng är att jag klarade mig. Tills förra veckan när jag började märka att jag blev mer och mer ensam på jobbet. Från dag till dag blev vi färre i ren Ti små cyklister-stil. Alla med samma mystiska meddelande. ”Jag mår inte bra.”

Det var inte en optimal situation, särskilt inte då jag är rykande färsk på jobbet. Men jag bet ihop och jobbade på, men så började jag känna mig trött. När jag kom innanför dörren hemmavid och satte mig i soffan tyckte jag det var alldeles för varmt i lägenheten (och om ni känner till SigtunaHem förstår ni hur jävla konstig DEN känslan var) och pang. Frossa, feber, snor i mängder som skulle göra Slimer avundsjuk. Ingen var ens förvånad utom jag.

Så hela familjen i karantän i 5 dagar, 2 pigga små anhang, 1 lättsnörvlande Kvinna och så jag, i ett evigt pågående dödsögonblick.

Ni som är föräldrar vet att det inte finns något sådant som ”att vara sjuk” med ungar hemma. De ska ha mat, de ska roas, det ska helst hållas någon form av rutiner. Kort sagt är det som att ha världens sämsta mellanchefer.

Jaså, du har precis hostat lungorna ur dig och man kan steka ägg på din panna? Men du kommer väl och jobbar ditt pass eller?”

Vad fanns det för val? Tillsammans med Kvinnan fick jag göra mitt bästa för att se till att min avkomma inte tog livet av varandra genom att ta livet av mig själv. Kändes det som i alla fall. Jag var bland annat ansvarig för att väcka Anhanget och släpa dem till frukostbordet. Jag hade påpekat att det inte var en bra idé men Kvinnan insisterade.

Till saken hör att min yngsta dotter, i ett utbrott av utmärkt föräldraskap från Kvinnans sida, fått se en zombiefilm och har en irrationell, men inte helt oväntad, rädsla för de vandrande döda. Det räcker att man lägger huvudet på sned så upplever hon visst obehag. Nu är alltså det första hon ser och hör när hon vaknar på morgonen en 35-åring som ser ut och låter som han legat i ett kärr i ett par dagar. Reaktionen var väntad. Ett gallskrik som ekade genom hela huset. Hundar började skälla, bilar tjöt och skator flög i väg från hustaken. Allmänt tumult som naturligtvis väckte det äldre Anhanget samt fick fart på Kvinnan. Båda undrade vad i helvete jag höll på med. Jag mumlade febrigt något om väckningsoptimering av medellösa inneboende, ingen förstod eller höll med. Jag blev bannlyst från väckning i mitt nuvarande tillstånd.

Jag må vara sjuk, men inte är jag dum inte.

Om snö och odöda jävlar

Det måste vara ganska svårt att vara mitt i en zombieapokalyps. Foodora levererar inte längre, läxhjälpen försöker käka upp ungarna och det är alltid en jävel som blivit biten och inte berättar det.

Men medan vi väntar på variant Psi (den med zombierna) så vill jag fokusera på Den Där Jäveln.

Att köra bil vid besvärligt väglag är lite som en zombieapokalyps. Fast ändå inte, man får inte klappa till folk i huvudet med ett brännbollsträ, till exempel, hur gärna man än vill. Så mer av en apokalops . Men vissa likheter finns: Man måste hålla huvudet kallt, planera sin rutt och se till att snusförsörjningen är säkrad, sedan är man redo.

Och det är då Den Där Jäveln gör entré.

Den Där Jäveln är galet stressad, snön ligger som ett täcke över hans bil och isen är tjock som insjöis på rutan, förutom ett litet hål för sikt framåt. Det går i 190 km, för han kan MINSANN köra bil. Och likt sin namne i zombieapokalypsen så är apokalopsens femte ryttare en hemlig fan.

Det betyder att han inte berättar när han ska byta fil, vilket blir en stor överraskning för personen som framför 24-27 ton och då denne inte vill begå dråp medelst lastbil (också en skillnad mellan zombie-scenariot och apokalopsen) tvärnitar denne, som överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Detta i sin tur överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Fortsätt ad infinitum.

I bästa fall dör ingen, i värsta fall blir det min vän Ä:s go-to slut i sina texter, alla dör.

Vad som än händer blir det köer. Familjers liv förstörs. Men Den Där Jäveln kom bara 30 minuter sent till jobbet.

Apocalypse averted.

Farväl till chokladen

När jag var en liten Kjellberg, och även när jag var en inte fullt så liten Kjellberg, så var O’Boy bra skit.

En bra start på dagen kom inte från någon jävla sportnörd till tiger eller tråkig tupp som ramlat ned i en balja grön färg, den kom från lite mjölk, chokladpulver och en rostmacka. Efter den kombon var man redo att möta vad än Närtuna lågstadium kunde kasta på en, och tur var väl det.

O’Boy var inte heller så jäkligt när man var äldre. Även om kaffet på allvar gjort sitt intåg i ens liv var det, efter en lång dag i skolan och att ”dra runt på stan” eller vad fan man nu gjorde i tonåren, ganska nice att kasta i sig ett glas O’Boy och en ostmacka, även fast man låtsades att man inte tyckte det var så nice för man var ju tonåring.

Sen tog kaffet över mer och mer, O’Boy hamnade i skymundan. Förpassad till ”vad sugen jag blev på O’Boy, måste ta ett glas”-tillfällen som kom ytterst periodiskt och med långa mellanrum. Mitt förhållande med chokladpulvret blev ambivilent och förblev så tills jag själv fick barn.

För att förstå grejen så måste man se till mina frukostvanor genom åren, det kan sammanfattas såhär:

  • Nyföddhetsperioden: Bröstmjölk.
  • 1-2 års ålder: Antagligen någon form av frukt och en liten bit orostat bröd.
  • 3-13 års ålder: O’Boy och rostat bröd.
  • 13-16 års ålder: Kaffe och rostat bröd.
  • 16-28 års ålder: Kaffe och Kaffe.
  • 28-tills nu års ålder: Kaffe och rostat bröd.

Denna lista med observation på alla hotell/kryssnings och resefrukostar som man upplevt genom livet, vid dessa tillfällen: Äggröra och stekfläsk (eller bacon på de snålare inrättningarna).

Som ni ser var det en period där min start på dagen lutade sig exklusivt på koffeinets strama svärta. Det var under samma period som mitt anhang föddes. I början verkade de ganska vettiga i sina frukostvanor, ligga tyst och snutta på Kvinnans bröst. Jag kan sympatisera. Men sedan började de ställa krav!

Så istället för att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv var fullgjort var man nu tvungen att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv är fullgjort OCH GÖRA TVÅ JÄVLA GLAS O’BOY!

Det är det proverbiala håret som knäckte kamelens rygg där på morgontimmarna.

Men Kjellberg, säger ni naivt, det var för flera år sedan nu! Varför drar du upp det igen? Är inte dina barn så stora att de kan göra O’Boy själva?

Jag svarar er att jo, det kan de. Men deras approach är väldigt aggressiv. Mitt anhang har ärvt min syn på morgontimmarna och tar ut sin frustration genom att försöka piska ihop pulver och mjölk, med följd av att det ligger en tjock röra av sagda substanser över mitt köksbord, bevisligen där anhanget suttit. Vem får torka upp detta? Jo, undertecknad! Undertecknad som inte alls är sugen på intensivt krävande städjobb kl 6 på morgonen!

Så jag gör i ordning deras O’Boy, medan de sover använder jag min, i barndomen vunna, skicklighet att röra ihop chokladpulver och mjölk i en perfekt mix. Sedsn får glasen stå där, i rumstemperatur, tills anhanget behagar röra på sina små arslen och sätta sig till bords. De får dricka 10-15 minuter gammal O’Boy.

Det är mitt uppror, det är min hämnd. Det är mitt farväl till chokladen.

Addendum: Om de någonsin tar tillbaka O’Boy med banansmak, som det smakade på 90-talet, DÅ kanske jag ändrar min ståndpunkt.

Entreprenörsvänner

Det är alltid kul med nya bekantskaper. Tyvärr är det ju så att ju äldre man blir desto mindre möjligheter har man att få till de där livslånga relationerna man hade när man var yngre. Barndomsvänner som man blir glad av att höra ifrån även om det gått flera månader eller år sedan man sågs. Idag verkar det mest vara på nätet man knyter kontakter så visst blir man glad när det plingar till.

*PLING* ”Någon vill bli vän med dig! Du har ett värde! Inget mer sitta-hemma-framför-TVn-överöst-med-chipssmulor -och-snickerspapper för dig!”

Men jag har nog börjat bli så gammal i sinnet som jag är i ålder. Kidsen idag ställer sådana märkliga krav, och de flesta verkar bara vara intresserade av en sak. Jag ska ge några exempel.

Först ut är Zoe, vänförfrågan damp ner och jag kikade på hennes profilsida.

Zoe kommer från Kiruna och är entreprenör. Lite kul att lära känna folk som inte bara är från Stockholmsområdet, dock verkar den här entreprenören vara lite ofokuserad. Hon har skapat en dejtinggrupp för vuxna, men det finns bara tonårstjejer att hitta. Och dessa tjejer har behov av HYPERSEX.

Jag är inte helt på det klara med vad hypersex är men det låter förbannat arbetsintensivt. Det är inte att kramas extra länge som Bamse och Brummelisa, det är en sak som är klar. Jag får en bild av två Duracellkaniner indränkta i olja på gummilakan. Zoe verkar inte förstå att som varande 35-årig sambo har jag blivit ganska bekväm av mig och suckar mest åt större utsvävningar i sänghalmen. Jag tackade nej till Zoes vänförfrågan.

Några dagar senare var det Carina som hörde av sig.

Även Carina var en driftig tjej som gett sig in i entreprenörsvärlden, men även här verkar det vara något som skaver. Nu är jag inte så välbevandrad i de prostituerades värld, men under mina levnadsår har jag förstått två saker: Den första är att det krävs någon form av transaktion för att göra det hela till prostitution, det andra är att om man behöver betala så är man dålig på sex.

Nu påstår Carina att tjejerna på WhatsApp behöver bra sex och att man inte behöver spendera några pengar. Jag känner inte att det här är grunden för ett lyckat företag så jag säger som i Draknästet; I’m out!

 Jag tyckte dock det var trevligt att hon undrade om jag hade en trevlig dag, lite mindre rakt på sak än det allt för målinriktade Zoe.

Nu började jag bli populär på riktigt, för redan dagen efter var det Sabinas tur att skicka en vänförfrågan.

Oj oj oj. Zoe har fått konkurrens i Kiruna! Sabina verkar lite mer försiktig av sig. Hon har minsann bildat en hemlig grupp där bara sex personer får vara med åt gången. Kul! Diskretion gillas och uppmuntras. Men jag blev mindre intresserad när jag såg att det var först i nästa inkarnation som flickor och änkor skulle få vara med och att det nu bara fanns några killar i gruppen. En sådan ojämlik grupp där man separerar män och kvinnor vill jag absolut inte vara med i! Det blev nobben för Sabinas pitch.

Vi måste komma ihåg att det inte är alla som är så framfusiga att de skickar fram vänförfrågningar hur som helst. Många vill få ett okej innan och skickar försynt ett litet meddelande på messenger först. Och ibland skäms de för, eller är osäkra på, sina namn och använder ett alias. Entré för Blackbook.

Stackars Blackbook har nog inte svenska som förstaspråk, men det är trevligt att hon ändå försöker sitt bästa. Hon skriver att hon är glad och att idag är hennes lyckodag, det är bra. Det är väldigt fint när folk är bekväma nog att säga att ”hörru, jag är glad idag!”. Hålla allt på en positiv bog liksom.

Orsaken till att Blackbook är så glad är att hon hittat mig som hon mötte på ett kafé och nu vill hon bjuda in mig på middag bestående av persika och aubergine kokade i vad jag förstår är blåbärssoppa. Tyvärr så finns det vissa hinder för hennes glädje varav kanske det största är att jag inte gått på kafé sedan 2019, visst kan kärleken komma på ett ögonblick och spira på avstånd under en lång tid men jag misstänker ändå att det inte var mig hon mötte där på kaféet. Något annat som talar mot att det skulle bli just vi är att jag har en aversion mot mat utan animaliska produkter. Utan dött djur. Kött, mina damer, kött! Ska ni snärja en Kjellberg får ni allt göra bättre än fruktflugemagneter som första måltid.

Anhanget höll med om detta medan Kvinnan åter använde ett sådant där gulligt smeknamn par har på varandra. Hennes smeknamn på mig är bland annat ”Pucko”.

I ljuset av Kvinnans invändningar mot mitt nätverkande tar vi bara en till, Odatha.

Odatha verkar vara en trevlig tjej från kontinenten, hälsar med pussar och så. Men hon är också så typiskt kvinnlig. Hon ber mig ta mig tid att slappna av, vilket ju var omtänksamt då jag varit ganska stressad senaste tiden med mina examensarbeten. Men hon ska också förklara hur via någon jävla Zoom-möte?! Vet du inte, Odatha, exakt hur stressande det är att sitta och försöka slappna av när någon pratar med en på en skärm? Vilka trauman det frambringar? Nej du Odatha, jag behöver skärmdetoxa, inte lyssna på ännu en Teams-presentation!

Så ja, det är svårt att träffa nytt folk i en viss ålder. Särskilt när man inte hänger med i utvecklingen. Men tipsen jag plockat upp från de här tjejerna är att:

  • Flytta till Kiruna
  • Gå på kafé
  • Var beredd på att lära dig att gilla blåbärssoppa

Lycka till med nätverkandet allihop!

Vad jag lärde mig som funktionär bland hästar

Varande en återgivning av observationer jag gjorde på en ridtävling under helgen.

  • Hästägare blir tidigt delgivna vilken starttid de ska ha, trots detta kommer många med endast minuter tillgodo och med ansiktsuttryck mycket likt en ilsken bäver kräver de att funktionärerna skall upphäva rummet och tidens lagar så att de A) kan få plats så nära tävlingsfältet som möjligt med sin gigantiska lastbil trots att det redan står 3 gigantiska lastbilar där. Och B) de önskar även att funktionären skall vrida tillbaka tiden med tjugo minuter alternativt stoppa tävlingen helt så att de i lugn och ro kan förbereda sig på tävling.
  • Instruktioner är till för andra än just hästägare. Funktionären står i en kvart för att förklara för den stressade ägaren just hur denne skall parkera för att allt ska flyta så smidigt som möjligt. Trots detta ställer sig hästägaren där denne tror ”att det blir bra”. Vilket leder till kaos, förvirring och ilskna bäver-uttryck.
  • I en hästägares ögon behöver en funktionär inte bli lyssnad på, men ses ändå som allvetande. Vart rider man in? Var finns vatten?  Är det här tränset är godkänt? Om man tappat bort sitt fåniga hårbullenät, går det bra att bara rida med håret i en knut?  Vad de inte begriper är att det inte är hebréernas gud som nedstigit och står i gul varselväst vid infarten, det är knappt en halvfull Dionysus utan en allmänt uttråkad hästpappa som bara fått två (2!) koppar kaffe de senaste tre timmarna. Även om denne är tålamodet förkroppsligat och har stor ungefärlig kunskap om anläggningen är ointresset alltför högt för att kunna svara på specifika frågor.
  • Sekretariatet för hästägare är att likna med ett kors för vampyrer. Även om de flesta beslut och organisation utgår från sekretariatet under en ridtävling anser många hästägare att det är förenat med fara och död att gå nära denna fasansfulla plats, vilket leder till nummer 3 här ovan. Om kiosken råkar ligga i nära anslutning till sekretariatet kan hästägare beträda byggnaden men det sker då, spekulerar jag, med stor försiktighet likt en köksmus som smiter fram för att sno osten innan katten ser den.
  • Diskutera aldrig recept på hästfilé.
  • Terminologi är mycket viktigt. Det heter inte ”Batmanöron”, det är en ”Kentucky Wellington Soundless Huva”. Inom dressyr ”skiter” inte hästen på ”stallbacken”, den ”uträttar på uppställningsområdet” och i håret har hästägaren absolut inte ett ”virkat underlägg” utan ett ”Waldhausen hårnät med rosett”.  Sist det fästes så mycket vikt vid rätt märke och uttal var när jag gjorde min första och enda sorti ut på Stureplan. Vilket är lite ironiskt för är man hästägare har man i regel inte råd att gå på kvarterskrogen, ty hästen behöver en ny grimma, i guld eller så.
  • Diskutera ALDRIG recept på hästfilé.
  • Alla dessa observationer har ganska många undantag då de flesta hästägare är precis som alla vi andra, människor med en konstig hobby. Min vän H köper brädspel för summor som i runda slängar uppgår till Polens BNP, min bror höll under en period ensam hela Sveriges dykindustri igång. Själv köper jag böcker och konstiga spritsorter samtidigt som Anhanget får käka nudlar. Varenda människa har en konstig hobby om du frågar andra människor, dock vill jag här ge en känga till min syster och konstatera att om man är inblandad i någon som helst aktivitet med ordet ”grynings-” i på en söndag så är man riktigt jävla konstig.
  • Seriöst, DISKUTERA ALDRIG recept på HÄSTFILÉ.    

Kjeserligt kaffe kapsejsar

Så har det hänt igen. Kvinnan har åter försnillat mina inomhusbyxor. Okej, jag medger att det är ett par slitna mjukisbyxor men beluga-kaviar och fransk paté är fiskägg och lever. Allt ligger i vad man kallar det och alldeles oavsett vad man kallar dem har Kvinnan gömt/stulit/olovligen förflyttat dem från den plats där jag hade lagt dem.

Det ihärdiga regnet sänker temperaturen i lägenheten, så någon form av skydd är ett måste. Men motviljan till att faktiskt klä på mig inför hemmaplugg är stark. Lösningen blev att helt sonika stjäla en morgonrock från Kvinnan. Lite tillbaka-kaka och personlig hämnd.

Nytt problem. I mitt arbetsrum blev det väldigt varmt att sitta på föreläsning över engelska prefix iförd tjockt syntetmaterial. Lösningen blev att krångla ur ena armen för att förvandla hela projektet till någon form av toga. Hade jag varit av det kvinnliga könet hade jag kunnat leda en fransk revolution med ena mammarien utanför, men som penisinnehavare fick jag nöja mig med att dra paralleller till romerska kejsare.

Därför la jag mig ned på soffan, höjde imperatoriskt pek- och långfingret, lyfte upp näsan i vädret och talade således:

”Mulier, apud capulus mihi dare schola!”

-Kejsare Latus Kjellbergus

Historiska ord med den ordagranna översättningen ”Kvinna, med kaffe jag ger skola!”. Kvinnan var föga imponerad över min självpåtagna roll och sa att jag minsann kunde göra kaffe själv. Jag frågade om det skulle vara någon skillnad om jag hade en krans av lagerblad på skallen, Kvinnan nekade bestämt att det skulle det.

Så det ville sig inte bättre än att tiden som kejsare blev kort och hjärtlös. Det var Julius Caesar som med 23 hugg blev förråd av sina allierade i senaten, Publius Geta som mördades av sin bror och så Latus Kjellbergus, som fick brygga eget kaffe.

Världens Historia hade rätt när de sa att Kejsare var Roms mest otacksamma jobb.

Ett band till rött

Nu när jag är ute på praktik tar jag bilen dit. Mest på grund av att vi ska undvika kollektivtrafiken men också på grund av att de rådande har beslutat att det inte ska finnas vettig kollektivtrafik mellan Jakobsberg och Märsta. Lite konstigt i en tid då de vill att vi ska minska bilåkandet att inte ha alternativ till bilen kan jag själv tycka, men vad vet jag? Jag som endast är ett studentavskum och ingen sakkunning, genomklok och duktig politiker.

Men strunt i det. Vad texten egentligen ska handla om är motorvägen och då mer specifikt de som kör på motorvägen.

Det är allmänt känt att alla som kör bil är idioter utom den bilförare som just då säger att alla som kör bil är idioter. Det är sant i detta fallet också.

Det gasas för mycket så att andra förare kommer närmare min bakre region än vad jag är riktigt bekväm med att låta okända människor göra, möjligt med undantag av en läkare.

Det gasas för lite så att jag istället för att åka till min destination får sitta och titta mot vägrenen där sniglar glatt vinkande med sina ögonstjälkar går om vår ofrivilliga karavan. Roligt att ge sniglarna en boost för självkänslan, men knappast vad man vill hålla på med 07:30 en tisdag.

Långtradarhelvetena med sina halvfulla balter bakom ratten ska vi inte tala om.

Men förra veckan hände något. Jag körde som vanligt ut på motorvägen. Som vanligt fanns där ett antal idioter som körde mer eller mindre som de själva ville. Det var lite disigt. Och ur det diset kom den, den Röda Toyotan.

Låt mig berätta om den Röda Toyotan. Den var lite nyare än min Megan, men hade lite mer rost runt baklyktorna. Från främre backspegeln hängde det ett litet nyckelringsdjur. Det är hela summan av min kunskap om bilen och dess förare. Men det behövdes inte mer.
För där just då på den motorvägen den morgonen, så knöts ett band. Jag låg bakom Röda Toyotan och vi började närma oss en av de förbannade lastbilarna. I tandem ökade vi farten och körde om, men Röda Toyotan var inte en sådant svin som kör om för att sedan sakta in utan vi höll en mjuk hundratia hela vägen. När Röda Toyotan ledsnade på bilen framför blinkade den omtänksamt till mig för att signalera att ”vi skiter i det här, häng på nu”.

Så fortsatte det. Två föremål susade genom världen i samförstånd. Den ena röd, den andre silver. Når jag svängde av och Röda Toyotan fortsatte kände jag ett stick av sorg. Vårt sammarbete var till ända och skulle nog aldrig återupptas.

Dagen därpå åkte jag upp på motorvägen igen. Något rött for förbi i min perferi och in framför mig. Jag kände hopp.

Men det var bara en röd volkswagen. Den jäveln bromsade ner till 90 så fort han hade kommit förbi mig.

Jag kände saknad.

Kaffedansen

Nu när jag är ute på en riktig arbetsplats igen efter att studier och pandemier observerar jag något jag hade glömt bort. Kaffedansen.

Kaffedansen är ett fenomen som utspelar sig i fikarum världen över, särkilt om fikarummet är litet, men kan också observeras i större fikarum där alla faciliteter står på ett ställe (i.e. kaffemaskin/bryggare, diskmaskiner osv.).

Det är nästan hypnotiskt i sin rörelsepoesi där alla hittar sin plats med dansanta rörelser, och alla har sin egen speciella stil. Vissa, främst kvinnor efter vad jag märkt, håller sig med någon slags mix, quick step i fotarbetet blandad med en form av capoiera i överkroppen där kaffekopp, smörgås och mobil ständigt rör sig. Andra kör mer på en slags square dance med korta, precisa rörelser som om de stod inuti en liten fyrkant.

Den tredje typen är ”den nye”, en person som bjudits in till dansen utan att höra musiken, kunna stegen eller vet var toan ligger. Dessa individer lär sig allt som oftast fort sin plats i dansen, eller så gör de inte det och blir för evigt kaffe/thé-lösa och därmed inte långvariga på bygget.

Den fjärde typen är den jag vill kalla ”den förrymda gorillan”denna typ består i regel av äldre män men som jag förstått det har den blivit vanligare även bland äldre kvinnor. Denne primat har tagit sig till dansstället men tänker fan inte dansa, utan bufflar sig fram med grymtningar och fnys som skrämmer de andra dansarna till att ge denne en vid marginal.

Om jag dansar? Tja, än så länge har jag fått kaffe varje morgon.

Gå skrattande till gymmet

Nu ska jag prata om Kvinnan igen. Hon är den typen av person som får grym beslutsångest av att läsa en meny och om jag får spekulera skulle jag säga att under hela vårt förhållande har vi spenderat mer tid med menyer än mat under vår vistelse på en restaurang. Med det sagt så har hon tagit ett beslut, hon ska börja gymma.

Jag är helt för lite självförbättring, inte så mycket för utseendets skull. Jag älskar henne oavsett om hon ser ut som Scarlett Johansen eller Rosanne Barr. Inte för att jag är helt oförflackad, börjar hon någonsin likna Hulk Hogan så är det dags att vi går skilda vägar. Hur som helst tycker jag det är ett bra initiativ rent hälsomässigt.

Det tog 2 dagar innan hon hamnade i, vad jag trodde, fällan. ”Jag ska gå nästa vecka, måste bara skaffa träningsbyxor.” Jo tjena, det där är ett gymkort som kommer ligga oanvänt tänkte jag men åter igen överraskade Kvinnan mig. Byxor inhandlades och iväg till gymmet bar det.

Och i ett karaktäristiskt drag gick handlingen ”byxor–>gym” så jag fick inte ens se brallorna innan de användes till avsedd aktivitet. Jag blev grymt imponerad över hennes nya driv. I jämförelse var min största prestation samma vecka att beställa snus för resten av månaden. Jag fick tre godiskolor på köpet så helt bortslösat var det ju inte.

Så. Snuset i kylen, godiskolorna på bänken. Kvinnan kom hem, lite trött knackade hon mig på axeln där jag satt och skrev på ett orelaterat inlägg här på bloggen. Lite kärvänligt klappade jag henne på låret, då kände jag dem. I fickan på hennes nya träningsbyxor låg mina tre godiskolor. Hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem.

”Allvarligt…”

”DET ÄR FÖR ATT BARNEN INTE SKA KOMMA ÅT DEM!”

”Allvarligt, älskling? Godis i träningsbyxorna?”

Sedan följde skälet till att Kvinnan och jag hållit ihop så länge som vi gjort, vi skrattade. Ett sådant där okontrollerat, nästan maniskt skratt som man får ont i bålen av och inte kan stoppa. Vi skrattade så högt och så länge att ungarna sprang in i rummet och bad att få veta vad i helvete vi trodde vi skrattade åt?!

När vi sedan satt där, kippande efter andan, skrattade jag ett sista, ganska smärtsamt, skratt.

”Du inser att det här hamnar på bloggen, väl?”

Kvinnan hängde lite med huvudet, drog djupt efter andan och fnittrade till.

”Jo, jag gör väl det.”

I coronatider där man inte kan träffa andra är en knäpp fru det bästa man kan begära för inspirationen.